Minikurs om hantering av sorg

Hej! Hur mår du i hettan? Dricker du verkligen tillräckligt med vatten om du rannsakar dig själv?

Jag cyklade hemifrån igår. Trots att jag är trött och hängig, småont i halsen, så behövde jag komma ut. Slåss mot stress just nu som påverkar hela mig. Även fysiskt. Ont i magen och illamående varje dag. När det plingar i telefonen så kniper magen till. Jag går in i saket och gör illa mig, har sönder allt jag tar i och åker vilse var jag än ska. Dessutom har min sambo noterat att jag inte minns vad vi pratat om, att jag upprepar mig – ibland tre gånger – och att jag inte verkar hänga med när vi tittar på nyheterna. När han erkände det här för mig i förrgår på restaurang Koh Pangang blev jag orolig. Visst kan man skratta åt alla såna här knasigheter normalt, men vid en viss gräns bör man ta det på allvar.

Typ som nu. Fortsätt läsa Minikurs om hantering av sorg

Panikångest och Ung Cancer

Vad tiden rusar iväg. Inte bara det att de var över två veckor sedan jag skrev något. Jag har också hunnit fylla 32 år. Ingen märklig siffra egentligen och få skulle nog kalla mig gammal! Men det blir så konstigt när flera år av ens liv gått åt till att vara sjuk.
Aldrig trodde jag väl att jag som 32-åring skulle vara barnlös, steril och i klimakteriet. Med ledvärk och stelopererade ögon. Sjukskriven utan karriär eller vetskapen om vad jag klarar av. Utan den fysik som jag hade jobbat upp under så många år.
Aldrig kunde jag ana att jag fortfarande, 5 år efter återinsjuknande, skulle behöva åka ut och in på behandlingar och cancerrehabilitering.

Nej, inget blev som jag trodde och få saker är som jag vill. Fortsätt läsa Panikångest och Ung Cancer

5 år senare…

… ja, 5 år har det gått nu sen jag fick beskedet att cancern var tillbaka. De här åren har kantats av så mycket  tungt och svårt som gör sig påmint ofta. Men ännu mer en dag som den här.

Jag vet att det egentligen är lite märkligt att haka upp sig på en årsdag, jag menar, minnena finns ju där varje dag. Lite samma som med alla hjärtans dag. Varför fokusera på att visa sin kärlek under en enda dag på året? För du älskar väl inte den andra extra den dagen? Eller?  Ändå är det något visst med den 7 mars…

I fredags fick jag upp ett foto på Facebook från jazzfesten som jag anordnade bara 5 dagar innan jag fick beskedet. Jag mådde så bra och hade så kul den kvällen, utan en aning om vad som pågick i min kropp. Det kändes lite i magen när jag såg bilden men sen glömde jag bort det där och fokuserade på helgen som låg framför mig.

I morse mådde jag inget vidare alls. Jag kände mig ledsen och nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag hade sovit 8,5 timme i natt men huvudet var ändå så tungt. Jag försökte ta mig an lite små saker hemma men kunde inte fokusera. Dessutom fick jag för mig att rensa bland lite papper och snubblade över ett utdrag från min journal för ca 1,5 år sedan:
20180307_094530591734542.jpgSammanfattat och med enklare språk så bär jag på gen som förmodas ge anlag för olika typer av tumörer.
Min kropp producerar cancer.
Cancerfabriken.
Kul.

Jag visste det här sen tidigare men att se det i tryck blev lite omtumlande.

Min sambo kom hem och överraskade under lunchen. Vi började prata om lite allt möjligt och kom in på min framtid och arbete. Det räckte för att känslorna skulle börja storma och jag började gråta – förstod verkligen inte varför jag var så känslig.

Efter det åkte jag in till stan en liten sväng för att träffa en fin gammak gymnasievän som nyss börjat jobba med spray tan. Du vet, när man blir sprayad med solkysst hud i flaska medan du lite generad står kritvit i bara underkläder. Men nu efteråt känner jag mig jättefräsch och fin! Det höll mig uppe en stund när jag fick komma ut och träffa henne en stund, men när jag kom hem så var jag lika ledsen igen. Dessutom stressad med en klump i magen.

