Jag är så trött idag. Trött och less på allt. Men istället för att vara frustrerad över att bussen inte kommer eller grinig för att man inte hittar ett enda klädesplagg i hela garderoben som känns bra idag så har jag mått illa över alla mediciner och gråtit över hur besviken jag är på att jag återigen blir berövad en tid i mitt liv och inte orkar eller kan ta hand om mig själv. Jag fyller 27 om tre veckor, jag vill inte vara svag, rädd och beroende!
Alla människor har sådana här dagar och allt är relativt så jag förringar inte vardagsbekymrena. Men när jag (förhoppningsvis) står och svär en morgon över att bussen inte kommer och att jag kommer bli sen till jobbet så vill jag ändå få distans till min dåliga dag nu och då. Jag vill läsa det här och påminnas om att det har varit värre och att det finns grader och olika våningar i helvetet. Och jag kan här och nu vara tacksam för att jag inte ens en dag som den här är i botten.
Nu ska jag försöka sätta personbästa och somna före 00.00, för imorgon är det tack och lov en ny dag.
Tack mamma för att du orkar lyssna om och om igen♥
Kriget i min kropp 