Idag sörjer jag

Med gårdagens besked om den bekanta väninnan som nu har en bröstcancer att slåss mot så kände jag mig nedstämd redan när jag vaknade. Tänk vilken kalldusch det blir när något sådant här händer. Varje gång så känner jag hur skört livet är och hur mycket man ska vårda sina relationer. Man ska säga det man vill säga till andra och man ska inte glömma bort att njuta av livet de stunder som det faktiskt är bra. Så imorse kände jag mig ledsen, glad, ångestfylld och tacksam. Samtidigt.

Jag vet att någon som fått precis fått ett besked är i chock och behöver vara ifred. Man måste få landa och förstå vad som har hänt innan alla frågor kommer. Hela min familj bad om att få bli lämnade i fred de första dagarna då vi behövde ta hand om varandra. Men även om jag inte orkade med att träffa någon, ta telefonsamtal eller svara på meddelanden så uppskattade jag ändå varenda  sms som jag fick. Vart och ett sa mig att jag inte behövde svara förrän jag hade ork till det men att jag skulle veta hur många som stod bakom mig.

Så efter lite funderande över om det var för tidigt eller inte så följde jag mitt hjärta och skickade i väg ett meddelande. Jag ville bara låta henne veta att jag finns här hela tiden om hon vill prata. Hon svarade ganska direkt och vi bollade bitterhet och hat över cancern ett tag och jag svarade på några små frågor. Men det mesta praktiska ska man vänta med så hon får reda ut känslor först. Hon är i chock och det märktes i hennes meddelanden.

Mitt i alltihop sjungs det luciasånger på TVn som står på i bakgrunden. Jag får en klump i magen och börjar må illa. Varför? Jag förstår inte? Min mamma har berättat att hon fick besked om att dom var gravid med min lillasyster den dagen, så det är en lycklig dag! Ändå…

Då slog det mig. Idag för 4 år sedan förlorade en fantastisk kvinna kampen mot cancer.  Vad fort tiden går… Ändå tänker jag på henne så ofta. Bara några månader efter att hon hade sträckt ut en varm hand i mörkret så ryktes hon bort från det här livet. Malin Rydqvist, bara 38 år gammal.


Jag skrev ett inlägg om henne dagen efter hennes sista andetag. Det blev mitt mest lästa och har setts av ett par tusen. Läs det gärna här: 131214 En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe


Vi hade varit arbetskollegor under några månader, men utan att ha haft någon annan kontakt än ett enda kort möte då jag skulle hjälpa henne med en sak. Jag visste inte vem hon var. Kort efter det försvann hon från arbetsplatsen, men jag visste inte om det. Så snart jag själv insjuknade så fick jag ett sms från henne. Hon berättade vem hon var och att hon hade hört att jag precis hade insjuknat. Hon berättade kort om sin egen situation, men aldrig hur allvarligt det var. Hon var redan döende då men lät mig aldrig ens ana det. Tvärtom pratade vi ofta om skålen med bubbel vi skulle ta första dagen tillbaka på jobbet. Jag såg fram emot den.

Jag undrade ofta varför vi bara hördes via mobilen. Jag fick inte träffa henne trots att jag ofta frågade. ”Inte just nu” fick jag som svar. Jag har förstått idag att det var för att skydda mig. Hon ville inte att jag skulle se hur sjuk hon var. Jag förstod ju utifrån våra konversationer att det inte direkt gick åt rätt håll, men jag visste ju att det skulle vända snart. Det fanns inget annat alternativ.
Fina Malin, varför lät du mig inte få se dig och hålla din hand? Jag vet att du ville skydda mig men jag hade klarat det!

Under november åkte jag på ett elakt CMV-virus i tarmarna, samt en släng av bakteriesorten Klosteroider. Jag var väldigt sjuk. Utan att kunna äta eller drick så rasade jag från 51 kilo till 45 på bara några dagar. Med mina 172 cm så var jag ju redan underviktig och det här var illa. Jag blev isolerad på infektionskliniken flera dagar. Usch jag mådde så dåligt… Jag fick komma hem i slutet av november för att sedan åka in igen i början av december. Jag var så olycklig där jag satt ensam på mitt rum mellan de små besöken som jag tilläts ha. Men mitt i allt fick jag ett meddelande från Malin. Hennes sista livstecken till mig. Hon berättade att hon också hade fått åka in på sjukhuset och att hon med var rädd. Hon skrev att hon älskade mig. In i det sista var hon fantastisk och som en storasyster till mig.

