Hälsa och välbefinnande – Kriget i min kropp

Introduktion på jobbet

Det gick bra idag måste jag säga. Inte för att så mycket kan gå fel egentligen när man bara ska introduceras! Lyckades åka fel bara, det var väl det. Hamnade i Gamla stan eftersom jag satt i egna tankar och glömde gå av vid Slussen. Hoppsan… kan inte ens skylla det på cytohjärna, bara ren tankspriddhet.

Blev så fint mottagen med en ”Välkommen Hanna”- lapp och godis inslaget i cellofan.

Men jag känner nu varför man långsamt ska trappa upp återgången. Speciellt när man varit sjukskriven i flera år. 2,5 timme var jag på kontoret. Hälsade på alla, fick dator och inlogg samt en kort presentation av vad jag ska göra. Det räckte för att jag utmattad skulle somna på soffan när jag kom hem och sova i 1 timme. Totalt slut i huvudet.

I morgon blir det samma procedur på 2,5 timme, sen är jag ”ledig” torsdag och fredag för fotoferes. Ganska lagom mjukstart på arbetet. Sista gången jag jobbade var i september 2016. Då förstår du hur inskränkt jag har hunnit bli och hur skrumpen min hjärna måste vara!

Social har jag alltid varit, även under och efter cancerbehandlingen. Men det är skillnad på en arbetsplats. Där spelar du alltid en roll i form av professionella du. Men jag vet inte vem professionella Hanna är längre. Trots att jag sträckte på ryggen, tog fasta handslag och var noga med ögonkontakt så kände jag mig liten och bortkommen. Som när man började sommarjobba ungefär. Jag vågade inte röra mig mer än nödvändigt, bar datorn som en fågelunge för att inte råka göra märke och gled fram i snigelfart med blicken hårt fäst vid kaffekoppen av rädsla för att spilla minsta droppe. Hela jag var på helspänn under f.m.

Nu har jag försökt nå handläggaren på F-kassan för att meddela att jag är back in business, men utan resultat. Sen ska jag ägna en timme på SATS i en bur med mamma. Japp, en bur. Träningen heter ”Build ‘n’ burn” och ska vara intensiv cardio och styrka. Jag har aldrig vågat gå för det ser så tungt ut men nu är mamma med och peppar. Blir bra att svettas ut stresshormoner och ladda för morgondagen.

Ha en fin kväll!

Och när du kämpar dig upp till jobbet i morgon bitti så påminn dig om att alla inte kan jobba eller har ett jobb att gå till och därmed lever på mini-inkomst, påjagad av arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Att ligga på soffan en dag är jätteskönt, men efter veckor, månader och kanske år så skriker du efter stimulans och socialt umgänge. Och du har inga pengar för att göra något roligt när helgen kommer.

Men du ska heller inte leva för att jobba, vi vill jobba för att kunna leva!

Väldigt trött men glad efter att ha provat på ”den normala vardagen” i några timmar.

Hälsa & välbefinnande

Hej på dig!

Hoppas att du lyckades spela upp den lilla videosnutt som jag la upp i ett eget inlägg igår natt. Jag tycker att det ger energi bara av att titta på klippet, föreställ dig då känslan i magen när jag gick där.

Haft en bra helg annars? Umgåtts med nära? Ätit god mat? Hämtat energi?

Angående det sistnämnda så är det inget jag har kvar av nu. Inte för att helgens presentation på temadagen tog allt jag hade, men senaste veckorna har krävt mer viljestyrka av mig än på väldigt länge. Och trots en utdragen förkylning med varierande feber och halsont så har jag utmanat kroppen hårdare än vanligt. Märkligt nog har det inte blivit något rejält bakslag med skyhög feber. Förkylningen har inte trappats ner heller för den delen. Min kropp är precis lika bra-dålig som för tre veckor sen då jag först vaknade med feber. Märkligt det här.

Men jag har varit sänkt, minst sagt. Efter att temadagen i lördags var slut, sådär vid 15:30, så åkte jag och pappa hem till stugan igen. Han gjorde våfflor till mig för en bra prestation. Så rart! Våfflor med hjortronsylt (Norrlands guld) och grädde. Jag kände mig som barn igen. Tack pappa.
Men kvällen blev kort. Fortsätt läsa Hälsa & välbefinnande

En promenad i höstens sprakande färger

Har mycket i huvudet att dela med mig av. Händer mycket runt mig nu på olika fronter. Men jag har behövt återhämtning och knappt öppnat varken dator eller mobil under helgen eller idag.
Nu är klockan 00:30 så nu ska jag verkligen inte sätta mig och försöka få ner allt för då blir det ett virrvarr. Jag vill bara visa dig den här filmsnutten som jag hoppas att du kan starta. Några sekunders promenad med mig i ett färgsprakande soligt höstväder, en bit in i skogen i Domsjö.