Jag satte mig i soffan med en kopp kaffe och började skriva ett annat inlägg om de senaste sakerna som skett på sjukdoms- fronten. Jag försökte skriva med en lite lättsammare ton än jag egentligen kände och det brukar inte alltid bli så bra. Jag har ofta fått höra att jag har känslorna utanpå kroppen och att dom till och med kan lysa genom mina texter.

Jag tog en liten paus och kikade på notiserna i telefonen då det där sorgliga och huggande inlägget på Facebook dök upp. Det där jag meddelade vänner och familj att cancern var tillbaka och att jag skulle försvinna ett tag. När jag såg det började jag må illa och trots att jag satt i mitt trygga hem, i den sköna soffan istället för i en sjukhussäng, med en morgondag utan cellgifter och enbart en text i mobilen som påminnelse, så var jag plötsligt där igen.

Skärmklipp

Jag sögs in i mobilen. Det där med tunnelseende, har du varit med om det? Världen krymper och det blir svårare att andas. Du ser inget annat runtomkring förutom en enda sak. I mitt fall var det de jag såg i mobilen. Ångesten tog över och kroppen reagerade som om jag fått beskedet där och då. Jag la snabbt ner mobilen igen men hela eftermiddagen var redan förstörd. Jag kunde inte tänka på något annat…

Förmodligen var det inte bara av den här anledningen som jag var nere i morse. Det var bara ett märkligt sammanträffande. Men det har varit likadant varje år nu och jag antar att mars alltid kommer påminna mig om den andra gången livet rasade. Precis som december alltid kommer påminna mig om när livet aldrig blev detsamma igen efter att jag fått mitt första cancerbesked.

Därför stängde jag in mig idag. Därför orkade jag knappt kolla mobilen eller svara på något mail. Jag behövde bara få vara. I morgon är det bra igen och då går livet vidare. Då tar jag tag i det där andra blogginlägget och kan förmodligen skriva med den lättsamma tonen mer ärligt.

Collage 2018

Idag sörjer jag

Med gårdagens besked om den bekanta väninnan som nu har en bröstcancer att slåss mot så kände jag mig nedstämd redan när jag vaknade. Tänk vilken kalldusch det blir när något sådant här händer. Varje gång så känner jag hur skört livet är och hur mycket man ska vårda sina relationer. Man ska säga det man vill säga till andra och man ska inte glömma bort att njuta av livet de stunder som det faktiskt är bra. Så imorse kände jag mig ledsen, glad, ångestfylld och tacksam. Samtidigt.

Jag vet att någon som fått precis fått ett besked är i chock och behöver vara ifred. Man måste få landa och förstå vad som har hänt innan alla frågor kommer. Hela min familj bad om att få bli lämnade i fred de första dagarna då vi behövde ta hand om varandra. Men även om jag inte orkade med att träffa någon, ta telefonsamtal eller svara på meddelanden så uppskattade jag ändå varenda  sms som jag fick. Vart och ett sa mig att jag inte behövde svara förrän jag hade ork till det men att jag skulle veta hur många som stod bakom mig.

Så efter lite funderande över om det var för tidigt eller inte så följde jag mitt hjärta och skickade i väg ett meddelande. Jag ville bara låta henne veta att jag finns här hela tiden om hon vill prata. Hon svarade ganska direkt och vi bollade bitterhet och hat över cancern ett tag och jag svarade på några små frågor. Men det mesta praktiska ska man vänta med så hon får reda ut känslor först. Hon är i chock och det märktes i hennes meddelanden.

Mitt i alltihop sjungs det luciasånger på TVn som står på i bakgrunden. Jag får en klump i magen och börjar må illa. Varför? Jag förstår inte? Min mamma har berättat att hon fick besked om att dom var gravid med min lillasyster den dagen, så det är en lycklig dag! Ändå…

Då slog det mig. Idag för 4 år sedan förlorade en fantastisk kvinna kampen mot cancer.  Vad fort tiden går… Ändå tänker jag på henne så ofta. Bara några månader efter att hon hade sträckt ut en varm hand i mörkret så ryktes hon bort från det här livet. Malin Rydqvist, bara 38 år gammal.


