Minikurs om hantering av sorg

Hej! Hur mår du i hettan? Dricker du verkligen tillräckligt med vatten om du rannsakar dig själv?

Jag cyklade hemifrån igår. Trots att jag är trött och hängig, småont i halsen, så behövde jag komma ut. Slåss mot stress just nu som påverkar hela mig. Även fysiskt. Ont i magen och illamående varje dag. När det plingar i telefonen så kniper magen till. Jag går in i saket och gör illa mig, har sönder allt jag tar i och åker vilse var jag än ska. Dessutom har min sambo noterat att jag inte minns vad vi pratat om, att jag upprepar mig – ibland tre gånger – och att jag inte verkar hänga med när vi tittar på nyheterna. När han erkände det här för mig i förrgår på restaurang Koh Pangang blev jag orolig. Visst kan man skratta åt alla såna här knasigheter normalt, men vid en viss gräns bör man ta det på allvar.

Typ som nu.

Så att få komma hemifrån där jag spenderar ohälsosamt mycket tid som heltidssjukskriven är viktigt! Långbroparken ligger 5 min promenad hemifrån. Med cykel tar det 3 . En hopplockad lunch från salladsbaren och mycket vatten var allt jag behövde.

När jag hade suttit här någon timme så kände jag mig redan lugnare i kroppen. Tänk vad naturen gör mycket för själen. Speciellt vatten. Att sitta på en klippa vid havet, att ligga på en strand och höra vågorna, att lyssna på en bäck som porlar, eller – som här – en fontän som plaskar. Lite synd att gräset är så dött och stickigt men träden är fortfarande gröna och lummiga i alla fall.

Det sista jag läste innan jag slog i hop boken var det här. Men är jag verkligen det? Redo alltså. Jag vill ju sluta älta! Inget snack om den saken. Men jag förstår inte hur det ska gå till? Varje gång jag pratar om cancern, missfallet, steriliteten, att inte klara av att jobba etc så känns det som att pilla upp en sårskorpa och såret börjar blöda igen. Sen är jag tillbaka i sorgen igen. Men jag är villig att ge det här en ärlig chans. Jag har inget att förlora på det. Så många år har passerat och allt känns ändå som igår. Oavsett om tiden läker sår eller inte så måste jag börja jobba aktivt med mina problem nu. Vi får se hur det känns när jag läst klart boken och ska träffa psykoterapeuten C.D. igen. Det är då jag ska ta ett beslut om jag orkar satsa trots att det kommer vara smärtsamt.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s