Sov gott!

Bra vecka trots feber och lite yrsel

180913 Feber Under förra helgen fick jag feber.
38,3 grader under lördag och söndag.
Inga andra symptom.

Jag är van vid att ha högre temperatur än normalt, ofta hoppar den upp och ner under en dag mellan 37,0 och 37,6 grader. Men när den är högre än så så känner jag av det och vid 38 grader är jag ganska slut. Så även nu. Huvudet var verkligen tungt.

Är det en slump att jag fick det efter samtalet med psykoterapeuten om allt jag behöver bearbeta? Oavsett vad man tror på så gick huvudet varmt. Som en feber i hjärnan om du förstår. Jag går genom saker som gör mig ledsen och fysiskt illamående av ångest. Det är värre nu än det varit på länge, åtminstone senaste veckan. Då gäller det alltså inte bara cancern och näras bortgång. Det är saker ända tillbaka från tonåren. Den delen är såklart privat och väldigt känslig, dessutom har det inget med cancern att göra och passar inte in här. Därför kommer jag inte gå in mer på det nu. Men man kan ju ana hur mycket det finns att ta hand om. Fortsätt läsa Bra vecka trots feber och lite yrsel

Jag sprang för livet.

I lördags utmanade jag mitt psyke. Jag behövde – och fick – bekräftat att jag fortfarande besitter den envishet och självkontroll som är jag.

Jag har haft mycket infektioner senaste tiden, fortfarande anemisk (blodbrist) och inget järn i kroppen. Urinvägsinfektionen gör sig till känna fortfarande och jag är konstant trött. Men som jag nämnt tidigare så är det oftast bara med feber och halsont som man ska passa sig ordentligt för att träna. På morgonen mätte jag 37,6 vilket såklart är högt men inte medicinskt klassat som feber. Däremot gör ju temperaturförhöjningen också att jag är lite matt. Jag hade därför inga direkt bra förutsättningar för en hel mil och det var motigt att tvinga sig ur soffan och iväg till Zinkensdamm.
Första målet avklarat.

Jag såg mitt 8-åriga bonusbarn springa sitt allra första riktiga lopp. Jag minns när jag genomförde mitt eget första. OBS- loppet i Rotebro. Haha! Det var väl några tiotal som sprang men många kan det inte ha varit. Jag minns att jag kom in på plats 11. Tokstolt. Men det var inte min placering som gav mig adrenalinkicken och födde lust att fortsätta springa lopp. Det var känslan att prestera, applåderna och medaljen efteråt. Nu såg jag honom vid 1 km- markeringen och när han såg mig och sin pappa så sken ansiktet upp av samma känsla som jag hade då. Och han gav järnet.
Han slog sin egen utsatta önsketid och med medaljen stolt i handen så var jag glad över att han hade fått känna den endorfinkicken av sin egen kapacitet som jag fick och fortfarande får.

Peppad av hans egen envishet så joggade jag i väg till min startgrupp. Några minuter för sent. Det har ofrivilligt blivit en tradition för den här kvinnan.
Andra målet avklarat.

Fortsätt läsa Jag sprang för livet.

Natur, infektionen, hajar och avslut

Nu sitter jag till sist på tåget på väg hem. Till Härnösand har jag nått på 50 minuter. Smidigt att åka tåg. Lite drygt bara att det ankommer till Stockholm 21:40, sen blir det tunnelbana hem så jag kliver väl förhoppningsvis innanför dörren 22:10. I morgon ska jag upp och i väg till St Eriks Ögonsjukhus. Antar att det är ett återbesök med kontroll av GVHd. Hade glömt skriva in det i kalendern och fick en påminnelse i förrgår. Även inplanerade besök hos psykoterapeuten på fredag, fotoferes tisdag & onsdag, dietist och fysioterapeut på torsdag och cancerrehabilitering på fredag.
Tillbaka till vardagen direkt med andra ord… Nåja. Orkar inte tänka på det nu.

Har haft fina sköna dagar trots infektionen. Medan smärtlindringen verkat har jag passat på att göra saker. Fortsätt läsa Natur, infektionen, hajar och avslut

Ett inlägg om smärta och snäckan.

