Dag +83: Ett halsband som en påminnelse

Under måndagens läkarbesök så berättade jag såklart hur helgen hade varit och läkaren höll med mig om att det antagligen bara var en överansträngning som kroppen hade reagerat på med feber och ont i magen. Skönt. Mådde ju redan bättre efter en dags vila. Det känns som att jag börjar kunna min kropp så väl nu. En annan skulle nog le om dom satt med på mina läkarbesök. Jag och läkaren pratar med varandra om min kropp som två kollegor. ”Jag tror så här, vad tror du?”. ”Jag misstänker detta, håller du med?”. Och det är vi båda som ställer dom frågorna. Värdena har rört på sig sedan sist, jag är inte ett dugg förvånad. Några har gått upp och de flesta har gått ner, men det är inget av dom som krisar så vi är inte oroliga. Det är bara att vila och vara lite försiktig. Doktor Hans plockade bort ännu en Prograf så nu har jag bara 2 om dagen (!?). Fort går det.

I april när jag låg på Karolinska sjukhuset i Solna och fick cellgifter inpumpade i kroppen så fick jag många besök. Ett av dom var av min fantastiska moster och min ena kusin. Dom höll mig sällskap under några långa och jobbiga timmar och försökte muntra upp min annars tunga tillvaro. Det var ett kärt besök och som alltid så rann tårarna nerför mina kinder av ren tacksamhet av att ha så underbara människor i min närhet. Jag förklarade min rädsla för att det var just ett återfall och att jag kanske inte skulle klara det här en gång till. Då tog min kusin av sig guldhalsbandet som hon hade runt halsen. Det hängde en berlock på föreställande Horusögat (se nedan) och hon hade fått det av sin make när han kom hem från en resa.

File:Eye of Horus bw.svg
Horus var en symbol för faraos person och stod för mod och styrka. Man trodde att ögat som symbol hade läkande krafter och man bar det ofta i gamla Egypten som skydd mot en förtida död. Av den anledningen hängde nu min kusin denna om min hals med orden att jag hade mer nytta av den än hon. Den hängde där under många månader och jag fann mycket styrka i den. Jag omgav mig med många saker som kunde tänkas ge energi. En annan berlock som jag fick i våras och som det står ”Hanna Styrka & Mod” på, mitt armband som jag fick när jag föddes, ett annat armband som jag har burit i 8 års tid där jag även hängde en fyrklöver som jag fick av två av mina bästa väninnor i våras samt en skyddsängel och ett till armband som jag gjorde själv med Ung Cancer och som det står ”Fuck Cancer” på. Jag är inte särskilt troende, men ibland kan man ändå hitta tröst i små symboler och ting. Jag kände att jag behövde all tröst jag kunde få.
Nu när jag träffade min kusin igen i lördags på bröllopet så försökte jag ge tillbaka halsbandet och tacka för lånet. ”Är du klar nu?” undrade hon såklart. Jag blev tveksam… ”Nja. Alltså… Transplantationen är ju klar i alla fall. Men jag är ju inte friskförklarad om det är de du menar? Men nu kan vi ju bara vänta och se.” Hon tyckte ändå att jag skulle behålla den till jag är klar.
Klar.
Jag blir aldrig klar.
Jag blir inte friskförklarad. Om 10 år, eller 20 år, så är återfallsrisken mindre men den kommer ALLTID att finnas där. Det kommer inte finnas en dag då läkaren plötsligt säger ”Nu har du vunnit”. Jag försökte sorgset förklara det för henne, men då hängde hon bestämt symbolen runt min hals igen och sa ”Då får du helt enkelt behålla den i 10 år. Eller 20 år. Eller vad det nu kommer ta”. Älskade du! Tack ❤
När jag igår låg på soffan och mådde dåligt så kom tankarna tillbaka. Att aldrig bli klar. Det vore så skönt om man kunde få ett 100% besked. NU är du klar. NU är du frisk igen. NU är faran över. Men jag kommer aldrig att få det. Och den lilla trygghet jag ändå hade lyckats bygga upp rycktes ifrån mig i mars. Jag kommer aldrig att känna den tryggheten igen, jag kommer få lära mig att leva med rädslan för återfall helt enkelt.
Det skrevs en kolumn om det i Aftonbladet den 13 augusti. Den heter ”Hemligheten före detta cancersjuka bär på”, är skriven av Ronnie Sandahl och handlar om just detta. Att man aldrig blir klar. Kan läsas på den här länken:
Annonser

En tanke på “Dag +83: Ett halsband som en påminnelse”

  1. Viken otroligt bra läsning. Blev riktigt tårögd när jag läste dina ord. Du är så otroligt duktig på att skriva och är så stolt att få vara din moster. Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s