Dag +20: Kämpar mot tröttheten och smärtorna som vägrar ge med sig

20 dagar sedan jag transplanterades… Det är 3 veckor sedan i morgon. Wow vad tiden går fort ändå, även om varje dag känns som en hel vecka! Och vad mycket som har hänt. Jag har helt tappat tidsperspektiv och hade det inte varit för den här bloggen så hade jag aldrig kommit ihåg allt som jag har varit med om. När jag ser tillbaka så kan jag åtminstone glatt stryka ett streck över några åkommor. T.ex den fruktansvärda magvärken som gjorde att jag knappt kunde äta. Bye bye, dig kommer jag inte att sakna. Inte heller utslagen i hårbotten. Usch. Dom var riktigt jobbiga, kliade och sved. Men dom drog sig sakta tillbaka. Ytterligare en liten vinst! Problemen i munnen drar sig tillbaka lite lite för varje dag. Tror att jag börjar få tillbaka lite smak, även om det mesta fortfarande smakar konstigt.

Det jag slåss mot som mest idag är fortfarande stickningarna och den brännande känslan som nu sitter under fötterna, i benen och i handflatorna. Två nätters sömn fick jag, men i natt var det dags igen. Nåja, man är glad för det lilla numer. Sen är det den här konstiga och abnorma tröttheten, fatigue. Det är verkligen ett handikapp! Jag somnar i tid och otid. Vet inte hur många timmar jag har sovit bort idag… Jag märker inte när jag somnar och när jag väl gör det så sover jag så djupt att inget kan väcka mig, det är som att jag har blivit drogad.

I morse kom en läkare och en sjuksköterska från ASIH till mig. Avancerad Sjukvård I Hemmet. Dom har gått med på att blanda mitt magnesiumdropp och leverera det varje morgon i ca 2 veckor, så att jag slipper åka in enbart för det varje dag. Men dom kallade mig ”den enklaste patient dom någonsin träffat” och frågade om jag har jobbat inom sjukvården, eftersom jag självsäkert meddelade att jag gärna själv kopplar på och från droppet när det passar mig. Jag svarade då generat att jag inte har jobbat inom det, men man snappar upp en hel del efter alla år på sjukhus.

Höll mig faktiskt vaken under förmiddagen genom att hålla mig aktiv. Lyckades för första gången kämpa mig genom hela träningspasset som sjukgymnasten har gett mig, med pappas hjälp. Uj vad det ömmade i mina små, nästintill obefintliga, muskler sen. Pappa bjöd på en härlig lunch på ”Ett skafferi” som ligger 50 meter nerför min gata. För första gången sen jag insjuknade kunde jag gå in på ett café och bestämma själv vad jag ville ha. Tack vare att stället var nästan folktomt och servitrisen kom ihåg mig från när mamma, jag & pappa var här så hon tog full hänsyn till min infektionskänslighet, både när det gällde maten, besticken, glaset och drickan. Det var jättemysigt!
Tog sen en fika med en underbar vän som jag inte har sett på alldeles för länge! Det var skönt att komma ut och prata lite. Solen sken, vi åt glass och uppdaterade oss om senaste månaderna. Blev tyvärr inte så länge som jag hade önskat eftersom både tröttheten och smärtan i fötterna & benen slog till på samma gång. Jag gick upp till mig, tog smärtstillande, kopplade in droppet och somnade tvärt.

Efter middagen fick jag & pappa fint besök av Robin och hans mamma Ann-Charlotte. Vi hade väldigt trevligt! Fikade och pratade om lite allt möjligt. Ann-Charlotte är sjuksköterska och förstår mycket av det jag pratar om vilket är väldigt skönt. Dessvärre skulle Robin hem och jobba vid 21 så det blev inte så länge, men å andra sidan kanske det var bra för mot slutet kämpade jag för att inte ögonlocken skulle falla ner. Som sagt, det är verkligen ett handikapp.

Så, med träningen, några timmars sömn och en massa socialt sällskap idag så föll många andra ”borden” mellan stolarna igen. Till exempel att skölja munnen flera gånger, smörja ”det onda” med kortison och badda under armarna med sprit. Nåväl, man kan ju inte gör mer än sitt bästa.
Imorgon bitti åker jag ensam in till sjukhuset för prover och kontroller för pappa ska åka hem till Örnsköldsvik. Jag kommer verkligen att sakna honom och det kommer att bli hemskt tomt.