Jag skrev ett inlägg om henne dagen efter hennes sista andetag. Det blev mitt mest lästa och har setts av ett par tusen. Läs det gärna här: 131214 En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe


Vi hade varit arbetskollegor under några månader, men utan att ha haft någon annan kontakt än ett enda kort möte då jag skulle hjälpa henne med en sak. Jag visste inte vem hon var. Kort efter det försvann hon från arbetsplatsen, men jag visste inte om det. Så snart jag själv insjuknade så fick jag ett sms från henne. Hon berättade vem hon var och att hon hade hört att jag precis hade insjuknat. Hon berättade kort om sin egen situation, men aldrig hur allvarligt det var. Hon var redan döende då men lät mig aldrig ens ana det. Tvärtom pratade vi ofta om skålen med bubbel vi skulle ta första dagen tillbaka på jobbet. Jag såg fram emot den.

Jag undrade ofta varför vi bara hördes via mobilen. Jag fick inte träffa henne trots att jag ofta frågade. ”Inte just nu” fick jag som svar. Jag har förstått idag att det var för att skydda mig. Hon ville inte att jag skulle se hur sjuk hon var. Jag förstod ju utifrån våra konversationer att det inte direkt gick åt rätt håll, men jag visste ju att det skulle vända snart. Det fanns inget annat alternativ.
Fina Malin, varför lät du mig inte få se dig och hålla din hand? Jag vet att du ville skydda mig men jag hade klarat det!

Under november åkte jag på ett elakt CMV-virus i tarmarna, samt en släng av bakteriesorten Klosteroider. Jag var väldigt sjuk. Utan att kunna äta eller drick så rasade jag från 51 kilo till 45 på bara några dagar. Med mina 172 cm så var jag ju redan underviktig och det här var illa. Jag blev isolerad på infektionskliniken flera dagar. Usch jag mådde så dåligt… Jag fick komma hem i slutet av november för att sedan åka in igen i början av december. Jag var så olycklig där jag satt ensam på mitt rum mellan de små besöken som jag tilläts ha. Men mitt i allt fick jag ett meddelande från Malin. Hennes sista livstecken till mig. Hon berättade att hon också hade fått åka in på sjukhuset och att hon med var rädd. Hon skrev att hon älskade mig. In i det sista var hon fantastisk och som en storasyster till mig.

Jag fick komma hem från sjukhuset och hade sakta börjat återhämta mig. Då kom meddelandet från Malins syster att hon hade somnat in. Jag var i chock. Tårarna strömmade ner för kinderna och jag kunde knappt hitta ord. Som tur var befann jag mig hemma hos mamma då så det fanns en varm famn.

Strax innan jul så ringde det på dörren. Utanför stod Malins mamma. Hon hade med sig gåva. Jag bjöd in henne och vi pratade länge. Hon sa att Malin hade bett sin mamma att köpa en julklapp till mig. Hennes omtänksamhet för andra slocknade aldrig. Det var choklad som jag älskar och en jättestor fin  tekopp. Jag älskar den och använder den ofta. Varje gång blir jag varm i hjärtat.

Det är otroligt hur vissa människor påverkar. Att dö är en del av livet och vissa dör för tidigt. Men Malins bortgång har jag svårt att acceptera. Jag tänker så ofta på henne och en dag som den här så gråter jag.

Jag tänker på henne, på hennes familj, på alla andra som får hemska besked idag, på de som förlorat kriget och på livet. Det är mycket som rör sig inom mig och det är ingen bra dag i dag.
Så skönt att det finns en dag i morgon också. Då blir det nya tag.

Passa på att berätta för någon ikväll hur mycket den personen betyder för dig. Malins sista meddelande till mig var att hon älskar mig och jag svarade detsamma. Det fanns inget osagt emellan oss.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Malin Rydqvist, du ska veta att du är saknad av många!

Malin Rydqvist +2013-12-13
131213 Min vackra vän som förlorade kampen. Du är saknad.

 

Hårt men ärligt

Nedan är en av de Power point- slides som fanns med på föreläsningen om Sorgbearbetningen under Ung Cancer- festivalen. Jag vet att det är ganska hårda ord och som dessutom kan uppfattas som otacksamma när det kommer till medmänniskor som vill hjälpa. Jag tyckte själv det och fick även den kommentaren när jag la upp den på Facebook- sidan (tack förresten, det är bra att få feedback så man kan förtydliga). Jag ÄR tacksam över allt stöd jag får, tro ingen annat. DU är viktig med ditt stora hjärta, för alla runtomkring som du stöttar. Men ibland kan hjälpen man ger bli lite fel. Man vill göra en tjänst men det blir till en sån där omtalad björntjänst istället.
Fortsätt läsa Hårt men ärligt