Dags för benmärgsprov

Vad lustigt det är hur livet fungerar ibland. Och vad olustigt det är andra gånger. Igår fick jag smaka på båda delarna. Men jag ska nog ta det i ordning.
Jag ringde syster Kerstin igår morse för att få reda på min blodstatus och om jag bär på någon infektion. Vi hade fått ett fullvärdigt svar den här gången! Det säger mig att jag ska undvika att lämna blodprov på Liljeholmens Vårdcentral minsann, det kan vara värt resan till Huddinge för att få ett korrekt resultat. Kerstin gav mig lite snabbt de viktigaste siffrorna. Min kropps egen matematik. Mitt blodsystems ekonomi.
Gemensamt konstaterade vi att det såg ganska bra ut. Inga stora avvikelser eller oroväckande lågt immunförsvar. Mina tankar började genast virvla runt i mitt huvud likt en mindre orkan och jag frågade försiktigt hur det såg ut med sänkan, det värde som indikerar på en infektion. Den låg på 1. Inga infektioner i sikte.
Jag blev kall.
Om febern har hållit i sig under fem veckor snart och den inte beror på infektioner eller virus… vad är de då som orsakar den? Vad är det min lilla kropp försöker berätta?
Jag delade med mig av min oro för Kerstin och sa att anledningen ligger i hur vi upptäckte cancern 2001; efter en ihållande feber. Men jag påstod lite prövande att ”hade det varit ett återfall nu så hade vi väl sett det på blodvärdena!… visst? ”. Här blev syster Kerstin lite obekväm. Hon var tyst en stund innan hon undvikande sa att hon inte är den som kan svara på det. Jag slogs hårt av insikten om att min lilla trygga livrem just ryckts bort. Nu finns inte längre någon säkerhet.
Vi avslutade samtalet med att hon skulle framföra min feber och oro till herr Ljungman. Någon timme senare ringde Kerstin upp igen. ”För att säkert kunna utesluta ett återfall så finns inget annat alternativ än att ta ett benmärgsprov och Per Ljungman vill ha det gjort så snart som möjligt. Kan du komma in på fredag 10.30?”.
Ett ögonblick så kändes det som att livet stannade. Luften gick ur mig. Allt blev tyst. Tänk dig en actionfilm mitt uppe i den mest hysteriska pangpang- scenen och som plötsligt pausas. Men snabbt tog jag kontroll igen. ”Självklart kan jag komma då. Skönt att få det gjort.”
Jag tänker inte ljuga. Jag är skräckslagen. Så många tankar snurrar. Exempel 1: ”Jag kommer inleda 2014 på samma sätt som 2013 – med cancer” och exempel 2: ”Jag orkar inte gå genom en tredje behandling, ett tredje återfall kommer att ta mitt liv” krockar med framtvingade exemplar som ”Jag oroar mig i onödan, det är antagligen inget återfall och även om de vore det så är jag i ett tidigt stadie och det bör vara enklare att behandla”.
Förstår du nu hur mycket jag avskyr dessa benmärgsprov? Förutom den jävliga fysiska smärtan så öppnar den inre dörrar som jag vill hålla stängda. Jag blir slut i huvud. I natt låg jag vaken.
Det var den första olustiga delen. 
Den lustiga inträffade när jag hade bokat färdtjänst- taxi hem till mamma på förmiddagen. Mobilen ringde och jag svarade. En vänlig röst sa ”Hej Hanna, det här är Maria. Din taxi är här”. Jag kände igen namnet. Men det kunde väl inte vara…? Eller…? Jag åkte ner och min aning blev bekräftad. Det var samma härliga taxichaufför som jag har haft turen att få åka med tre gånger tidigare! Hur stora är oddsen? Av alla Taxi Kurir- bilar som är i tjänst, hur lyckas man pricka in samma chaufför mer än en gång? Mer än två? Det har inte hänt med någon annan. Ödet.
Hon kände genast igen mig också. Vi pratade lite och hon frågade om hon fick krama mig. Naturligtvis fick hon det. Märkligt hur det känns som att man känner en person som man knappt vet något om. Maria har en brorsdotter som har drabbats av bröstcancer. Hon är i min ålder och bloggar också, så jag har läst en del av vad hon har skrivit. Sedan jag fick höra detta så har jag funderat på att ge Maria ett ”Fuck Cancer”- armband att ge till sin brorsdotter. Jag har nämligen två som jag har haft på mig under hela behandlingen. Ett flerfärgat och ett rött. Det röda är mitt eget personliga, men det andra har jag länge funderat på att ge bort. Nu fick jag äntligen chansen. Som sagt, ödet gjorde det klart för mig. Hon blev väldigt glad och tog tacksamt emot detta.
Men återigen tog livet en liten olustig sväng. Jag fick veta att Marias brorsdotter, som fått operera bort båda brösten, ändå löper en risk att fortfarande ha cancerceller i kroppen och nu, snart två år senare, så medicineras hon fortfarande. Det gjorde mig väldigt ledsen. Jag kom att tänka på Malin. Och på Kristian. Och på mig själv. Vad får jag för svar i början av nästa vecka? Förbannade osäkra sjukdom.
Hur som helst, taxiresan med Maria gjorde mig ändå inte nedstämd för hon är ett energiknippe med överflöd av positivitet. Hon berättade en härlig kärlekshistoria om ett två kunder som hon körde för några dagar sedan. Kvinnan var i 90-års åldern och mannen runt 75 tror jag. Efter att ha slagit fel telefonnummer så fick dom kontakt med varandra. Dom började prata. Båda var ensamstående. Dom träffades, och blev kära! Nu har dom varit tillsammans i två år. Det är aldrig försent för kärlek ❤
Jag har en tung fredag framför mig i morgon. Först benmärgsprov, sedan begravning. Tack och lov kommer kvällen sedan att förgyllas av min systers sällskap.

4 reaktioner till “Dags för benmärgsprov”

  1. Jag håller tummarna hårt hårt för att du inte får några jobbiga besked. Och i eftermiddag ska jag krama om dig hårt och länge… ❤

    Gilla

  2. Hej gumman, håller alla tummar och fingrar som jag kan imorgon. Men om jag inte minns fel så gick det ganska bra sist:) sen vill vi ha ett snabbt svar och det behöver inte vara återfall!!!! Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s