På det fiktiva uppvaket

Mina inlägg blir glesare och glesare nu. Det har blivit så naturligt. Inte för att det inte händer något i mitt liv! Oh nej, full rulle. Men det återgår mer och mer till det normala och det finns mindre att rapportera nu vad gäller cancern.

Har du opererat dig någon gång? I så fall kommer du verkligen att kunna sätta dig in i min liknelse. Man vaknar upp, mosig i huvudet och med tung kropp. Man vet inte var man befinner sig eller var man är. Man ser sig sömndrucken omkring och med en eftersmak av narkosen i munnen faller långsamt minnets pusselbitar på plats. En efter en. När medvetandet efter några långa minuter äntligen klarnat så gör det ont i kroppen, det strålar ut från den punkt där kirurgen en stund tidigare karvat med skalpellen. Man vill inget hellre än att få åka hem, men en nedsövning kräver att man stannar kvar under uppsyn av sköterskor en bra stund efteråt. Timmar, en dag, två dagar… Allt beror på vilken sorts ingrepp man har gjort. Ju piggare man blir desto mer försöka man intala sköterskorna att man visst är redo att bli utskriven.

Där befinner jag mig nu. Det är en omfattande operation som jag har varit med om och tiden som det tog att vakna till liv igen kändes som en evighet. Jag har befunnit mig under uppsyn länge nu och med tanke på hur länge till jag måste fortsätta gå på regelbundna kontroller så har jag inte ens kommit en bråkdel på vägen. Men det blir glesare och glesare. Och jag blir piggare och piggare.

Försäkringskassan tjatar på mig. Jag tjatar på min läkare. Min läkare drar i bromsen… Att återgå till vardagen, om än bara till 25%, innebär en stress för kroppen. En stress som i sin tur inte alls är bra efter en stamcellstransplantation. En stress som kan resultera i fler biverkningar eller i värsta möjliga scenario; ett nytt återfall. Så jag förstår att jag hålls i koppel. Men oj vad jag vill springa fritt! Släpp mig fri och jag drar järnet.

Nu ligger det i alla fall i luften. Jag har satt bollen i rullning. Herr Ljungman har lämnat stan tillfälligt och återkommer inte förrän om cirka två veckor. Till dess ville sköterskan att jag skulle ha tålamod eftersom det är vanskligt att låta någon annan än han ta beslut om jag är redo att återgå till jobbet nu eller inte…

Mitt tålamod här är snart slut. Jag längtar ut!

3 reaktioner till “På det fiktiva uppvaket”

  1. Vad härligt att jobbet börjar närma sig! Jag är säker på att det kommer att bli jätteinspirerande att börja jobba så smått igen. Kul! Hoppas själv vara där om inte alltför länge, men vi får se!
    Kram

    Gilla

  2. Tack för att du påminner mig om det. Ibland blir jag nedstämd för att jag tänker på var jag skulle ha befunnit mig idag om jag inte hade fått återfall och jag blir ivrig över att återgå till det normala. Men så fort jag påminns om var jag befann mig för inte så många månader sedan, och att det inte ens var säkert då att jag skulle sitta här idag – ja, då känner jag inget annat än tacksamhet.
    Vem du än är och vad du än nu ska gå genom så vet detta; du är aldrig ensam. I allt elände, all smärta och alla mörka tankar så måste man ta hjälp av människor runt omkring en. Låt dom få finnas där. Låt dom få dela med sig av sin energi när du inte själv har någon. Låt dom få påminna dig om att det finns ett ljus. Jag är smickrad om jag kan få vara ett av de ljusen, det är en ära.
    Behöver du någon gång ventilera lite tankar så får du gärna skriva till mig; hanna.bylund@hotmail.com

    Kämpa på min vän.

    Gilla

  3. Förstår att det är jobbigt och att du längtar ut. Men det fantastiska i att kunna längta, att kunna hoppas och att det snart kommer att bli verklighet – försök njuta av det. Vi som befinner oss i början av en snarlik resa drömmer om det som du upplever just nu. En början på något som kan bli det där vardagslivet som du tidigare skrivit om. Det som ryckts ifrån oss. Och som vi mer än något annat hoppas kunna återvända till någon dag – du kan och kommer förhoppningsvis att få göra det.

    Sluta aldrig blogg, förresten. Du är så länge du lever ett ljus och hopp för oss som famlar i mörker.

    Tack för att du finns.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s