En svart fredag

Det var en mörk och blytung fredag. Jag hade förberett mig på den mentalt så gott jag kunde, men det hjälpte föga. Jag sov väldigt oroligt den natten, vaknade ofta och hade en hemsk klåda över hela kroppen som jag inte alls vet var den kom i från. Orosmyror gissar jag på.

Jag åkte in till Huddinge i god tid men fick sitta i det lilla väntrummet för infektionskänsliga i 30 minuter och vänta eftersom läkarna var lite efter i schemat. Lagom roligt då jag var helt ensam, inte en enda annan patient var där och tidningarna som fanns på bordet hade jag redan läst. Dessutom var jag ju måttlöst nervös inför benmärgsprovet.

Det var tre för mig helt nya personer som skulle utföra ingreppet. Två kvinnliga läkare och en sköterska. Det hela gick relativt bra, men det var ändå absolut inte en av mina bättre gånger. Det har inte så mycket med läkaren som utför det att göra som med tur. Det är så lätt hänt att man inte hittar in med nålen, att man råkar träffa en nerv eller att man inte lyckas extrahera en tillräcklig mängd benmärg på första försöket. Däremot föredrar jag när det genomförs lite snabbare, trots att det är mycket smärtsammare om man drar ut benmärgen fort, än att det gör lite mindre ont fast en längre stund. Den här läkaren var nog rädd att göra mig mer illa än nödvändigt och gjorde det ganska långsamt så trots att jag hade bestämt mig för att inte låta tårarna rinna så kunde jag till slut inte hålla igen längre då det kändes för mycket i höften och ryggen. Smärtan går inte riktigt att förklara för den är så konstig, dessutom varierar den kraftigt från gång till gång och person till person. Det bubblade väldigt mycket i min höft och baksuget som uppstod när hon drog ut benmärgen gjorde att det ilade kraftigt ända från nacken och ner i högra benet.

Jag har skrivit om hur den här typen av prov går till några gånger, om man behöver påminnas så finns det bl.a. här: ”Varning för sprutor och blodiga bilder” och här: ”Benmärgsprov, fixtur & datortomografi. Mycket information!”
Obs! Inga bilder för sprut- och blodrädda!

När allt var klart så skyndade jag hem där jag mötte mamma, bytte om till svarta kläder och försökte göra mig så fin som möjligt, trots att jag kände mig både trasig i kroppen och extremt mentalt utmattad. Mamma försökte föra konversationer med mig men jag var inte alls mottaglig. Jag svarade kort om ens alls. Det enda jag kunde koncentrera mig på var att stänga inne känslorna och bita ihop för att ens klara av att ta mig iväg till kyrkan. Det kändes väldigt jobbigt men jag var bestämd på att ta mig dit för att hedra Malin genom närvaro, att visa hennes familj omtanken och som ett steg i en egen bearbetning.

Vi kom fram till Tyresö kyrka i lagom tid för att jag skulle hinna hälsa på de av mina arbetskollegor som var på plats, för förutom att vara min vän och stöttepelare i kriget mot cancern så var Malin Rydqvist även anställd på samma företag som jag. Det kändes nervöst att träffa dessa personer igen, jag har ju inte sett dom sedan den 6 mars när jag senast var på jobbet. Men det var ett glädjande möte, trots sorgliga omständigheter. Jag blev varmt välkomnad och fick samtidigt fina lovord om min blogg. Jag saknar mina kollegor så otroligt mycket och jag önskar verkligen att jag ska kunna vara tillbaka på jobbet inom kort…

Begravningsceremonin var väldigt vacker och stämningsfull. Trots att jag vet att Malin aldrig berättade för någon hur hon önskade sin begravning (hon ville inte prata om döden alls…) så tror jag att hon hade varit väldigt tacksam och nöjd om hon hade sett detta. Hennes familj hade inte kunnat ordna det bättre! Prästen pratade på ett sätt om Malin som skapade en lättsammare stämning i den sorg som redan fanns där naturligt. Han tog upp alla hennes underbara egenskaper och pratade om döden som odramatisk. Bland alla fina saker som har sagt och skrivits om Malin så nämnde han även några meningar ur min text som jag skrev här: ”En fallen hjältinna och godhjärtad kämpe” och det kändes fint. När han nämnde hennes önskan om att få tillbaka ”den normala vardagen” som hon och jag så ofta pratade om och att hon hade längtat så starkt efter sina kollegor och sett fram mot den dag då hon skulle börja jobba igen – ja, då brast det för mig. Han hade lika gärna kunnat stå däruppe och pratat om mig. Jag tittade på mina kollegor och mindes sista dagen på jobbet  innan beskedet. Så avlägset det kändes. Hemskt.

