Dag +13: Studiebesök igen. Från Amsterdam den här gången!

Blev väckt 8 i morse av ett samtal. Hade då sovit 4 timmar med bara en massa mardrömmar, tack för den liksom. Det var sköterskan Catharina som ringde. I deras datasystem stod det nämligen att jag skulle komma in till CAST idag klockan 10 men ingen anledning till det. Jag sa att i så fall är det något som jag inte har fått veta heller och då svarade hon att hon hade misstänkt det men efter alla timmar av datastopp som ett flertal stora sjukhus i Stockholm har haft så stämmer inte riktigt allt i datorerna. Det känns ju lite vanskligt… Teknikens under. Tacka vet jag papper och penna.

I vilket fall så ringde hon på dörrklockan en timme senare. Med sig hade hon en väldigt rar läkare från Amsterdam. Jag tänkte först tacka nej, för när man mår så dåligt som jag gör så känner man inte att man orkar vara social, än mindre träffa nya människor. Har inte ens träffat vänner senaste dagarna. Men eftersom det här är i medicinskt syfte, för att hjälpa andra människor, så kunde jag nästan direkt efteråt inte svara annat än ”ja”. Hon förstod tack och lov att jag mådde riktigt dåligt och hade ont, så hon var försiktig i sitt bemötande och med att ställa frågor. Jag tog min smärtstillande och kunde snart koppla bort det värsta onda. Den här kvinnan var så otroligt trevlig och vi klickade riktigt bra.

Den nederländska läkaren t.v.
Catharina från CAST t.h.

Hon ställde frågor om hemvården och hur mitt liv ser ut, både utan cancern och med.
Jag ställde frågor om Amsterdam som stad och om deras sjukvård. Tydligen så har dom hemvård där (till skillnad från Spanien) men inga restriktioner och patienterna måste åka in på sjukhus minst 3 gånger i veckan.
Hon ville se bilder på hur jag såg ut när jag insjuknade första gången som 15- åring, hur jag såg ut i januari-februari innan jag fick cancerbesked och hur min donator och lillasyster ser ut.
Jag ville se bilder från Amsterdam så hon plockade vänligt upp sin mobil och visade bilder på staden, tulpanfält, hyacintfält och sin familj.

Båda två var här ganska så länge eftersom ja var tvungen att få en blodtransfusion som går på ca 30-40 minuter och medan det ett antibiotikadropp som går på 15-20 minuter. Förutom det så klippte vi bort stygnen som jag hade precis under halsen, efter CVK- operationen. Skönt, dom kliade så. Vi tog alla regelbundna kontroller som såg bra ut, det var bara tempen som var väl hög på 38.1 och munnen som blivit värre. Catharina ansåg att jag var en 2:a på Mucosit- skalan. Jag fortsätter tvinga i mig mat trots att det gör ont och smakar illa. Vill inte matas genom sond!

Resten av dagen har mest varit seg. Sovit, promenerade i 10 minuter till fötterna brännande skrek stopp. Pappa lyxade till lunchen åt mig med hemmagjord potatismos, fiskpanetter och grönsaker. Sen mer vila. Läkare Johan ringde det dagliga samtalet. Mina röda blodkroppar steg givetvis efter dagens tankning på 500 ml, TACK TILL ALLA ER SOM LÄMNAR BLOD! ❤ Magnesiumvärdet är fortsatt lågt så vi fortsätter med det droppet varje dag. De vita blodkropparna börjar sakta men säkert stiga, förutom de neutrofila (attackerar bakterier specifikt) som fortfarande är obefintliga. Johan förklarade att det mycket väl kan se ut så på pappret även om kroppen faktiskt har satt igång egen produktion igen ändå. Men det kan vara så att den lilla mängd jag har offras till problemen i fötterna, armhålorna och munnen. Kämpa på små soldater…

Mamma och Emelie förgyllde min och pappas kväll. Emelie underhöll som vanligt med sin sprudlande energi och sin positiva anda. Dessutom gjorde hon rent filtret åt mina knasiga fiskar. Tacksamt! Mamma klev in med sin aldrig sinande värme och omtanke. Hon lagade oss en god middag med ugnsstekt salt sill i grädde, potatis och rödbetssallad. De andra åt en salladsblandning till, men sådant får ju inte jag äta. Eftersom mamma har koll på läget så fick jag en avokado istället. Man mår bättre och blir glad bara av att ha dessa kvinnor i rummet ❤ Att dessutom ha hela familjen samlad en kväll betyder massor. Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dom.

Nu störtar jag i säng och hoppas att alla nätter av sömnbrist ska resultera i att jag somnar av ren utmattning trots allt det onda.
God natt världen.