Föreläsningsdags!

Så nervös.. skulle inte göra ďetta om det inte kändes viktigt. Som patientrepresrntant är jag röst för alla cancerdrabbade i ett försök att förändra och förbättra vård och rehabilitering.

Wish me luck!

Annonser

Skribent på cancer.se

Jag sitter på en hel massa erfarenhet av något som inte är allt för vanligt. Diagnosen i sig delar jag med många tusen andra. Men cancer, leukemi, återfall, transplantation och alla dessa märkliga komplikationer – tillsammans bildar de en väldigt unik historia.

Mycket av det jag varit med om är samlat i tankar och känslor som jag inte kan beskriva. Men allt det som kan förmedlas i ord finns samlat i min blogg. Ofta funderar jag över vad som händer sen, när jag känner att jag tömt ut det jag kan dela med mig av kring min cancer. Det är trots allt många år av mitt liv som enbart ägnats åt detta trista ämne. Inget som man skriver ut på CV direkt. Så, ska åren och bloggen bara glömmas bort?

Personligen kommer jag aldrig glömma naturligtvis! Men en önskan är ju också att kunna utnyttja det här och göra skillnad. Sen finns det en gräns för hur stor skillnad en enskild persons livserfarenhet kan göra såklart. I nuläget hoppar jag på de möjligheter jag får där jag kanske kan bidra till någonting på något vis.

  • Jag har gått en liten kurs för att bli stödperson för ALL-drabbade.
  • Jag har startat en Facebookgrupp tillsammans med Blodcancerförbundet (Stödgrupp ALL (Akut Lymfatisk Leukemi).
  • Jag har, tillsammans med Blodcancerförbundet, varit med och anordnat en temadag för ALL- drabbade.
  • Jag skriver i Haema som är Blodcancerförbundets medlemstidning.
  • Jag har föreläst vid två tillfällen.
  • Jag deltog i intervjun med EKO:t kring CAR T- celler.
  • Vid ett tillfälle hade jag kontakt med ett filmbolag som behövde veta mer om ”min” diagnos och hur dom ska göra för att deras huvudperson ska kunna leva ca ett år efter att ha insjuknat och vad som förväntas hända under tiden.

Nu har jag dessutom fått vara med och bidra på cancer.se som Healthcare Media driver. Dom har över 300 (!) svenska hemsidor om sjukvård och hälsa. Jag skulle skriva om hur cancern har påverkat och format mig som person och jag skulle hålla mig till max 3500 tecken. Det var lättare sagt än gjort! Jag hade bara börjat när jag passerade 4000 tecken. Så jag fick tänka om rejält på innehållet och skala av den. Jag har väldigt svårt för att skriva från hjärtat med ”tecken- tak” men jag hoppas du tycker om den ändå 🙂

https://cancer.se/hanna-fick-cancer-som-15-aring/

Blodcancerförbundet – ”Min historia…” – Vågen som rullar in

http://www.blodcancerforbundet.se/20180726_min_historia_vagen_som_rullar_in

Klicka gärna på länken ovan för att se min allegori om cancern som förstörde mitt liv och min återuppbyggnad.

Blev jättestolt idag när jag surfade in på Blodcancerförbundets hemsida och såg ett av mina tidigare inlägg under spalten ”Nyheter” som ”Min historia”. Det var förra våren som jag skrev det. Jag skickade det till C på kansliet för ett tag sen, mest för att det är ett annorlunda inlägg för att vara jag och för att han kanske ville nyttja det på något sätt. Han tyckte det passade fint under den här kategorin som dom har – dvs ”Min historia”. Lite då och då uppdaterar dom nämligen med olika berättelser skrivna av medlemmar.

Det här inlägget skiljer sig från mina övriga då hela är en enda lång allegori.

Jag är verkligen inte poetisk. Har du läst Kristian Gidlunds blogg? HAN var poet. Jag skriver rått och naket. Inte mycket poesi eller rim alls faktiskt. Mest talspråk. Det är lite det jag blivit känd för.
Jag skriver brev till dig som vill läsa. I mitt huvud sitter jag och pratar med dig vid ett bord, vem du nu är.
Haha, hoppsan, det där lät visst lite poetiskt! Eller hur?

Men vid det här tillfället, en sen kväll vill jag minnas, så fick jag en hel filmsnutt i huvudet. Den handlade om mitt liv som rasade då jag fick cancerbeskedet, hur det rasade en gång till vid återfallet och min långa väg tillbaka.
Jag tänker väldigt ofta i bilder, det är så jag enklast förklarar hur jag känner och tänker.

Så läs det och kom gärna med input! 🙂

Min 5-års dag!

