Under måndagens läkarbesök så berättade jag såklart hur helgen hade varit och läkaren höll med mig om att det antagligen bara var en överansträngning som kroppen hade reagerat på med feber och ont i magen. Skönt. Mådde ju redan bättre efter en dags vila. Det känns som att jag börjar kunna min kropp så väl nu. En annan skulle nog le om dom satt med på mina läkarbesök. Jag och läkaren pratar med varandra om min kropp som två kollegor. ”Jag tror så här, vad tror du?”. ”Jag misstänker detta, håller du med?”. Och det är vi båda som ställer dom frågorna. Värdena har rört på sig sedan sist, jag är inte ett dugg förvånad. Några har gått upp och de flesta har gått ner, men det är inget av dom som krisar så vi är inte oroliga. Det är bara att vila och vara lite försiktig. Doktor Hans plockade bort ännu en Prograf så nu har jag bara 2 om dagen (!?). Fort går det.
I april när jag låg på Karolinska sjukhuset i Solna och fick cellgifter inpumpade i kroppen så fick jag många besök. Ett av dom var av min fantastiska moster och min ena kusin. Dom höll mig sällskap under några långa och jobbiga timmar och försökte muntra upp min annars tunga tillvaro. Det var ett kärt besök och som alltid så rann tårarna nerför mina kinder av ren tacksamhet av att ha så underbara människor i min närhet. Jag förklarade min rädsla för att det var just ett återfall och att jag kanske inte skulle klara det här en gång till. Då tog min kusin av sig guldhalsbandet som hon hade runt halsen. Det hängde en berlock på föreställande Horusögat (se nedan) och hon hade fått det av sin make när han kom hem från en resa.

Klar.
Jag blir aldrig klar.
Jag blir inte friskförklarad. Om 10 år, eller 20 år, så är återfallsrisken mindre men den kommer ALLTID att finnas där. Det kommer inte finnas en dag då läkaren plötsligt säger ”Nu har du vunnit”. Jag försökte sorgset förklara det för henne, men då hängde hon bestämt symbolen runt min hals igen och sa ”Då får du helt enkelt behålla den i 10 år. Eller 20 år. Eller vad det nu kommer ta”. Älskade du! Tack ❤