Dag+31: Kilo- bekymmer och tacksamhet för vänner

Men vad tusan. Igår åt jag riktigt bra med kalorier. En stadig frukost, lagad lunch och middag på restaurang. Dessutom en chailatte (=kaloribomb) på kvällen. Tycker jag har skött mig bra i helgen. Kanske inte fått i mig fulla portioner, men ändå ätit då och då samt minst en glass om dagen och godis på det. Kan låta trevligt för en vanlig människas öron men jag tvingar ju i mig, det är inte samma njutning då… Och även om jag börjar känna en hel del smaker igen nu så finns det några saker som fortfarande smakar jättekonstigt, där ibland glass och choklad. Ändå står den jäkla vågen still. I dag ville jag ha en ”ärlig” vikt, så jag vägde mig i morse innan frukost och utan kläder. 50.3. Besvikelse. Att vissa måste äta till dom kräks medan andra sliter hårt för att går ner i vikt känns inte alls rättvist.

Jag ser förvisso inte skrämmande smal ut längre, inte som när jag vägde under 48 och varenda benpipa kikade fram, men jag har fortfarande bara ett BMI på 16,9 som är undervikt och för att komma till ett BMI som är på 18,5 (normal vikt ligger mellan 18,5 och 25) så måste jag väga 54.7 kilo. Det är också för att stamcellerna inte ska sluta jobba och transplantationen ska misslyckas. En liten bit kvar med andra ord. Kämpa kämpa.
http://www.bmitest.se/

Jo just det, natten som gick fungerade väl sådär. Jag la mig vid 00:30 och var trött, men kunde absolut inte sova. Jag vände och vred mig, svettades, frös, kände mig extremt ensam, var rädd, tänkte på cancern och hur jag ska hantera det om jag får ytterligare ett återfall, vad som händer om jag får dödsdomen och så vidare… Jag somnade någon gång efter 03:00 och vaknade 09:00. Väldigt trött idag med andra ord, men första ”riktiga” natten i Midsommarkransen är avklarad i alla fall!

Åt rejält med frukost, tvättade, diskade och plockade undan lite medan jag funderade på om jag skulle orka göra något alls idag. Men jag ville inte vara ensam heller så jag bestämde en tid med Rebecca som vi planerat. Och vad glad jag är att jag gjorde det! Det här är en väldig kär och nära vän som jag inte har haft kontakt med på 3 år. Jag visste att jag saknade henne i mitt liv, men jag upptäckte först idag hur pass mycket jag har saknat henne! Vi hade massor att prata om, vi glömde till och med bort tiden. Hon kom till mig vid 12:30 och gick inte förrän vi båda upptäckte att klockan plötsligt var 19:30. Hoppsan! Klockan sprang i väg.

Hon sa att hon var ledsen för att vi inte har haft någon kontakt och först hör av sig nu när jag har fått cancer. Jag kan ana att hon var orolig för att jag skulle tänka något i stil med ”jaha, nu passar det” och ”hon känner säkert att hon måste höra av sig nu bara för att jag är sjuk”. Men det är så långt från sanningen som man kan komma! När hon hörde att jag var sjuk igen så var hon en av de första i kö att vilja hjälpa och muntra upp mig, även efter 3 års tystnad. Det är äkta vänskap ❤ Och jag tror verkligen att det ofta behöver hända något stort med en själv eller en nära för att man inte ska ta varandra för givet. När man skiljs åt nästa gång så ska man inte ta det som självklart att  man ses igen. Sammanfattat: skiljs inte åt som ovänner. Och vill man ha en person i sitt liv så bör man vårda relationen. Inte känna press att höra av sig, men att låta den andra veta hur mycket han/hon betyder. Jag läste på en annan blogg idag om exakt samma sak. Det är en kvinna som jag ser upp till mycket som efter lång tid av självförakt plötsligt har varit med om extremt mycket runt om sig och ”fått nog”. Nu tränar hon hårt på att bygga upp sitt självförtroende och tar väl hand om de människor hon har runt omkring sig. Hon är tacksam för vardagen. Det är exakt den enkla tacksamheten jag vill  förmedla med allt det här jag skriver. Alla bekymmer är relativa, förringa inte ens de små, men kom i håg att även vara glad för det livet gett dig.

Är det någon du har tappat kontakten med och saknar, eller någon som du känner att du vill starta en relation med? Vänta inte med att skicka ett ”Hej!” eller ringa, det kan vara försent i morgon.

Nu blir det natt nummer 2 i Kransen!