Jag fick komma hem från sjukhuset och hade sakta börjat återhämta mig. Då kom meddelandet från Malins syster att hon hade somnat in. Jag var i chock. Tårarna strömmade ner för kinderna och jag kunde knappt hitta ord. Som tur var befann jag mig hemma hos mamma då så det fanns en varm famn.

Strax innan jul så ringde det på dörren. Utanför stod Malins mamma. Hon hade med sig gåva. Jag bjöd in henne och vi pratade länge. Hon sa att Malin hade bett sin mamma att köpa en julklapp till mig. Hennes omtänksamhet för andra slocknade aldrig. Det var choklad som jag älskar och en jättestor fin  tekopp. Jag älskar den och använder den ofta. Varje gång blir jag varm i hjärtat.

Det är otroligt hur vissa människor påverkar. Att dö är en del av livet och vissa dör för tidigt. Men Malins bortgång har jag svårt att acceptera. Jag tänker så ofta på henne och en dag som den här så gråter jag.

Jag tänker på henne, på hennes familj, på alla andra som får hemska besked idag, på de som förlorat kriget och på livet. Det är mycket som rör sig inom mig och det är ingen bra dag i dag.
Så skönt att det finns en dag i morgon också. Då blir det nya tag.

Passa på att berätta för någon ikväll hur mycket den personen betyder för dig. Malins sista meddelande till mig var att hon älskar mig och jag svarade detsamma. Det fanns inget osagt emellan oss.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Malin Rydqvist, du ska veta att du är saknad av många!

Malin Rydqvist +2013-12-13
131213 Min vackra vän som förlorade kampen. Du är saknad.

 

En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe

Malin Rydqvist +2013-12-13
131213 Min vackra vän som förlorade kampen. Du är saknad.

Klockan var 2 minuter före midnatt den 9 mars i år, bara två dagar efter att jag fått mitt andra cancerbesked. Jag låg vaken med rädsla och ångest och stirrade i taket. Mobilen plingade till och jag hade fått en vänförfrågan på Facebook samt ett meddelande. Malin Rydqvist.

Hon skrev:
”Tillsammans ska vi vinna över skiten! Ville bli din vän då jag fick veta vad du drabbats av och blev illa berörd. Vilket sjukhus ligger du på? Jag är hemma men gör regelbundna besök på DS. Har även jag slangar ur min kropp, två drän, då levern inte kan ta hand om gallan. Är trött nu och önskar dig en godnatt med en kram! Roligt att du ville bli min vän mitt i allt kaos 🙂 ”

Det var början på en ny vänskap. En gemensam kamp. Två olika slagfält men mot samma fiende. Två olika kvinnor men med samma starka vilja att leva.

Hos Malin upptäcktes en tumör i ögat under hösten 2010. Ett och halvt år senare hade cancern spridit sig till till levern och därifrån ut i blodet. Man försökte operera bort tumörerna och hon strålades, men hon drabbades av infektioner och fick ta bort stora delar av levern. Sedan följde ett års kamp av svåra komplikationer.

För två veckor sedan skulle Malin genomgå ytterligare en operation. Det var de drän som hon hade från levern som skulle bytas ut berättade hon. Malin skrev till mig, hon var livrädd. Hon avskydde att sövas ner och tappa kontrollen, det gav henne dödsångest. Jag försökte med ord att ge henne så mycket styrka jag bara kunde, även om jag kände mig maktlös inför hennes rädsla för att dö. Lite drygt en vecka efter operationen blev Malin väldigt dålig. Blodförgiftning, infektioner… Cancern hade spridit sig som en löpeld i hela kroppen. Igår fick Malins familj veta att allt hopp var ute. Några timmar senare tog Malin sitt sista andetag. Hon fick stillsamt somna in med sin familj närvarande.

