Dag +27: Om ett rätt tabubelagt ämne

Jag tittade tillbaka på mina senaste inlägg och märkte att dom är ganska deppiga. Men det är ju så det har varit under några dagar nu och hela tanken med bloggen är att ärligt och öppet berätta om hur det kan vara att gå genom en cancerbehandling så det är ingen vits med att mörka just den delen. För saken är den att de flesta som inte känner till cancer särskilt bra förstår nog ändå att behandlingen är ganska smärtsam och nedbrytande, oavsett om man får cellgifter eller strålning (eller i mitt fall: både och). Men faktum är att det som oftast är mest jobbigt är när psyket brakar ihop också. Och tro mig, det gör det. Förr eller senare, eller lite hela tiden.

Under min förra cancerbehandling så bet jag ihop. Jag visade inga känslor och jag pratade inte om dom. Människor runtomkring mig tyckte att jag var så stark, men det var tvärtom. Jag vågade inte kännas vid. Men som jag nyss skrev så faller psyket ihop förr eller senare. Så också för mig. Det tog mig något år efter avslutad behandling innan det hände, och sedan krävdes tung medicinering med antidepressiva medel och många år av terapi för att bearbeta alla känslor, tankar och rädslor. Jag hade precis kommit till en punkt där jag kände att jag kunde gå vidare i livet – utan mediciner och ångest – när jag fick återfall.

Den här gången tog vi det säkra före det osäkra. Första dagen när jag yttrade att jag inte ville fortsätta behandlingen längre (det var några veckor efter beskedet, i början på april), att jag inte orkade mer och bad läkarna att låta mig dö, så sattes det in en svag dos antidepressivt (Fluoxetin). Sen har jag lovat mig själv att inte stänga något inne. Jag skriker och svär av ilska och bitterhet när jag behöver, låter tårarna rinna när jag är trött och matt, samt pratar öppet när jag är rädd eller mår dåligt. Och självklart; ler ärligt när jag är glad 🙂 För varje stund och varje dag är inte skit. Promenaden med Robin idag var en ljuspunkt, att sitta och prata med Malin igår kväll var en annan. Och att strosa en stund mitt på blanka dagen i Stinsen tillsammans med mamma kändes underbart! Sådana stunder så kan jag le, skratta och skoja om cancern som om det inte fanns ett bekymmer i världen. Det är därför familj och vänner är så EXTREMT viktiga för tillfrisknandet. Någon eller några måste agera bollplank med mig och alla de enormt starka känslor och tankar som jag och alla andra cancersjuka har, för när man har snuddat vid gränsen mellan liv & död, eller befinner sig där, så dyker det onekligen upp en massa man inte visste att man hade.

Det här blev ett ovanligt blottande och öppet inlägg men jag tror att det är viktigt att prata om det psykiska också och inte låta det bli ett tabu- belagt ämne.

Jag tackar varmt alla starka, kloka och omtänksamma människor som jag har tur att ha runtom mig. Tack för att ni lyssnar och försöker förstå! Med ert stöd kommer jag slippa en djup depression den här gången 🙂