Dag +91: Läkarbesök – En nutidsbild inuti min kropp

Åter igen. Så många tankar. Var kom alla från nu helt plötsligt? Vad händer i mitt huvud? Jag drömmer så mycket och så intensivt. Det känns som att allt inte riktigt får plats. Inte konstigt att jag är så trött och slut!
En kär person i mitt liv sa att det kanske beror på att jag trappar ner på de antidepressiva tabletterna nu. Dom medicinerna ”dövar” sinnet och gör att man tänker som  i ett töcken. Det är såklart en bra egenskap när man är deprimerad. Hellre landa på helt plan mark och vara likgiltig än att befinna sig nere i den djupaste av svackor och bara vilja dö. Men livet är tänkt att bestå av toppar och dalar, lycka och sorg. När man börjar klättra uppåt igen så märker man hur mycket man har saknat det. Färgerna. Dofterna. Känslorna. Allt återvänder. När man slutar med antidepressiva tabletter (som jag har gjort två gånger förr) så är det som att göra rent en fönsterruta som länge varit skitig av avgaser, förorenade regndroppar och fågelskit. Plötsligt ser man allt klart och man ser detaljer som man inte visste fanns där innan. Men det måste göras långsamt som bara den. Bieffekten av att vilja leva och trappa ner för fort är självmordsbenägenhet… Ironi.

Träffade en ny läkare i dag. Bara sett honom som hastigast vid ett tillfälle, men den kvinnliga läkaren som jag skulle mött idag fick ett samtal och åkte blixtsnabbt ner till Afrika för ett uppdrag hos Läkare utan gränser. Den nya läkaren, en ganska ung kille, såg sliten ut och förklarade med ett plågsamt leende att han precis gått av en 24-timmars jour när han fick rycka in som ersättare. Och här gnäller jag över att jag är trött.
Vi såg över mina blodvärden igen mer grundligt och precis som jag skrev i går så konstaterade han även idag att dom ser bra ut. Det är ett av två levervärden som är lite för högt, Hb och Trombocyter är för låga men har ändå stigit ganska mycket sen sist och ett för mig nytt värde, P-LD, är för högt. Jag har 4,0 och dom ska ligga under 3,5. Det är ett leverprov och LD står för Laktatdehydrogenas och är ett enzym som finns i alla kroppen celler. Ett förhöjt värde indikerar ett större cell- sönderförfall, då ramlar enzymerna ut i blodet. Det kan tydligen bero på massor av saker och är egentligen inget säkert värde på någonting. Läkaren sa dessutom att man inte bryr sig om det är en så pass liten förhöjning som jag har utan det enda man gör är att ta ett nytt sådant värde om en vecka för att se till att det hamnar på rätt nivå igen. När jag kom hem sökte jag lite på olika anledningar till värdet och en av exemplen var ”en lång joggingtur när man är otränad”. Jag tog den längsta joggingturen sen jag blev sjuk i måndags och i tisdags styrketränade jag hemma. Igår hade jag en sådan träningsvärk att jag rörde mig runt i lägenheten smidig som ett kylskåp. Inte konstigt att mina stackars celler förfallit lite…

Vi bestämde gemensamt att jag ska sluta med Ursofalk i övermorgon (det är medicinen som skyddar levern) och plocka bort den näst sista Prograf (immunhämmande). Efter påtryckning från mig så minskade vi även lite till på Fluoxetin (antidepressivt). Känns skönt, mer plats i dosetten!
Jag och mamma berättade även om det otroligt irriterande och obekväma mötet med gynekologen förra veckan och läkaren kunde inte annat än beklaga. Han sa att det man främst ska titta på när man gör en tre månaders- kontroll är cellförändringar och eventuellt könshormonerna. Jag berättade att jag har bokat ett eget besök hos min privata gynekolog och det tyckte han var klokt. I och för sig togs det faktiskt ett cellprov vid undersökningen förra veckan, men det svaret kommer såklart att hamna där och jag vet inte om jag fick förtroende nog för att kunna lita på ett utlåtande i från den mannen. Angående könshormonerna så fanns det två (?) remisser inlagda i datorn av den förvirrade gynekologen, så jag kan lämna det provet på hematologmottagningen i samma veva som jag lämnar blodprover på måndag. Känns bra att få det gjort och att slippa gå tillbaka till Kvinnokliniken.

Jag undersöktes och allt ser fortfarande bra ut. Inga tecken på GVH eller annat. Jag visade däremot alla mörka blåmärken jag fått på låret (varför har man alltid lyckats ta på sig opassande underkläder när man måste dra ner byxorna hos doktorn?!) men vi diagnostiserade det gemensamt som ren klumpighet och inte några låga trombocyt- värden. Min inre 5- åring har varit i farten. Läkaren tyckte även att mina två ärr ser fina ut efter operationen. Han sa att det verkligen var bra att vi fick den gjord (det var han som skyndade på det) för bakterieprovet som togs när jag började få ont vid slangarna visade att jag hade bakterier som hade krupit in i såret, en sorts stafylokocker. Hade jag inte opererat bort CVK:n nu och det hade behövt behandlas så hade jag varit tvungen att bli inlagd igen. Skönt att jag känner min kropp så väl att jag upptäckte det i tid!

Jag fick ett exakt klockslag för benmärgsprovet på måndag, 11:20. Jag frågade först om vad man egentligen kan säga ifall det visar att jag inte har några leukemiceller kvar. Innebär det att dom är HELT borta då eller kan fortfarande någon liten skitcell som gömmer sig någonstans? Hur trygg kan jag känna mig? Han svarade rakt och ärligt att det absolut kan gömma sig någon cell ändå… Provet är inte 100%. Men vi kommer att ta ett sånt här prov med jämna mellanrum under en lång tid framöver och ju längre det går och ju fler ”rena” svar vi får, desto säkrare kan jag vara på att blodet är friskt.
Sen ställde jag frågan som jag funderat över ett tag och som får mig att må illa: Vad händer om man hittar leukemi? Jag fick svaret att om det är en liten mängd leukemiceller så kommer man fylla på med Lymfocyter från Emelie, dvs inte stamceller som är omogna ”bebis”- celler utan aggressiva ”vuxna” vita blodkroppar. Skicka in mognare och mer förbannade soldater helt enkelt. Men om det är en större mängd leukemi som hittas så krävs nya cellgiftsbehandlingar. Alla övre makter förbjude.