Den här dagen har jag väntat på med både entusiasm och vånda. Det är så många minnen som rasar över mig, både bra och dåliga. Det är som att jag kastas tillbaka i tiden. Ironiskt nog befann jag mig i samma rum idag som jag gjorde då vilket förstärkte upplevelsen än mer. Jag bad därför min lillasyster, tillika donator, att göra mig sällskap på vår årsdag.Aferes betyder.JPG

Fortsätt läsa Min 5-års dag!

Släktingarna ALL & AML

Helt fräckt, utan att fråga och som den lilla småtjuv jag är så snodde jag det här fotot från Blodcancerförbundets instagramkonto (klicka på ”instagramkonto” för att komma dit). Mohaha.

På fotot sitter jag och William. Jag med ALL (akut lymfatisk leukemi) i bagaget och han med både non-Hodgkins och efterutvecklad AML (akut myeloisk leukemi). Syskondiagnoser kan man säga.
Som vanligt kan du klicka på länkarna som finns under orden för att läsa mer.
Jag är absolut ingen AML- expert men har läst en del om det. En sak som var ny för mig var när William idag sa att han knappt hade några vita blodkroppar kvar vilket är ett kännetecken för denna diagnos. För mig med ALL så delade sig ju de vita blodkropparna okontrollerat och blev på tok för många.  Annars är diagnoser väldigt lika. Behandlingarna påminner också om varandra men AML brukar ha en kortare behandlingstid. Han hade fått 6 månader med starka cellgifter och en SCT (stamcellstransplantation). Själv var mitt första behandlingsschema på 2,5 år (!!) och den andra omgången blev det ju en akut SCT eftersom cellgifterna var verkningslösa. Men jag måste understryka att även om det finns bestämda behandlingsprogram som man utgår ifrån så blir dom automatiskt individanpassade efter hur man svarar. Har man dessutom oturen att få återfall så blir behandlingen också annorlunda såklart. Är cancern dessutom extremt aggressiv, så som både hans och min var, så måste behandlingarna verkligen individanpassad. Varje steg är livsavgörande.
Herregudars… läkarna har verkligen inget lätt jobb…

Han, precis som jag låg ganska risigt till. Han hade bara några procent chans att överleva. Jag fick aldrig höra annat än att oddsen inte var så bra för mig och att det såg illa ut. Vi har gjort resan till helvetet och tillbaka. Vi har båda drabbats av GVHd, hans verkade däremot tack och lov ha varit akut och övergående medan min är kronisk. Vi återinsjuknade och fick SCT med bara ett års mellanrum dessutom, om jag räknat rätt. Men som du förstår så är våra erfarenheter ganska lika. Och det gäller faktiskt de flesta blodcancerformer och även andra sorters tumörer. Som jag brukar säga; vi strider på olika fronter med olika former av fiender, men kriget är precis detsamma. Mentalt kommer vi alla landa på samma plats förr eller senare. ”Vad fan har jag varit med om egentligen?!”. Chocken. Posttraumatisk stress.

William har, liksom jag, bestämt sig för att kampen mot cancern inte ska ha varit för evig. Tacksamheten över att ha kommit så här långt skapar en styrka som man vill dela med sig av. Vi har dessutom båda en master i cancer, haha. Ordet ”spetspatient” är något vi båda kan identifiera oss som. Se även: https://sv.wikipedia.org/wiki/Spetspatient
Vi är grymma på våra sjukdomar och experter på våra kroppar helt enkelt!

Därför korsades våra vägar. Han har börjat arbeta fulltid på Blodcancerförbundet tillsammans med Christian. Tillsammans har dom minst tusen projekt i tankarna och ett flertal i omlopp. Det är väldigt intressant att lyssna på alla idéer och det känns bra att kunna bidra med min input. Jag har fått erbjudande om att engagera mig i den mån jag orkar och vill, det finns en hel del att göra. Frågan är vad Försäkringskassan tillåter. För att det inte ska räknas till SGI (sjukpenninggrundande inkomst) så får man bara jobba ett begränsat antal timmar under en begränsad period och till begränsad ersättning. Dessutom får ju arbetsuppgifterna inte vara sådana att man anses arbetsför såklart! Men min handläggare tycker inte att det gäller föreläsa och skriva krönika i medlemstidningen. (Håll utkik efter Haema, antingen i brevlådan som medlem i förbundet eller i väntrummen). Väldigt luddiga regler och inte ens min kära handläggare hade koll så hon ska återkomma.

Hur som helst, ett bra och givande möte! Känns skönt att kunna engagera sig i någonting när man för det mesta sitter hemma och känner sig onödig och meningslös. Enda molnet på himlen var min fatigue som numer ställer till det varje dag. Jag höll på att komma försent även fast mötet inte var förrän 11:00. Anledning? Kroppen ville inte, jag kunde inte resa mig. Huvudet var av bly. Flera koppar kaffe senare så hade jag tagit mig dit och då kändes allt bra igen. Men jag håller mig inte uppe så länge och två timmar senare var det svårt att hänga med. Jag är glad att jag satt på en lunch med två personer som vet precis vad det handlar om och har full förståelse för alla mina stora gäspningar och min emellanåt tomma blick.