Trots att Malin befann sig i sitt eget helvete, mitt i ett totalt kaos, så sträckte hon ut sin hand och öppnade dörren för någon som plötsligt befann sig i en liknande situation. Hon tog mig under sina vingar direkt, visade att jag absolut inte var ensam om det jag gick genom. Hon öppnade sig för mig från första dagen och berättade uppriktigt om sin stora rädsla för att dö och för ångesten inför alla ingrepp, små som stora. Det fick mig att berätta om min skräck och vånda, allt som jag själv oroade mig för. Vi skrev långa och många meddelanden om mediciner, alla biverkningar, min bävan inför att tappa håret, hennes bedrövelse över att ha drän som hängde ut ur magen, hur orättvist livet är och hur mycket vi hatade cancern.

Vi skrev till varandra under dagar av smärta och sömnlösa nätter.

Vi gav varandra styrka, delade med oss av små tips hur vi skulle ta oss förbi hindren som dök upp längs med vägen. Små som stora. Vad spenderar man dagarna med när man är för nerdrogad på morfin för att se på TV och läsa? Hur ska vi lyckas hålla vikten när vi inte har aptit eller har för ont för att äta? Vad ska man tänka på precis innan man rullas in på operation? Vi planerade våra små strider tillsammans.

Vi pratade även mycket om drömmar och framtiden. Vår gemensamma – den absolut största – var ”EN NORMAL VARDAG”. Vi längtade efter enkla vardagsbekymmer och det alldagliga livet. Vi saknade vår gemensamma arbetsplats, våra gemensamma kollegor. Vi fantiserade om hur härligt det skulle bli när vi tillsammans kom tillbaka och fick börja jobba igen.

I många av våra sms så återkom vi till skålen. Vi var två kvinnor som båda var förtjusta i champagne och vi beslutade redan i somras att så snart vi var starka nog och hade fått något positivt besked på samma gång så skulle vi ses och skåla tillsammans med något bubblande i glasen. ”Flaskan är på kylning!”. Dessvärre lyckades vi inte tajma in våra bra besked, när den ena hade turen att vara fri från infektioner så åkte den andra på det i stället. Det vi dessvärre synkroniserade var de senaste blodförgiftningarna (min var tack och lov väldigt måttlig) och infektionerna som vi råkade ut för under början av december…

Hon lades in på sjukhus i samma veva som jag, men jag var inte medveten om det då. Jag var ledsen och uppgiven. Skrev ett publikt inlägg på Facebook om hur hopplöst allt kändes. Då fick jag mitt sista personliga meddelande från Malin:

Ingen tröst men vi är i samma fas, är oxå rädd hjärtat mitt och kan relatera till det mesta som du skriver. Trots vår relation älskar jag dig och det gör ont i mig men tillsammans får vi nu hitta ny styrka!! Puss, Kram & Sov sött!

Malin ville inte oroa någon, det var knappt någon utanför hennes familj som verkligen visste hur det stod till med henne. Hon berättade för mig att hon inte ville veta själv heller, hon bad läkarna att bara ge henne den absolut viktigaste informationen, inte det minsta utöver det.

Den här fantastiska kvinnan var omedveten att hon stod så nära inför döden. Eller så ville hon bara inte se det.

Jag har fått veta i efterhand att hon knappt var kontaktbar sista dagarna av all smärta och alla starka mediciner. Ändå rann hon över av kärlek, omtänksamhet, värme och viljan att beskydda och ge styrka. Hon fanns där för mig, från första början och ända in i slutet. En storartad krigare och medmänniska.

Jag vet hur rädd hon var för att dö. Jag vet hur gärna hon ville leva och hur mycket hon längtade efter det enkla. Därför gör det extra ont att hon inte finns med oss längre. Mitt hjärta blöder. Vi har förlorat ännu en stridskamrat i kriget mot cancer. Men kampen fortsätter och jag med den.

Du & jag. 

Tack Malin för allt ditt stöd och dina varma ord under långa dagar och nätter.
Tack för att du ville skydda mig från allt ont.
Nu kan inte den jävla cancern plåga dig mer.
Minnet av dig och det du gav mig får mig att älska livet än mer och det kommer för alltid att påminna mig om hur mycket jag uppskattar varje andetag och hur tacksam jag är för var dag. De enkla sakerna.
Jag vill inte skåla utan dig, men jag kommer att höja mitt glas för att jag fick lära känna dig.

Jag kommer att sakna dig, vila i frid.

All kärlek.
Malin Rydqvist
1975.11.07-2013.12.13

131213 In loving memory of
För alla de som har förlorat kampen.