I förra veckan så orkade jag, trots Fatigue, att åka till min kusin och hennes underbara familj på middag. Jag har inte kunnat träffa dom sedan jag blev sjuk av olika anledningar, men främst för att mina söta kusinbarn är så pass små att dom kan gå med olika smittor utan att vi vet om det. Nu hade dom dock haft semester ett tag och borta från dagis så är inte risken lika stor. Dessutom är mina blodvärden bättre än vad dom varit. Det var så underbart att få träffa dom igen, att prata om allt och bara få umgås. Lilla Ebba vågade ställa några frågor om cancern vilket gjorde mig glad och det märktes att hennes mamma och pappa hade pratat en del med barnen om min sjukdom. Ebba jämförde cancern med det enda som hon kom på och det var när hon hade halsfluss. Hon frågade om jag har legat länge på sjukhuset och om jag fick äta mycket mediciner, så det tydde på att hon ändå förstod att jag är ganska så omfattande sjuk. Det kan vara så svårt att prata med barn om cancer. Jag kan relatera till när jag var 15 år, trots att vi var i tonåren så trodde några av mina kamrater att jag smittade. Kunskapen behöver verkligen spridas.
Det finns ett jättebra Snobben- avsnitt som handlar om leukemi och som jag såg när jag var liten. Det heter ”Why Charlie Brown, why?”, avsnitt 18.
Tyvärr har jag bara hittat det på engelska, men jag tror att det kan finnas på biblioteken att låna. Jag lärde mig väldigt mycket trots att jag var så liten när jag såg det. Bara det faktum att jag fortfarande minns det säger en del.
Man måste prata med barn på olika sätt beroende på i vilken ålder dom är. När jag låg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus så såg jag små 3-4 åringar som sprang omkring med tumörer hängandes ut från huvudet och droppställningar. Dom lekte som om det inte fanns någon ondska eller orättvisa i världen, så gott dom orkade. Jag frågade en läkare hur man pratar med så små barn och han sa att dom till viss del känner att något inte är helt okej, och man berättar för dom ATT dom är sjuka men inte hur pass allvarligt det är. Beroende på hur stora dom är så kan man försöka förklara vad det är som har hänt i kroppen, men hos små barn så existerar inte döden än och det är ingen meningen med att skrämma upp dom med den informationen ändå. Händer det så händer det och dom kommer att få lära sig om det tids nog. Om dom trots allt frågar så ska man vara ärlig, men det är extremt viktigt att inte låta barnet gå och undra eller fundera utan att prata med dom öppet och på deras nivå.
Jag tänkte på kloka Ebba, hon har säkert en del funderingar. Till hennes föräldrar och många andra så vill jag tipsa om den här länken: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Att-prata-med-barnen-om-cancer/Att-prata-med-barn-pa-deras-niva/ och dessa boktips: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Nar-nagon-nara-dig-har-cancer/boktips-for-barn/
Jag fick en hel hög med ljuvliga teckningar från barnen. Tack Ebba, Lisa & Max, ni är underbara! Ebba är den äldsta som skriver bäst och jag fastnade för hennes önskan på den här bilden:
Jag vill också att cancern ska gå bort. Eva & John, hälsa era barn att jag kämpar och att deras teckningar ger mig energi ❤
Kriget i min kropp 