Idag hade jag det första besöket på Psykologmottagningen i Huddinge. Jag tycker verkligen inte om att gå på samtal. Eftersom jag blev sjuk i en så tidig och känslig ålder som 15, när man försöker finna sig själv och redan innan man blir sjuk är allmänt osäker på livet, så följde det såklart många år av terapi efteråt. Det dröjde länge innan jag kunde sluta kräva svar på den omöjliga frågan ”varför jag?”. Efter ett stort antal av olika psykologer, terapiformer och samtal så hade jag verkligen nått ett lugn när det gällde cancern och jag kände att jag kunde lägga det bakom mig. Dessutom så var jag otroligt trött på att kastas runt mellan olika människor och dra samma historia om och om igen. Till sist så var det som att läsa fakta ur en bok. Mina känslor kring det hela hade bleknat bort och när jag skulle berätta om cancern så var det bara ren information som kom ur min mun. Historien var så uttjatad och gammal så det kändes som att jag berättade om någon annan person. Det handlade liksom inte om mig längre. Det var skönt.
Nu inser jag dock att det kan vara bra att ta tag i tankarna innan dom växer sig för stora, för som jag har skrivit tidigare så drabbas psyket av cancern lika lätt som illamåendet kommer av cellgifterna. Det hänger liksom i hop. Jag klev in på Huddinge idag med inställningen att det här skulle bli ytterligare ett ”tjat- samtal” där jag skulle älta den jäkla tumörsjukdomen på nytt. Först blev jag lite snopen när den rara kvinnan som mötte mig sa att hon hade bokat in en tid med mig klockan 11:00, men på min kallelse så stod det 13:00. Hon tog emot mig ändå för hon hade tack och lov ingen patient den timmen och hon ursäktade sig flera gånger med ett förvånat skratt för att hon hade varit vimsig och skrivit fel. Men det lättade upp stämningen lite i alla fall och jag tyckte genast om henne. Sedan följde 45 minuter som inte alls visade sig vara så jobbiga som jag hade trott. Faktum är att jag hade rätt mycket att berätta. Vi började med att dra ”den kalla faktan” om när jag insjuknade i cancer i första gången, sedan fortsatte vi med händelser däremellan, mitt hemska år 2012 när all världens olycka bestämde sig för att hemsöka mig (men det är en helt annan historia) och till sist återinsjuknandet i mars ända fram till min farbrors död i fredags. Hon frågade hur jag kände när det gäller återfallet, om jag är ledsen, arg, likgiltig eller rädd. Men jag är inte något av det. Jag är lugn och sansad, överraskande även för mig. För det mesta är ja också ganska glad och jag uppskattar små saker i vardagen, men dessvärre har jag blivit bitter, besviken och cynisk. Det är cancerns fel. Jag är ingen bitter människa egentligen, men den äckliga sjukdomen har gjort mig det. Jag är inte rädd för att dö. Inte alls faktiskt. Händer det så händer det. Men jag tycker inte om att inte veta när. I ”vanliga” fall, när jag är frisk, så tänker jag såklart inte alls på det. Men nu när man ändå har något i kroppen som man vet är livshotande så är det ett oundvikligt ämne. Och just nu vet jag ingenting. Har transplantationen fungerat? Kommer jag få ytterligare ett återfall? Kommer jag att dö ung i cancer? Kommer jag någonsin att kunna känna mig frisk igen?
Det känns som att jag kämpar och kämpar men bara blir nedslagen. Det är som en ständig fight om mitt liv som jag inte kan vinna. Jag fick ljumskbråck när jag var 3 år, det är ofarligt men blev ändå ett slags avtramp för mina fortsatta sjukdomar och olyckor. Det har liksom bara fortsatt. Och allt jag råkar ut för blir så nedrans omfattande och stort hela tiden! Brusten och inflammerad blindtarm, pneumocystis cariini, tillfällig diabetes, svininfluensan och cancer. För att nämna lite. Hade det varit 30 år sedan så hade jag inte levt idag, det är bara tur att forskningen går med så stadiga kliv framåt. Men tänk om det är ödets sätt att säga ”du ska inte finnas här”. Denna eviga katt- och råtta lek med döden. Jag är så trött på den. Var jag än vänder mig så står den där och flirtar med mig. Jag är inte beredd att ge upp än, jag har fortfarande så mycket kvar att ge! Men ska det fortsätta så här hela livet, vara så här kämpigt? DET har gjort mig bitter.
Vi pratade en hel del om just det här. Egentligen finns det mycket som jag kan behöva prata om, att öppna kranarna, lätta hjärtat och trassla ut nystanet kan vara bra, det tror jag verkligen. Men dessvärre är det svårt att hitta samtalsterapeuter som man kan träffa under en längre tid, vilket ofta behövs. De som tar emot en på det sättet är de privata som tar 650:-/gång… Om man har tur. Annars krävs en livshotande sjukdom eller ett självmordsförsök för att man ska kunna få hjälp. Det är beklagligt. Min sjukdom ger mig rätt till 10 samtal. Sen då? Vet inte om jag har lust att dra hela mitt liv för en okänd människa en gång till bara för att få gå vidare till nästa och börja om igen efter 10 samtal. Hon förstod det, hon var väldigt förstående för att jag är less på samtal och att kastas runt. Därför tänkte hon att vi kanske kunde fokusera på just bitterheten och att släppa den konstanta rädslan (som nästan har blivit till ett konstaterande) för att insjukna igen. Så vi bokade in ett till samtal åtminstone, så får vi se var vi tar det härnäst.
När jag ändå befann mig på sjukhuset så gick jag förbi Hematologimottagningen. Så sent som i går eftermiddag så började det ömma i CVK:n. Den såg bra ut när jag var på sjukhuset i måndags, men eftersom det inte är förrän måndag som jag ska tillbaka så tänkte jag att det var bra att kolla till den. Tur det för det visade sig att den var röd, svullen och har börjat vara… En sköterska tog en bakterieodling ur öppningen, tvättade rent och plåstrade om. En läkare som jag inte har träffat förut kom och tittade på det, sen stod han och funderade på om han skulle sätta in en antibiotikabehandling direkt. Men efter många om och men så beslutade han sig för att vänta. Dels för att jag inte har feber och dels för att han inte vet vad det är för sorts bakterie. Om jag känner något annat symptom eller om det blir värre så måste jag ringa direkt så skriver dom ut recept på antibiotika direkt. Han sa också att han inte är jätteorolig för en blodförgiftning eftersom mina vita blodvärden ändå ser rätt bra ut, men han sa att det kan bli en riktigt otrevlig ytlig infektion som blir svårläkt så han vill gärna se att CVK:n opereras ut så snart som möjligt. Han skulle försöka få en akuttid närmsta dagarna åt mig. Förvisso har jag tjatat länge om att jag vill bli av med den, och jag kan knappt vänta. Men sedan i våras så har jag varit bjuden på min kusins bröllop som är nu på lördag. Måtte inte en operation hindra mig från att gå på det!
Jag omges av så underbara människor. Blir påmind om det hela tiden. En av de finaste lyckades överraska mig ordentligt. I morse när jag skulle ta mina mediciner så låg det tre små överraskningar i dosetten. Dom låg definitivt inte där i går! ❤ Tack för att du får mig att le.
Kriget i min kropp 