Pepparkakor är bra botemedel för mörka tankar

När jag inte är inne på sjukhuset så försöker jag att inte tänka på cancer. Jag strävar mot att ha en så ”frisk” vardag som möjligt, även om det är svårt när man måste peta i sig mediciner tre gånger om dagen som påminner en om att man inte alls är så frisk som man skulle önska.
Jag försöker att inte bara prata om blodprover, information från senaste läkarbesöket och besvikelsen över att hela tiden slås ner när jag träffar vänner. Men det är svårt, för min vardag har ju bara kretsat kring det senaste månaden. Sjukdomen har varit mitt jobb sen i mars, sjukhuset min arbetsplats. Och just nu så kan jag inte ens prata om mina framsteg inom löpningen eftersom jag ramlat ner till första trappsteget igen och på sätt och vis måste börja om när jag väl är på benen.

Läkarna poängterar om och om igen hur viktigt psyket är, att det hänger starkt ihop med det fysiska och att jag inte ska tänka en massa negativa tankar. Jag har till och med vid något tillfälle, för några år sedan, fått höra av en läkare att en depression kan återkalla cancern igen, liksom ”aktivera” den. Hur mycket forskning det ligger bakom just det påståendet vet jag inte, men med tanke på att negativa tankar kan leda in i en depression och en deprimerad människa har ett sämre immunförsvar så är det väl inte omöjligt att man till följd av det kan bli sjuk antar jag… Men ingen kan skydda mig från världens elände och hur ska jag kunna låta bli att tänka hopplösa tankar när jag ser hur många som förlorar runt omkring mig? Min mamma konstaterade häromdagen att det är de farliga i att bli så insatt som jag är, man börjar definiera sig själv med alla cancersjuka, även om alla har olika sorter med olika prognoser.
Jag har tidigare skrivit om allt det hemska jag såg och upplevde under min första cancerbehandling, på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla dessa stackars små barn… Och jag råkade ju av en slump börja läsa Kristian Gidlunds blogg kort innan han dog. Nu har min stöttepelare och vän tagit sitt sista andetag i sin kamp. De mörka tankarna och känslan av att allt är hopplöst kommer som en brev på posten. ”Jag har ju redan fått ett återfall, klart jag kommer att få ett till” och ”Nu är allt äntligen lugnt och fridfullt, då kan jag förvänta mig någon ny komplikation inom kort”. Jag vågar inte lita på att det kommer att gå bra för mig.

Det är den känslan som sitter hårdast fast inom mig, känslan av osäkerhet. Jag kan aldrig riktigt koppla av känner jag. Nio år efter avslutad behandling hade jag ju äntligen gjort det, men då slog blixten ner på nytt. Det är inte det att jag är rädd för själva döden. Jag orkar bara inte med besvikelsen igen av att få flukta på det vanliga enkla liv jag längtar efter, för att sedan få dörren smälld i ansiktet och bli tillbakadragen in i mörkret. Den här osäkerheten måste jag jobba hårt med, det vet jag, annars kommer jag aldrig kunna leva.

Det har känts tungt sedan jag fick besked om Malins död, men tack och lov har jag min familj som plockar upp mig och leder in mig på rätt spår igen. Dom påminner mig om vilken tur vi har som genomgått en lyckad transplantation, att jag har en kropp som (vad man kan se nu) är cancer- fri och att jag har svarat på de behandlingar som jag har fått. Jag måste tänka framåt, se positivt. Många överlever en cancer. Jag kommer att kunna säga att jag har gjort det två gånger.

Idag försökte vi fokusera på något helt annat, nämligen julen! Familjen har återigen börjat komma ur den senaste oron och vi tog på nytt upp arbetet med att göra den här månaden så bra som vi bara kan. Och idag lyckades vi. Jag och min syster åkte hem till mamma där vi spenderade eftermiddagen med att baka charmerande pepparkakor. Vi hade verklige supermysigt och det var precis vad jag behövde. Jag fick en riktigt mysig tredje advent ❤