Benmärgen har talat

Jag har för mycket att göra på jobbet så jag hinner inte med mig själv och min kropp.

Jag är rädd för hur jag egentligen mår och för att det ska sätta käppar i mina planer.

Jag tror att jag är odödlig och inget händer mig.

Men, ibland är det faktiskt så att vi helt enkelt inte förstår. Tyvärr följer det inte med någon manual till kroppen när vi föds och den pratar inte riktigt vårt språk. Det tar många år innan man lär sig förstå sin kropp och var och en måste göra det själv. Olika symptom betyder olika saker för olika människor. Där är jag nu.

Jag har ett nästan överdrivet intresse för min egen kropp och min hälsa. Nästan så att det är sjukligt ibland. Det tar emot att erkänna det… Men det kanske inte är så konstigt när jag har varit med om så mycket och varit sjuk i olika åkommor ända sedan jag var liten. Jag har blivit tvungen att lära mig lyssna noga på min kropp, tolka och se varningssignaler. Och jag är stolt över att ibland lyckas ställa korrekta diagnoser före läkarna. Jag kan min kropp väldigt väl, jag känner ofta tidigt när något inte stämmer. Men jag har såklart fel emellanåt också, kroppen är komplex och svårtolkad.

Nu är vi tillbaka till det här med febern. Den envisa, trotsiga, sega och efterhängsna temperaturförändringen i min kropp som efter 5 veckor nu gör mig energilös, trött och nedstämd. I normala fall vaknar jag med en skön värme i kroppen på 36.8. Nu studsar den upp och ner mellan 37.5 och 38. Det är alltså ingen rejäl feber tillräcklig för att bekymra eller läggas in på sjukhus för, men nog för att jag ska pendla konstant mellan frossa och svettningar under dagarna. Någonting kommer febern från. Det är en av kroppens allra tydligaste sätt att säga ”det är något som inte är som det ska”. Den vanligaste orsaken enligt min läkare är virus eller infektion. Mina vita blodvärden ser bra ut, hade det varit ett virus så hade dom förmodligen varit mycket högre. Bakterieproverna som man tog ur näsan visade ingenting. CRP- provet var en etta på skalan, hade jag haft en infektion så hade det varit högre. Så de orsakerna kan vi utesluta. 

Man kan få feber av andra anledningar också;  överansträngning, matförgiftning, hög fysisk aktivitet eller solsting. Inget av de passar dock in på mig och framförallt skulle det inte vara ihållande under så lång tid i så fall.

Det första doktor Per Ljungman informerade mig om med ett stort leende på dagens läkarbesök var att man till 95% säkerhet kan säga att febern i alla fall inte beror på ett återfall i leukemin. Ett första akutsvar hade kommit under morgonen och benmärgen såg ren ut. Men för att vara på den riktigt säkra sidan så kommer provet analyseras ytterligare under några dagar. Jag kände en stor sten lätta från magen och det iskalla greppet om hjärtat släppte taget. Jag kan pusta ut igen! Även herr Ljungman verkade lättad, han sa att han var glad över att kunna ge mig just det beskedet och det var de första han hade kollat på morgonen. Han är verkligen så omtänksam. Han berättade också att om febern beror på ett återfall så har cancern hunnit gå relativt långt och då syns det på blodstatusen. Min såg ju bra ut sist, inte som en frisk människas, men det är ändå inte mycket som jag känner eller påverkas av. Jag lämnade nya blodprover efter besöket för att kolla läget nu, hoppas på att få svar i morgon.

Så med febern är vi fortfarande frågande. Vi kan inte för våra liv lista ut vad min kropp vill säga. Nu ska jag pröva att helt sluta med Noxafil som jag hittills tagit 3 ggr/dag i förebyggande syfte mot diverse svampinfektioner och göra några dagars uppehåll med Bactrim för att se om det kan vara läkemedelsrelaterat. Annars vette tusan.

Men med ett lyckligt besked så släppte ändå en hel del spänning och oro. Jag har varit som drogad. Huvudet har känts som fullt med potatismos och jag har sovit bort hela dagen, utan överdrift. Och jag kommer inte ha några problem med att sova i natt heller. Med ett så pass lyckligt besked som att jag inte behöver inleda 2014 med nytt återfall och att min benmärg är ren, åtminstone just nu, så kan jag hantera det mesta. Irriterande feber och kroppens otydliga rop är petitesser. Men jag tänker ändå inte ge mig i detektivarbetet, inte förrän jag återfår energin och en normal kroppstemperatur så jag kan klara mig utan Alvedon.