Rädslan för svaret på benmärgsprovet dök upp och omslöt mig med ett krampande grepp igen. Hur länge till ska det dröja innan jag kan få börja jobba så smått? Hur länge ska jag behöva åka in till sjukhuset varje vecka? Eller än värre… Kommer det att vara jag som ligger i en kista snart, men mina nära och kära sörjandes runtom? Ska min familj behöva rensa upp bland mina efterlämnade tillhörigheter? Ska dom också behöva kontakta en begravningsentreprenör snart? Jag vill inte utsätta dom för den smärtan!
Stora tårar sökte sig ner för mina kinder och när mamma såg detta så tog hon varmt min hand och drog mig intill sig. Vilken uppskattning jag kände för att hon var där, jag hade aldrig klarat det annars! Jag skakade i hela kroppen av sorgen för att kvinnan i kistan inte andas längre, ilskan över den satans jävla cancern som tog hennes liv och som förstör mitt och av rädslan för hur min egen kamp ska sluta. Mamma fick stötta mig när jag stapplade fram till kistan, hulkande och med suddig syn av alla tårar. När vi hade lagt våra rosor på kistan så sa jag till mamma ”jag hoppas att ni inte behöver göra det här snart”. Jag tittade på Malins föräldrar. Man ska inte behöva begrava sina barn. Det går emot naturens gång…

På grund av min feber som på  morgonen hade varit 37.9 så frös jag väldigt när vi var i kyrkan och vi bestämde oss för att inte stanna på fikat efteråt utan åka hem så att jag kunde lägga mig. Det var synd för jag hade gärna umgåtts mer med mina kollegor, hälsat på fler av gästerna och pratat mycket längre med Malins mamma och syster. Men jag var ändå väldigt tacksam och glad över att ha kunnat få vara med och ta farväl av den här fantastiska kvinnan som slogs mot monstret in i det sista.

Malin, du kommer alltid att finnas i mina tankar. Som vi skrivit så många gånger till varandra och som blivit ett väl etablerat uttryck – FUCK CANCER!

Kvällen avslutade jag i sällskap med min lillasyster som sov kvar till idag. Tänk vad skönt det var att slippa vara ensam efter en sådan dag, trots att oron hänger över oss båda inför beskedet. Men vi kopplade bort sjukdom riktigt bra med mycket godis, skoj, bus och skräckfilmer i går kväll, samt en lugn och skön morgon med ansiktsmasker framför tv:n i morse. VAD SKULLE JAG GÖRA UTAN MIN SYSTER? Älskar dig över allt annat.

Annonser

9 reaktioner till “En svart fredag”

  1. Fina Hanna! År så glad att Malin hade dig som stöd. Någon som verkligen förstod det hon gick igenom. Hennes sjukdom var även våran sjukdom, men det var hon som hade den i sin kropp och vi kunde ge henne stödet att det skulle gå bra! Ni visste ju hur det är att kämpa i denna sjukdom och vi friska kan ju bra ana vilket helvete man går igenom!
    Min yngsta är 5år och leker mycket döden, hon begraver gossedjur och leker rollspel om döden. En dag sa hennes storasyster åt henne att sluta leka om döden för det får de inte göra för deras pappa. Och då blev jag arg, varför får ni inte det är det för att han är rädd? Då sa hon -Mamma varför är man rädd för att dö?, ja jag är inte rädd varför ska man vara det, vi alla ska ju ändå göra det! Så sant. Barn är kloka. Önskar att man själv kunde tänka lätt på det hela.
    Hör gärna av er om du/ni känner för att prata.Träffas gärna. Vi finns här för er som ni finns för oss! kramar Helena

    Gilla

  2. Men hej Johan,
    jag är så glad för att jag fick komma. Det betydde otroligt mycket! Jag var rädd att febern skulle sätta stopp eller att benmärgsprovet som jag var tvungen att lämna precis innan skulle göra att jag inte hann… Jag såg upp till Malin och kände en stor respekt för henne. Det var viktigt för mig att få ta farväl av henne samt att visa min omtanke till dig och resten av er familj. Hon gjorde så mycket för mig under de månaderna som vi pratade, jag tror inte att Malin själv förstod vilket stöd hon var och hur mycket det betydde för mig att veta att jag inte var ensam med all rädsla. Varje ord som jag har skrivit om henne kommer direkt från hjärtat. Även om jag skrev det för mig själv från början så betyder det mycket att ni också tycker om det!

