Dag +84: Olidlig väntan på ett besked.

Dag +95, alltså måndagen den 2 september, har jag en tid för benmärgsprov. Skräckblandad förtjusning, minst sagt.

För det första så är det ett smärtsamt och jobbigt prov att ta. Den 16 maj så skrev jag ganska utförligt om det minst smärtsamma benmärgsprovet jag gjort. La även upp två bilder då på nålen som sticker rakt in i höftbenet. Rätt obehagliga bilder för de spruträdda, men jag la åtminstone inte upp bilden på den blodblandade sörjan som föreställde min nyss utdragna benmärg i alla fall. Även om bloggen handlar om något obehagligt så behöver jag inte utmana gränsen eller göra andra mer illamående än nödvändigt tänker jag. Men den dagen hade jag tur att få en extremt professionell och erfaren läkare, med en oerhört psykologisk sköterska till hjälp. Alla tillfällen har inte varit lika bra. Det behöver inte alltid bero på hur duktiga läkarna är eller hur ofta dom har gjort detta, för i bland kan man råka komma åt en nerv eller liknande av misstag ändå. Jag har gjort det här ett par gånger nu, jag kan inte ens räkna dom längre. Dom hör liksom till just min cancersjukdom, precis som att röntgen medföljer paketet till någon som har en tumör. Jag gjorde detta i våras också, när återfallet upptäcktes. Jag gick hem och skrev ned upplevelsen:

Jag vill absolut inte skrämma någon som ska göra ett benmärgsprov. Jag vill heller inte måla upp en bild av något fruktansvärt för att få cred för att jag gått genom det. Jag vill bara visa hur ett och samma ingrepp kan upplevas så olika. Den gången i våras minns jag med skräck och fasa. Jag minns hur fruktansvärt helvetiskt ont jag tyckte att det gjorde, som om någon försökte dra ut hela min ryggrad från svanskotan. Sen har den fysiska känslan blandats med den psykiska oron för vad benmärgen skulle komma att visa och skräcken för att vara döende. Så naturligtvis har minnet blivit mycket svartare och större än det hade behövt bli. Kanske var det därför jag upplevde det senare provet, i maj, som lite lugnare så här i efterhand. Kanske var det så att den läkaren faktiskt hade kommit på ett knep som gjorde ingreppet mer hanterbart. Jag vet inte. Men den här gången VILL jag göra de här. Få det gjort. Ge mig svaret. Helst i går. Så kanske kommer det här provet gå ganska bra också, jag hoppas verkligen det, även om jag aldrig kommer komma från att jag är väldigt nervös för just den minuten. Men tänk OM jag får ett bra besked efteråt, då kommer det att vara värt det. Som en lugn bris som drar in från havet en stekhet dag. Jag kommer att kunna koppla av lite, även om det bara är en gnutta, även om det bara kommer att vara för en stund. För trots att det inte ger något som helst löfte om att jag är frisk, att jag inte kommer få återfall igen om en månad så kommer jag ändå få veta att det rena helvetet som har passerat senaste månaderna har gett resultat.

Då kommer vi till ”för det andra”. För jag inledde texten med att jag känner skräckblandad förtjusning. Det jag har beskrivit hittills, trots eventuell fysisk smärta, har varit förtjusningen. Men om det skulle vara så att jag inte får ett bra besked så kommer min lilla fina plattform som jag har lyckats bygga upp igen rämna totalt. Jag vet inte hur jag kommer att ta det. Om allt rycks undan igen så blir det bara svart helt enkelt. Jag ser ett mörkt hål, jag ser hur jag svävar i ingenting. Första gången när jag hade överlevt cancern så lovade jag mig själv ”aldrig mer”. Jag tyckte att behandlingen hade varit så fruktansvärd att jag inte skulle tycka att det var värt att gå genom det igen. Nu blev det en lite annan typ av behandling som gav mig nytt hopp och gjorde att jag faktiskt orkade med ändå. Men det var, som jag har nämnt tidigare, ett tillfälle i våras då jag la ner och sa att jag inte ville ha mer mediciner och att jag hellre bara ville få dö. Vilken fart det blev på sjukhuset… Cellgifterna fick avbrytas och jag skickades hem med antidepressiva. Jag var på botten, min kropp var helt förstörd och rent psykiskt så hade jag checkat ut och fått nog. Jag fick rådet att gå hem, ta igen mig, äta, vila och försöka att hämta nya krafter. För om inte psyket är med, då kommer heller inte kroppen att klara av det. Sedan kom beskedet om att Emelie var en donatormatch, jag fick det som en vinst på lotto. Som en gåva från henne insvept i guldpapper. En låda som innehöll löften om att livet är värt att leva, att jag har människor runt om mig som älskar mig och vill att jag kämpar och att det faktiskt kan bli bra nu. Det gav mig nytt mod. Men om jag nu skulle få veta att inte ens det har lyckats så vet jag inte längre var jag ska finna mod och ork.

Jag vet att det här provet inte är avgörande som sagt. Även om det blir ett bra svar så kan jag fortfarande ha ett återfall om en månad. Men jag behöver verkligen det lilla positiva beskedet, oj vad jag behöver det.  Jag behöver den lilla energikicken för att fortsätta orka slåss.