En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe

Malin Rydqvist +2013-12-13
131213 Min vackra vän som förlorade kampen. Du är saknad.

Klockan var 2 minuter före midnatt den 9 mars i år, bara två dagar efter att jag fått mitt andra cancerbesked. Jag låg vaken med rädsla och ångest och stirrade i taket. Mobilen plingade till och jag hade fått en vänförfrågan på Facebook samt ett meddelande. Malin Rydqvist.

Hon skrev:
”Tillsammans ska vi vinna över skiten! Ville bli din vän då jag fick veta vad du drabbats av och blev illa berörd. Vilket sjukhus ligger du på? Jag är hemma men gör regelbundna besök på DS. Har även jag slangar ur min kropp, två drän, då levern inte kan ta hand om gallan. Är trött nu och önskar dig en godnatt med en kram! Roligt att du ville bli min vän mitt i allt kaos 🙂 ”

Det var början på en ny vänskap. En gemensam kamp. Två olika slagfält men mot samma fiende. Två olika kvinnor men med samma starka vilja att leva.

Hos Malin upptäcktes en tumör i ögat under hösten 2010. Ett och halvt år senare hade cancern spridit sig till till levern och därifrån ut i blodet. Man försökte operera bort tumörerna och hon strålades, men hon drabbades av infektioner och fick ta bort stora delar av levern. Sedan följde ett års kamp av svåra komplikationer.

För två veckor sedan skulle Malin genomgå ytterligare en operation. Det var de drän som hon hade från levern som skulle bytas ut berättade hon. Malin skrev till mig, hon var livrädd. Hon avskydde att sövas ner och tappa kontrollen, det gav henne dödsångest. Jag försökte med ord att ge henne så mycket styrka jag bara kunde, även om jag kände mig maktlös inför hennes rädsla för att dö. Lite drygt en vecka efter operationen blev Malin väldigt dålig. Blodförgiftning, infektioner… Cancern hade spridit sig som en löpeld i hela kroppen. Igår fick Malins familj veta att allt hopp var ute. Några timmar senare tog Malin sitt sista andetag. Hon fick stillsamt somna in med sin familj närvarande.

Trots att Malin befann sig i sitt eget helvete, mitt i ett totalt kaos, så sträckte hon ut sin hand och öppnade dörren för någon som plötsligt befann sig i en liknande situation. Hon tog mig under sina vingar direkt, visade att jag absolut inte var ensam om det jag gick genom. Hon öppnade sig för mig från första dagen och berättade uppriktigt om sin stora rädsla för att dö och för ångesten inför alla ingrepp, små som stora. Det fick mig att berätta om min skräck och vånda, allt som jag själv oroade mig för. Vi skrev långa och många meddelanden om mediciner, alla biverkningar, min bävan inför att tappa håret, hennes bedrövelse över att ha drän som hängde ut ur magen, hur orättvist livet är och hur mycket vi hatade cancern.

Vi skrev till varandra under dagar av smärta och sömnlösa nätter.

Vi gav varandra styrka, delade med oss av små tips hur vi skulle ta oss förbi hindren som dök upp längs med vägen. Små som stora. Vad spenderar man dagarna med när man är för nerdrogad på morfin för att se på TV och läsa? Hur ska vi lyckas hålla vikten när vi inte har aptit eller har för ont för att äta? Vad ska man tänka på precis innan man rullas in på operation? Vi planerade våra små strider tillsammans.

Vi pratade även mycket om drömmar och framtiden. Vår gemensamma – den absolut största – var ”EN NORMAL VARDAG”. Vi längtade efter enkla vardagsbekymmer och det alldagliga livet. Vi saknade vår gemensamma arbetsplats, våra gemensamma kollegor. Vi fantiserade om hur härligt det skulle bli när vi tillsammans kom tillbaka och fick börja jobba igen.

I många av våra sms så återkom vi till skålen. Vi var två kvinnor som båda var förtjusta i champagne och vi beslutade redan i somras att så snart vi var starka nog och hade fått något positivt besked på samma gång så skulle vi ses och skåla tillsammans med något bubblande i glasen. ”Flaskan är på kylning!”. Dessvärre lyckades vi inte tajma in våra bra besked, när den ena hade turen att vara fri från infektioner så åkte den andra på det i stället. Det vi dessvärre synkroniserade var de senaste blodförgiftningarna (min var tack och lov väldigt måttlig) och infektionerna som vi råkade ut för under början av december…

Hon lades in på sjukhus i samma veva som jag, men jag var inte medveten om det då. Jag var ledsen och uppgiven. Skrev ett publikt inlägg på Facebook om hur hopplöst allt kändes. Då fick jag mitt sista personliga meddelande från Malin:

Ingen tröst men vi är i samma fas, är oxå rädd hjärtat mitt och kan relatera till det mesta som du skriver. Trots vår relation älskar jag dig och det gör ont i mig men tillsammans får vi nu hitta ny styrka!! Puss, Kram & Sov sött!