    Hade jag inte haft febern och fått lite frossa mot slutet av ceremonin så hade jag mer än gärna stannat kvar, för jag hade så mycket som jag ville säga till er. Jag och min familj identifierar oss mycket med er då vi fört samma kamp, och vi känner mycket med er.

    Tack för en vacker begravning och ett värdigt farväl till din underbara syster!
    Många kramar

    Gilla

  3. Hej Hanna. Har försökt att lägga ut ett inlägg igår men det gick inte så bra, försöker igen. Ville bara säga att jag beundrar dig massor för att du kom på Malins begravning. Väldigt likt Malin, för hade hon bestämt sig för något, så kunde ingenting hindra henne för att genomföra det. Vill också tacka dig för allt fint du skrivit om Malin i din blogg. Var synd att vi inte fick tillfälle att prata med varandra på begravingen. Kämpa på, håller mina tummar för dig! Kram Johan, Malins bror

    Gilla

  4. Jag finner knappt ord. Vad fint skrivet av dig, jag blir rörd och tårögd. Jag beundrade Malin också, hon var en så omtänksam och varm person. Jag kommer aldrig att glömma vad hon gjorde för mig, att hon sträckte ut sin hand och stöttade mig trots att hon själv hade detså jobbigt. Det var en av anledningarna till att det var så viktigt för mig att få ta farväl i fredags, trots febern och det nyligen tagna benmärgsprovet som gjorde höften öm. Jag hade en enorm respekt för henne och det ville jag visa. Hon var en förebild.
    Jag tänker otroligt mycket på er också. Hela min familj gör det. Vi identifierar oss mycket med er eftersom vi har gått genom samma kamp. Ni förstår oss och vi kan förstå er. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att mina föräldrar inte ska behöva genomlida det du och din familj tvingats göra. Det önskar jag ingen.
    Önskar också att det hade funnits mer tid att prata i fredags. Men kanske springer vi på varandra igen vid ett bättre tillfälle. Till dess vill jag att du ska veta att jag önskar er allt gott och att ni ska få må bra.
    Många kramar

    Gilla

  5. Vad fint att du skriver det för det är en av sakerna som jag hoppas kunna förmedla med mitt skrivande; att ta vara på det enkla små stunderna som är livets guldkorn. Du är en person som är jätteduktig på det Lotta, du uppskattar små saker varje dag som många andra bara blint springer förbi. Oftast så förstår man inte hur värdefullt det är förrän det rycks i från en. Jag vill inget hellre än att ha en vanlig, stressig och gråmulen vardag, utan sjukhusbesök och oron för cancern 🙂
    Längtar efter vår gemensamma löparvända <3
    Många kramar!

    Gilla

  6. Förstår varför Malin beundrade dig.
    Hon pratade alltid så varmt om dig och allt som du gör även fast du ej är 100% ok.
    Det var så starkt av dig att komma i Fredags.
    Att du orkar.
    Malin hade varit så stolt över dig.
    Mina tankar är ofta hos dig, hoppas att allt går dig väl i framtiden.
    Det var så mycket man ville säga dig i
    Fredags, men det blev ej av p.ga.
    omständigheterna.
    Kram Birgitta Malins mamma.

    Gilla

  7. Ojojoj vilken jobbig fredag. Och vad orättvist livet kan vara! Men strongt av dig att gå på begravningen trots att du var trött och svag! Nu håller jag tummarna för ett riktigt positivt besked imorgon, och så ses vi efter våra respektive läkarbesök!
    Kram

    Gilla

  8. Med tårar som rinner ner för kinderna när man läser dina inlägg så fylls man återigen av tanken på att man måste stanna upp i sin stressade vardag, fyllt av VABB, jobb, dagishämtningar och aktiviteter och bara tänka på hur underbart härlig en vanlig, stressig, gråmulen vardag kan vara! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart är tillbaka i en vardag långt ifrån den du har nu! Styrkekramar ❤

    Gilla

  9. Åh fina Hanna, började gråta när jag läste detta inlägg. Så mycket känslor! Så tragiskt med Malin och det är verkligen orättvist. Du kommer inte bli den nästa som du skrev, du kommer att klara det! Tänker på dig ❤ Hoppas vi kan ses snart! Fuck Cancer!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s