Nu får vi se var det bär av med detta. Först och främst ska jag sätta mig och göra det jag gör bäst: skriva. Tema och ämne är satt så nu ska bara fingrarna dansa över tangenterna och producera det som sen ska hamna i tidningen!

Förresten, sista grejen. Träna bör man, annars dör man. Det känner du ju till. Oavsett hur sjuk och svag man är så kan man röra på sig. Jag har ju berättat om när jag förtvinad i sängen blev beordrad av sjukgymnasten att lyfta benen upp och ner. Sen att gå ett varv runt sängen. Så träning finns i alla nivåer!
Vid middagstid tog min väninna med mig på ett danspass där mottot var ”den bästa träningen är den som blir av, om det så må krävas paljetter”. Det var precis lika knasigt och läckert som det låter.”Pumpa med skumpa” kanske säger en del… Jodå. Det var riktiga skumpaflaskor!

Skönt att ha fått röra lite på mig för imorgon blir det sjukhussängen igen. Fotoferes dag 1 av 2.

God natt!

20180131_215531536564033.jpg
Danspasset ”GlamOut deLux på DQ http://www.studiodq.com/se/kurser/strength/glamout-de-lux-34754533

 

2017 i bilder – Kriget i min kropp

Var inte alltför optimistisk, ljuset i tunneln kan vara ett tåg.”
/
Författaren Franz Kafka

Gillar ovan citat, speciellt eftersom det sammanfattade 2017. Får väl se om jag avslutar
inlägget om ett år med något mer positivt! Än så länge är det okej för mig att vara cynisk.


äntligen är det här året över. Jag hade så stora förhoppningar om 2017. Precis som 2016, 2015 och 2014. Men alla svek mig. Jag skulle ju även kunna nämna att återfallsåret 2013 var en besvikelse – cancer är ju inte direkt en dröm man har – men det var ju även det året då jag och min syster blev cellmates. Hon är mitt blod i två bemärkelser om du förstår. Så jag är kluven i det hela… Visst, jag var väldigt nära att dö som 26- åring. Men jag var ju också med om något fantastiskt som gav mig livet tillbaka. Eller, tillbaka vill jag verkligen inte säga. Jag kommer aldrig få det tillbaka. Emelie gav mig ett nytt liv att vårda och försöka fylla med det innehåll jag önskar.

Hur gick det då?

Jag har försökt. Det har jag verkligen! Och periodvis lyckats uppfylla några mål och drömmar. Men jag har fått kämpa i motvind. Vartenda år. Att få gå tillbaka till jobbet har ju varit en önskan sedan jag insjuknade. Jag har försökt i omgångar men saker som akut blodförgiftning, elaka tarmbakterier som slutade på infektionsavdelningen och posttraumatisk stress med psykakuten som slutpunkt – ja, detta och mer därtill har tvingat mig tillbaka till heltidssjukskrivning igen. Dessutom är det svårt rent praktiskt. Försäkringskassan kräver ett regelbundet schema. Lika många timmar och varje vardag. Så hur gör man när man ligger inne under två av dagarna för fotoferes behandling? Övertid som jag inte heller tillåts? Förutom det har jag återbesök hos läkare, antikroppsbehandling, arbetsterapeut, konstanta besök på ögonkliniken, regelbundna täta kontroller hos gyn, cancerrehabilitering… Behöver jag nämna mer?

Men den mentala kraschen var ju för så pass länge sen som september förra året och jag såg fram emot 2017. Jag förstår inte vad som hände? Varför rullar månaderna bara på utan att jag lyckas återvända? Nu jäklar. Nästan fem år efter transplantationen borde jag väl ändå få vara i hyfsat skick? Är det inte rättvist med en normal hälsa och en normal vardag? Många frågor men inte många svar. Hoppet har försvunnit mer och mer men det är inte borta än.