Malin ville inte oroa någon, det var knappt någon utanför hennes familj som verkligen visste hur det stod till med henne. Hon berättade för mig att hon inte ville veta själv heller, hon bad läkarna att bara ge henne den absolut viktigaste informationen, inte det minsta utöver det.

Den här fantastiska kvinnan var omedveten att hon stod så nära inför döden. Eller så ville hon bara inte se det.

Jag har fått veta i efterhand att hon knappt var kontaktbar sista dagarna av all smärta och alla starka mediciner. Ändå rann hon över av kärlek, omtänksamhet, värme och viljan att beskydda och ge styrka. Hon fanns där för mig, från första början och ända in i slutet. En storartad krigare och medmänniska.

Jag vet hur rädd hon var för att dö. Jag vet hur gärna hon ville leva och hur mycket hon längtade efter det enkla. Därför gör det extra ont att hon inte finns med oss längre. Mitt hjärta blöder. Vi har förlorat ännu en stridskamrat i kriget mot cancer. Men kampen fortsätter och jag med den.

Du & jag. 

Tack Malin för allt ditt stöd och dina varma ord under långa dagar och nätter.
Tack för att du ville skydda mig från allt ont.
Nu kan inte den jävla cancern plåga dig mer.
Minnet av dig och det du gav mig får mig att älska livet än mer och det kommer för alltid att påminna mig om hur mycket jag uppskattar varje andetag och hur tacksam jag är för var dag. De enkla sakerna.
Jag vill inte skåla utan dig, men jag kommer att höja mitt glas för att jag fick lära känna dig.

Jag kommer att sakna dig, vila i frid.

All kärlek.
Malin Rydqvist
1975.11.07-2013.12.13

131213 In loving memory of
För alla de som har förlorat kampen.

 

 

Annonser

10 reaktioner till “En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe”

  1. Jag är smickrad och rörd. Tack så jättemycket för din omtanke!
    Malins död rörde upp en del tankar om hopplöshet kring cancern men tack och lov så har jag en familj som snabbt drar upp mig och får mig att fokusera framåt igen.
    Många kramar

    Gilla

  2. Vilken oerhört sorglig läsning! Det är så tratgiskt och känns så onödigt när liv släcks allt för tidigt helt i onödan. Desto större motivation för oss andra att kämpa vidare och glädjas åt varje dag vi får – inte minst varje vanlig vardag som du är inne på.
    Stora kramar till dig Hanna!
    AK

    Gilla

  3. Kära Hanna-flicka.
    Har följt dig länge och haft dig med kärlek i mina tankar.
    Det är svårt med Malins bortgång.
    Blev först rädd att det skulle bli för tungt för dig,
    men sen läste jag din sista mening i bloggen.
    Du är fantastisk, Hanna.
    Vi är många, många som tänker på dig.
    Kram från Nyckelpige-mamman

    Gilla

  4. Ja det är fruktansvärt. Hon hade så mycket kvar att ge och uppleva. Tänker mycket på Ferida också, den femåriga flicka som dog av leukemi i rummet bredvid mig när jag låg på Astrid Lindgrens barnsjukhus… Hon hade inte ens hunnit påbörja sitt liv 😦

    Gilla

  5. Ja jag är väldigt tacksam över att jag fick lära känna henne. Vilken fin människa. Önskar jag hade börjat tidigare på Carnegie så att jag fått se henne när hon var i action på jobbet, tror bara vi stötte på varandra vid två tillfällen innan hon blev sjukskriven. Kan tänka mig att hon var en riktig glädjespridare 🙂
    Massa kramar

    Kramar!

    Gilla

  6. Vilken fin gåva att du fick lära känna, & kämpa med, Malin som verkar ha varit en underbar människa. Så sorgligt när våra älskade rycks ifrån oss så orättvist tidigt 😦

    Gilla

  7. Käre vän och kollega.

    Det är verkligen en förlust, att fina Malin inte finns. Det positiva är att hon inte lider mer och att du och andra fått ta del av hennes stora hjärta. Kan tänka mig att hon ville att du skulle kämpa ännu mer och att hon vakar över dig.

    Du är också en kämpe med stort hjärta och massor av inspiration för andra oavsett problem. Du får en att tänka till en extra gång och att vara mer tacksam för varje andetag man får ta vidare.

    Önskar allt gott och massor av styrka till dig!
    KRAM
    Thobbe

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s