Natten till igår så drömde jag om Malin. Det var hennes egen begravning men hon var ändå där, livs levande. Hon gick runt och bar på en katt och hon log hela tiden. Det kändes väldigt konstigt men jag var mest glad för att jag fick träffa henne, prata med henne. Cancern fanns inte i våra liv.
På fredag är det dags på riktigt, då ska jag ta farväl av henne tillsammans med alla hennes nära och kära. Men på fredag kommer hon inte att svara tillbaka. Det kommer att bli jättejobbigt och jag vet inte hur jag ska förbereda mig på det. Jag har varit på begravning förut, både på min farbrors i augusti och mina halvsyskons mammas som dessutom dog av en hjärntumör. Båda två gick bort för tidigt, men nu är det en kvinna som inte ens hann fylla 40. Vi identifierade oss med varandra och jag var inte alls beredd på att hon skulle ryckas bort. Det lämnar mig med funderingar om min egen situation. Kommer mitt liv att sluta lika abrupt?
Som tur är kommer mamma att vara med som ett moraliskt stöd, annars vet jag inte hur jag hade klarat av det.
Idag ringde jag till syster Kerstin på Hematologen. Jag berättade om den envisa febern och hon sa att hon skulle ta upp det med professor Ljungman. När hon gick in i datorn för att kolla mina senaste blodvärden så reagerade hon direkt på att dom såg väldigt konstiga ut och att så många var ofullständiga. Jag berättade att jag de senaste gångerna har lämnat blod på Liljeholmens Vårdcentral och vi var båda överens om att jag skulle lämna blod på Huddinges provtagningsenhet idag istället, för att se om vi kan få korrekta svar. Jag hade ändå ett besök bokat hos Psykologen på förmiddagen (väldigt lämpligt med tanke på hur mycket som rör sig i mitt huvud just nu) så det passade bra att lämna prover där också. Hoppas att sänkan eller de vita blodkropparna ska visa på virus, annars vet jag inte vad. Är det ”bara” en överjävlig förkylning så kan jag väl stå ut ett tag till. Jag bad också om att få ett nytt sjukintyg, åtminstone för januari ut och sedan hämtade jag ut en del mediciner. Längtar till den dagen då jag kan gömma undan min pillerdosett! Då ska det firas.
Jag funderar lite över bilderna som jag har lagt upp. Då syftar jag främst på de med slangarna som hängde ut ur min bröstkorg, min kala skalle och när jag hade snagg. När jag ser dom så skäms jag fortfarande lite. Jag vet att jag inte borde det, de är sjukdomen man ser och effekter av den, inte Hanna. Men de kan inte hjälpas. Jag mår väldigt dåligt över vad cancern har gjort med mig. Jag känner mig våldtagen. Det är nog den närmaste liknelsen som jag kan komma.
Bilderna är nakna, känsliga och integritetskränkande. Då har jag ändå bara lagt upp dom som är minst ”stötande”. Jag har en hel del här hemma på datorn som får mig att vilja skrika högt och som jag inte vet om jag någonsin kommer att våga visa någon. Men jag valde att förevigas på bild av en anledning. Det är bearbetning. Jag har även googlat runt en hel del, tittat på foton av andra i samma situation. Och precis av den anledningen så har jag valt att lägga upp några av mina bilder också. Jag vet att dom hamnar i cyberrymden för alla att se. Men kanske kan det hjälpa andra cancersjuka att inte känna sig ensamma? Och kanske kan det få en icke- cancerdrabbad att förstå lite mer vad sjukdomen och behandlingen av den gör? I så fall är det värt det! Och jag har fått en del tack för att jag vågar vara så naken och öppen. Det betyder mycket.
Kriget i min kropp 