  • Inledde året med vinterkräksjukan. 5 timmar in på nya året faktiskt. Haha, bra start på året. Min sambo och hans son tillfrisknade på 4-5 dagar. 19 dagar efter att jag insjuknat fanns bakterierna fortfarande kvar i magen och jag mådde piss rent ut sagt. Matt och svag. Så kan det gå när man får immunhämmande mediciner.
  • Flyttade bloggen till War on cancer förra året vilket jag för#1 170301 Bloggarest var jättenöjd med. Dessvärre fick dom för sig att göra det till en Facecbook- liknande portal fast för cancersjuka och skar bort de delar jag verkligen vill ha med i bloggen. När jag ville flytta den hade dom plockat bort även den funktionen och även ”tappat bort” ett par hundra av mina inlägg. Jag flyttade det som låg kvar på Blogger till WordPress men saknar alltså alla inlägg sedan ett år tillbaka som fastnar på War on cancer. Det enda svar jag fått därifrån är att kopiera och klistra in alla 200 inlägg igen. Det vill säga ett jävla hästjobb. Har inte energin egentligen men mår dåligt över att bloggen rasade ihop och kämpar nu steg för steg för att ordna det. Under första kvartalet 2018 ska jag ha fått allt material dit och stängt War on cancer helt. Innan sommaren kommer även andra saker snyggas till för att alla de fina som följer min svåra resa lätt ska kunna hitta den information de vill och enkelt kika på alla foton utan att klicka sig in på varje inlägg 🙂
    Om det finns någon därute som är grym på bloggdesign och koder så hör gärna av dig: hanna.bylund@hotmail.com 
  • Försökte vinna striden om upprättelse och korrigering av falska journaler. Förgäves. Jag fick aldrig någon ersättning för den hemska medicinförgiftningen som skedde i september 2016. Varken IVO eller LÖF kunde göra något då läkaren som tog hand om mig den natten medvetet har skrivit in lägre dosering på två av de fyra mediciner jag fick. Samt helt utelämnat en femte. Jag var förkrossad med tvingades inse att en liten kvinna inte har en chans mot stora auktoriteter.
  • Jag har haft absurt jobbigt med ögonen, orsakat av GVHd#2 170302 Ögondroppande och cancerbehandlingar. Jag har gått med en torrhet i ögonen som gjort att jag inte kunnat vara ute när det blåser minsta lilla. Jag har haft brännande i ögonen som resulterat i att jag knappt kunnat se vissa dagar. Det har rivit som när man har skräp i ögonen. Jag har sett både suddigt, fläckigt och dubbelt pga GVHd, gråstarr, astigmatism och två operationer med halvbra resultat. Det här är det jag ägnat flest inlägg till. Jag vågar#3 170120 #2 säga att det här har varit det som jag blivit lidande mest av. Det här har varit det jag fällt flest tårar över – tårar som jag har haft brist på eftersom tårkanalerna varit påverkade av GVHd. Jag har med jämna mellanrum hindrats från att kunna läsa, skriva, cykla, jogga, vara ute överhuvudtaget när det blåser, bada, dyka och tvingats hämta ut och ha koll på flera sorters ögondroppar och salvor. Tvingats gå med solglasögon inomhus…För tillfället är svedan under kontroll, men synen är hemsk. Och det känns som att den blir värre. Jag är stelopererad och ser på 50 cm avstånd – enbart. Jag bär runt på två par glasögon. Ett för under 50 cm, ett par för över 50 cm. Ändå får jag ont i huvudet. Så det blir fler besök till St Eriks Ögonsjukhus under 2018. Om detta går att åtgärda återstår att se, annars får jag hoppas att jag snart kommer ur mitt skov ett tag.
    Hamnade även på akuten efter att mina såriga ögon hade utsatts för luftburet gift från en gummiplanta…

    170127 GVHd

  • GVHd:n överlag är värre. Mina fula gropar i låren, orsakade av att bindväven är inflammerad och blir kompakt, är minst lika störande som att jag blir stel och får svårare att röra mig. Ont i leder och ont i bindväven också, på det. Fult fult och skäms i omklädningsrummen… Även här önskar jag att jag snart kommer ur detta skov.
  • Jag startade upp ett samarbete med Blodcancerförbundet som i början innebar att vara ”stöd” i projektet som skulle leda till 170223 Instagram Blodcancerförbundet.pngatt 60.000 kr från donation ledde till bästa möjliga utfall för ALL- drabbade. Slutresultatet blev att jag kallades ”vice projektansvarig” och föreläsare på eventet. Jag hade verkligen så kul och det var min bästa prestation på länge. Vidare har jag utbildats till stödperson och har nu tillfrågats om en hel hög andra projekt som jag får tillåtelse att göra som hobbyverksamhet för Försäkringskassan. Ska skriva en sida i medlemstidningen under året, kanske lite fler föreläsningar och vara med att följa forskningen inom ALL. Spännande! Skönt att kunna använda alla dessa år med cancer till något vettigt.
    170308 Trolldegen
  • Jag har gått regelbundet hos den mysiga arbetsterapeuten Mari. Jag får en timme med skitsnack och skratt medan vi hjälps åt med rörlighet och styrka i mina drabbade händer och leder.
  • Inledde den alternativa fotoferes- behandlingen med förhoppning om att kunna avstanna eskaleringen av GVHd och kunna sänka, eller helst plocka bort, kortisonet. Över 30 behandlingar senare är det fortfarande svårt att utreda resultatet men vi har precis gjort ett försök att sänka kortisonet och se om fotoferesen håller den tillbaka. Utöver det är jag så otroligt tacksam för mina sköterskor och numer vänner på CASH där jag behandlas. Dom är underbara och har gjort det här så bra som det kan. Har mycket ångest där då jag ligger i samma säng min syster skördades i, då jag stod bredvid, döende och nedbruten. Men alla där på plats som behandlar mig har lyckats vända tårar till skratt. Tack! ❤