När jag skrev sist så satt jag på tåget mot Ö-vik och nu har jag varit här i två sköna dagar hittills. Dessvärre slog olyckan till igen i lördags morse och har kommit att förstöra ungefär hälften av min vistelse…

Vaknade och skulle ner på toan i andra stugan för att tömma blåsan. Kort därpå blev jag tvungen att gå ner igen och då kom oron. Mycket riktigt. Så snart jag sagt till lillasyster att jag har känningar av urinvägsinfektion så drog det igång. Tillsammans med konstant känsla av att urinblåsan är helt full och måste tömmas omgående så fick jag smärta i underlivet och nedre delen av magen. Jag började med att ta en Ipren och två Alvedon på Emelies inrådan. Jag väntade och väntade men smärtan fortsatte och jag sprang mellan stugorna titt som tätt. Helt i onödan då bara enstaka droppar kom och varje droppe sved. Emelie hämtade glas efter glas med vatten men föreställ dig att dricka samtidigt som det känns som att du ska kissa på dig. Det känns inte helt naturligt direkt. Ändå är det detta som 1177 skriver är det enda man kan göra. Dricka massor, ta smärtlindring, vänta.

Jag kunde inte resa mig ur soffan, så ont gjorde det utan att överdriva. Vred och vände på på mig medan jag verkligen försökte fokusera på tv4 nyhetsmorgon. Jag tog min morgonmedicindos som innehåller morfin och väntade. Ingen skillnad. Jag tog en till morfintablett, och väntade. Fortsätt läsa Ett inlägg om smärta och snäckan.

Minikurs om hantering av sorg

Hej! Hur mår du i hettan? Dricker du verkligen tillräckligt med vatten om du rannsakar dig själv?

Jag cyklade hemifrån igår. Trots att jag är trött och hängig, småont i halsen, så behövde jag komma ut. Slåss mot stress just nu som påverkar hela mig. Även fysiskt. Ont i magen och illamående varje dag. När det plingar i telefonen så kniper magen till. Jag går in i saket och gör illa mig, har sönder allt jag tar i och åker vilse var jag än ska. Dessutom har min sambo noterat att jag inte minns vad vi pratat om, att jag upprepar mig – ibland tre gånger – och att jag inte verkar hänga med när vi tittar på nyheterna. När han erkände det här för mig i förrgår på restaurang Koh Pangang blev jag orolig. Visst kan man skratta åt alla såna här knasigheter normalt, men vid en viss gräns bör man ta det på allvar.

Typ som nu. Fortsätt läsa Minikurs om hantering av sorg

Nu händer det grejer igen

Hoppsan… det var visst ett tag sen jag skrev. Tänk vad vardagen kommer emellan! Jag jobbar ju fortfarande med den där segheten i huvudet, men den abnorma trötthetsperioden är äntligen förbi! För den här gången åtminstone. Nu sover jag ”bara” 10 timmar/dygn. Förvirringen är kvar och jag har svårt att fokusera länge nog för att få en hel aktivitet avklarad. Det är väl delvis varför inlägget har dröjt, trots att jag har påbörjat det här 2 gånger. Listor hjälper mig, jag skriver både planeringslista för veckan, samt dag för dag. Oftast får jag mer gjort då!

Sitter och skriver emellanåt, även om det blir svårare då jag är ljuskänslig. Här jobbar jag på nya artikeln till Haema.

En ny ny attack av andnöd uppstod förra söndagen. Fortsätt läsa Nu händer det grejer igen

Cool utan sol

Det är ju inte direkt supersoligt ute nu men mörka glasögon måste på ändå för att skydda mitt såriga öga medan jag låter Lakrits leka i gräset. Små vindpustar gör att det redan torra ögat svider rejält (prova att ha ögonen öppna en längre stund medan det blåser, så känns det) samt att jag stundvis är väldigt ljuskänslig. Sen att mina käcka brillor döljer ett par osminkade trötta ögon med blå ringar under är ju ett litet plus förstås.

Problemet är att jag inte kan ha läsglasögon under så jag har svårt att läsa på mobilen eller i en bok samtidigt. Kanske lika bra iofs för det finns en aggressiv katt här i parken som är känd för att attackera andra djur, till och med större hundar! Så jag måste hela tiden ha ett vaksamt öga på min lilla kanin som inte bara är ett lätt bytesdjur och ser ganska smaskig ut, han är dessutom alldeles för naiv och godtrogen för att fly när något slänger sig på honom tydligen… Klicka för att fortsätta läsa