170329 Fotoferes behandling #4

  • Att jag fått kämpa med ekonom170329 Money with wings.jpgin och bråkat med Försäkringskassan är ingen hemlighet. Det är fasen inte billigt att vara sjuk och dom gör det inte lätt för mig. Tacka vet jag Ung Cancer som hjälpt mig med stipendier!
  • Vad mer, vad mer… Jo! Ung Cancer- festivalen i november förstås!. Så givande! Jobbig mentalt med upprivna sår, men ett möte med fina människor i samma situation, ny vetskap från föreläsningar och en bearbetning av jobbiga minnen.
    171104 Jag och Fuck Cancer.jpg
  • Jag har kämpat på med träning. Upp och ner, upp och ner. Två steg fram, ett steg bak. Till och med två steg bak ibland. Jag joggar, styrketränar och går på dans. Men det är svårt att hålla motivationen uppe när man slåss ner hela tiden. Tur att jag har träningssuget i blodet och fortsätter ändå. Träning är så viktigt för kropp och knopp.170315 musclememory
  • Jag har börjat få behandling på Centrum för cancerrehabilitering. Dom ska hjälpa mig hantera den Fatigue som plötsligt blev otroligt svår och förstörde vardagen under hösten. Tack och lov har den backat och jag sover mindre och håller mig mer vaken. Dom ska också hjälpa mig med stresshantering, minnesträning och bearbetning. Det här är något som jag är i stort behov av och jag hoppas att med hjälp av dom och rätt mind set så ska jag kunna lämna åtminstone lite av trauman och psykiskt dåligt mående under 2018.
  • Psyket ja… Jag har depressionsproblematik i grunden. Det började redan innan cancern när jag var 15 år men exploderade vid beskedet. Ända sedan dess, även mina cancerfria år, har jag slagit med svåra mentala problem som blivit skadliga. Att jag tillslut kraschade och lades in på psykakuten förra året öppnade både mina och andras ögon. Jag har svårt att hantera detta själv, speciellt när jag fortfarande har det tungt. Men jag får hjälp från olika håll nu så jag ska nog kunna lära mig hantera det.  Ingen mer psykakut 2018.
  • Ett STORT antal behandlingar har jag f2017_09_09.jpgått. Förutom dosetten med 15-20 olika mediciner så har jag fått intravenösa dropp med behandlade celler, antikroppar, blod och järn. Oj oj vilka sönderstuckna armar jag har… Ett av kärlen är så förstört att det blivit hårt av ärrbildning och är trögt att trycka sig genom. Ändå fortsätter vi använda det för att det levererar varje gång. Jag står hellre ut med den smärtan en gång än att bli omstucken för att de andra strejkar.
  • Apropå både behandlingar och operationer… Cellförändringarna i underlivet och livmodern behöver jag kanske inte nämna närmare. Lokalt kortison, medicin för slemhinnor, tillsatta hormoner, flera koniseringar och ingen livmodertapp kvar. Senast laserbehandling. Vad som väntar 2018 återstår att se. Jag erkänner att jag håller andan, men orkar inte riktigt fundera närmare på det just nu.
  • Slutligen, håret växer! Oj vad det växer!! Senaste bilden är för några dagar sedan. Då är det ändå bara framifrån, det är längre baktill. Lycklig är bara förnamnet!

Nedan; från det döda 2013 till det fantastiska livet 2017!

 

Åh jag skulle kunna skriva vidare lääänge på allt som hänt under året. Jag har nog glömt många saker, viktiga som oviktiga. Att jag inte hittar alla inlägg från 2017 än gör det komplicerat dessutom. Men den här sammanfattningen var ändå ganska rik och säger en hel del. 2017 sög!
171027 Tillbaka till förstoringsglas 2.jpg

Planen nu är att bli av med de värsta GVHd- symptomen så jag slipper åka ut och in på sjukhus flera dagar i veckan och får en hyfsad hanterbar vardag.
Jag vill börja jobba. Om inte heltid så åtminstone 25%. Gärna 50% innan året är slut.
Vågar jag mig på att föreläsa någon eller några fler gånger så vore det rätt coolt också.
Åtminstone några trauman vill jag kunna lämna bakom mig. Framförallt detta med min ofrivilliga barnlöshet.

Det här är väl ändå inte ouppnåeligt? Om jag dessutom lyckas ta mitt dykarcertifikat och bli av med några av medicinerna så vore det tipptopp.

Så, in med 2018, jag är redo!

Ett gott nytt år önskar jag er alla 🙂

Gott-nytt-år

 

 

En hel cancerhelg

170824 Aferes
På aferesen. Trött på nålar men fascinerad av blod!

Sitter här på hematologmottagningen och väntar på att få tillbaka mina celler. Själva aferesen (att plocka ut cellerna) gick mycket bättre idag även om det ömmade en hel del. Fick en stund över innan jag ska till hematologen så jag stannade kvar ett tag på CASH och vilade i den varma sängen. Blev kall under själva behandlingen så jag låg med värmedynor och dubbla täcken igen. Dom snälla sköterskorna där låter mig alltid stanna kvar tills det är dags för cellåtergivning. Nu sitter jag och äter lite från salladsbaren i den stora restaurangen på Huddinge sjukhus och kan välja mellan att läsa ”Womens Health” – en onödig tidning som inte alls handlar om hälsa i den bemärkelsen som jag just nu önskar, utan om slimmade kroppar, gå ner i vikt och sex – eller att fortsätta skriva min historia om sjukdom. Det blev cancerbloggen förstås.

Förra helgen deltog jag i ett projekt med Blodcancerförbundet. Det var för 15 månader sedan som jag blev kontaktad av projektledaren där. Han hade hört talas om mig och min cancerdiagnos och nu råkade det vara sig så att han hade fått en stor summa pengar från läkemedelsföretaget Shire (stort tack för att spendera på bästa sätt på ALL- sjuka. Christian själv kan massor om blodcancer men allt är av erfarenhet. Han har ingen egen koppling. Det finns en massa personer med olika diagnoser som samarbetar med dom, men det är ont om oss med akut lymfatisk leukemi.

Antar att det kan bero på
…det är relativt få som insjuknar i just den diagnosen…
…det är en tuff sjukdom som tar många liv… *1* se mitt urklipp från internetmedicin.se längst ner om prognos
…som den heter är den akut. Man insjuknar hastigt och blir akut väldigt sjuk…
…de som tar sig ut ur mörkret igen vill ofta gå vidare och lämna allt som har med cancer bakom sig…

Jag blev därför tillfrågad om att hjälpa till med det här projektet som vi fick utforma precis som vi ville. Men önskvärt var att vi fick fram s.k. patientrelaterade utfallsmått. Hur man har upplevt vården. Vad man har saknat under behandling. Vad man har önskat för stöd. Hur närstående påverkas.

Vi hade små trevliga möten över en lunch eller fika vid flera tillfällen och allt resulterade till sist i den konferens som vi kallade ”Stödweekend för ALL”. Ganska fint, eller hur?


Länken till där det berättas mer om den här helgen


Vi ville även erbjuda närstående en plats och i och med det så tog vi in Yvonne som hjälp. Yvonne förlorade sin son Tobias i oktober 2016 efter en hård kamp. Hon vill inte att hans bortgång ska vara förgäves, hon vill hjälpa andra närstående i samma situation, och var beredd att dela med sig av sina erfarenheter.

Vi bokade rum för 14 deltagare på Djurönäset konferenshotell, långt ut i Stockholms vackra skärgård, och gick ut med en anmälan i vår nyskapade Facebookgrupp ”Stödgrupp för ALL – Akut Lymfatisk Leukemi”. Intresset var stort och platserna fylldes snabbt. Under resans gång var det några som av hälsoskäl fick avboka men det återstod till sist ändå 11 stycken.

Just avhoppen av hälsoskäl påminner om hur svårt det är att planera något som cancersjuk. Hårdast var ändå det samtal jag tvingades ta 30 minuter efter att vi hade startat… Jag ringde en kvinnlig deltagare som inte hade dykt upp. En man svarade:
– Hallå?
– Hej, jag heter Hanna och samarbetar med Blodcancerförbundet. Jag söker ******.
– Hon kan inte prata nu, vad gäller det? Han var kort i tonen och jag blev ställd.
– Hon skulle ha deltagit i en stödweekend nu och vi bara undrar om hon är på väg?
– Jaha… Hon har nog glömt det… ******* har återinsjuknat. Hon sover bara och kan inte prata.

Jag blev helt ställd. Visste knappt vad jag skulle svara. Jag kände hur tårarna brände men ansträngde mig för att hålla rösten stadig medan jag ömt beklagade och önskade dom all lycka till med behandlingarna som kommer följa. Jag hade svårt att fokusera på någonting efter att jag hade lagt på och det tog en stund för mig att samla mig. Jag påmindes med en käftsmäll om hur vidrig och lömsk ”min” diagnos är. Även jag har ju fått erfara det här när jag återinsjuknade till allas förvåning efter 9,5 år. Man tror att man är säker när man är färdigbehandlad men den hemska sanningen är att man aldrig kan vara trygg i det. Ju fler återfall, desto värre blir det. Går jag samma väg till mötes? Frågan slog mig där och då men ärligt talat så är det inget jag funderar mycket på. Händer det så händer det liksom. Är jag cynisk tycker du? Eller är det bara ett sätt att överleva? Jag släppte det och helgens aktiviteter startade.

Vi ville att helgen skulle resultera i de utfallsmått som Christian skulle kunna föra till högre instanser, men vi ville också att deltagarna skulle åka hem med en känsla av lugn och att vara utvilad, nya bekantskaper, nya erfarenheter och kanske ny hjälpsam information. Vi skulle komma att avsluta helgen med allt detta och mycket mer! Det blev nämligen också en hel helg av terapi för samtliga i vår grupp. Även mig. Liksom med bloggen fick jag dela med mig och plocka fram känslor och tankar som jag har tryckt undan. Även en hel del ”förbjudna” sådana som patienter och närstående inte alltid delar med sig av sinsemellan. Det gjorde vi i uppdelade grupper då Yvonne tog hand om den ena och jag den andra. Vi alla hittade en gemenskap i oro, utmattning, skratt och tårar.

Min egen lilla föreläsning slet jag hårt med. I skolan var jag den eleven som alltid skolkade när det var dags för redovisning. Förutom att jag som tonåring blev knallröd i ansiktet när jag skämdes så gillade jag inte att sticka ut och synas. Jag ville smälta in och vara en i mängden. Det här fungerade hyfsat bra till jag fick cancer i årskurs 9 och hela jag stämplades ofrivilligt med ordet ”annorlunda” i pannan. Efter det jobbade jag tvärtom. Jag både syntes och hördes! Jag har tyckt om att vara festens mittpunkt och har inget emot att skämma ut mig, men av någon anledning har jag fortfarande ångest när jag ska prata inför en större grupp människor som jag inte känner. Jag blir inte längre röd i ansiktet men jag stammar och det hoppar ur konstiga ord och meningar. Så du kan förstå att det tog tid för mig att bestämma mig huruvida jag skulle göra det den här helgen eller inte. Det som till slut gjorde att jag valde det var både för att stärka min självkänsla och för att det här är mitt specialområde; Hanna och cancern. Ingen kan det här ämnet som jag! Så det var med ganska gott självförtroende som jag gick upp framför alla och började berätta.

Den fina power point som jag fick mycket beröm för satt min kära mamma och hjälpte mig med sista dagen. Som vanligt börjar jag inte förrän i sista stund så mina 45 minuter skrev jag ihop bara dagarna innan. Det var svårt för jag har ju sååå mycket att dela med mig av så tiden skulle inte ens räcka till hälften, Men vi fick till det! Under föredraget hade jag mest bara bilder och lite kortare förklarande meningar på mina slides men när jag blev ombedd att dela med mig av materialet på Blodcancerförbundets hemsida så la jag till ännu mer text som berättar om bilderna och överskrifterna. Vill även dela med mig till dig. Det är en väldigt personlig presentation med bilder som tummar på min integritet, men det gör inget längre. Jag blir mer och mer offentlig ändå.


”Livet som ALL-berörd”/Hanna Bylund


Första dagen bestod av våra föreläsningar samt en liten diskussion om vad deltagarna ville prata om dagen efter. Vi vilade lite på varsitt håll innan middagen. Jag tog en cider tillsammans med ett äldre par varav ena är insjuknad och andra är anhörig. Det var väldigt trevligt och givande att få lära känna dom mer samt höra deras historia. Vi gick tillbaka till våra rum tidigt. Dagen hade varit intensiv rent känslomässigt och de flesta av oss var slut.

Andra dagen ledde jag och Yvonne några work shop- pass. Ena var gemensamt då vi alla pratade om brister i vården. Det ämnet var stort och angeläget så det var nästan svårt att stoppa för att gå på lunch. Vi hade lite egentid då och då men jag märkte att även under pauserna satt de flesta deltagarna på olika håll i små mysiga soffgrupper för att prata. Utan tvekan var 80% av alla samtal kring just ALL. Så eftermiddagens work shop flöt på fantastiskt bra! Jag slängde ut några frågor för att styra samtal kring ämnet ”psykosocialt stöd” och att leva med en cancerdiagnos. Yvonne pratade med de anhöriga i en egen grupp eftersom dom har en annan syn och uppfattning på allt kring cancern. Framförallt har de flesta av dom saknat ett psykologiskt stöd vilket är hemskt…

Vi patienter, både unga och gamla, nyligen insjuknade och flera år senare, pratade om vilka brister det finns inom vården. Man har hittills utgått från hur vården bör vara och inte lyssnat ordentligt på hur den är. Det finns en god tanke men den praktiseras inte i nuläget. Jag var chockerad över flera av de här medmänniskornas historier..! De kom från olika delar i landet och vi upptäckte att alla hade behandlats olika beroende på landsting. Så får det verkligen inte vara. Det ska inte vara så.

En annan sak vi pratade om var hur cancern har påverkat våra relationer med de anhöriga. Många av oss har upplevt en helomvändning då vardagen blir otroligt kämpig för alla i en familj. Antingen kommer man varandra ännu närmare, som de flesta i min lilla grupp har upplevt, men jag har också stött på flera vars förhållanden har rasat. Cancern kommer emellan och man tappar varandra på vägen. Som jag har nämnt finns det ”förbjudna” tankar som man inte kan dela med sig av. Det känns fel. Jag och Yvonne ville höra gruppens åsikter om detta och dels därför delade vi upp oss. Utan att berätta vad som sades (konfidentiellt) så kan jag berätta min egna hårda upplevelse, erfarenheter och vad jag har läst om.

Tankar man kanske skäms över som anhörig
”Kan hen inte sluta gnälla för en stund?”
”Alla runtom fokuserar på hen. Tänk på mig, jag mår också dåligt!”
”Jag mår hemskt men vågar inte säga något till min sjuka anhörig, för jag får inte belasta. Så jag håller god min fast jag vill gråta…”
”Jag orkar inte mer nu.”
I absolut värsta fall kan man hamna i en sån knivig situation att relationen kanske inte var bra innan, men man vågar inte bryta upp med sin partner då man förmodligen kommer bli dömd utifrån som okänslig.

Tankar man kanske skäms över som sjuk
”Vad den anhöriga klänger/curlar. Jag kan klara mig själv.”
”Jag får inte tillräckligt med stöttning men vågar inte fråga för att inte vara till ännu mer börda”
”Livet är inte värt att leva längre, jag vill dö. Men jag vågar inte erkänna det för jag borde egentligen vara tacksam för att jag fortfarande är vid liv.”
”Varför gnäller hen om sina skitsaker? Jag bryr mig inte för jag har mycket värre saker att fokusera på”

Det här är bara exempel såklart, jag kan lova att mer än hälften av mina läsare har fler exempel, eller känner igen sig i nått av dom. Det är okej! Man får ha sina känslor, ingen är förbjuden. Alla är rättfärdiga, hur hemska dom än är. Däremot ska man inte alltid dela med sig av dom sinsemellan eftersom det finns en risk att dom är irrationella och bara tär på er. Så försök sök hjälp utifrån istället. En förälder, en god vän, en psykoterapeut/kurator. Någon som inte dömer dig.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om all information jag fick fram, men den har jag skickat vidare till Blodcancerförbundet för att dom ska kunna ta ett litet steg mot en ännu bättre vård med hjälp av auktoriteter uppifrån.

Jag är stolt över helgen. Det är det första ordentliga jag har åstadkommit på flera år. Tröttheten och alla behandlingar har gjort att jag fortfarande är heltidssjukskriven. Men det här lilla projektet gav mig en känsla av uppfyllelse och nytta. Jag fick så mycket fina ord av de delaktiga efteråt att det värmde i hjärtat. Det finaste var att alla knöt an till varandra, tröstade, delade med sig av sin hemska upplevelser och åkte därifrån med en känsla av att helgen hade varit terapi. Och jag kan bara säga detsamma. Tack alla

Jag hoppas kunna delta i fler sådana här projekt, det verkar ha öppnats möjligheter… Men dom håller jag för mig själv tills vidare Om inte annat så vet jag att kan stå inför en mindre grupp människor, och bara det känns bra!
Cancern får inte ha varit förgäves när den har stulit så jäkla många år av mitt unga liv! #fuckcancer

170824 Cancern
Ett försök att ta fram det fina i en människa under den fula cancern.
Foto: Martin Jönsson


*1* Det svenska nationella ”akutleukemiregistret” för perioden 1997-2006 visar att två tredjedelar av vuxna patienter under 30 år med ALL blir långtidsöverlevande, medan resultaten för äldre är betydligt sämre; bara en fjärdedel av patienterna mellan 30 och 60 år överlevde lång tid (10 år). I den senaste analysen från nationella registret noteras glädjande en tydlig förbättring av utfallet även för vuxna patienter, fr a upp till 45 år, med diagnos 2007 och senare.

Inklistrat från <http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=694#sc80517>