När tiderna är som jobbigast så märker man vilka vänner som är äkta och vilka som passar bättre in i facket ”bekanta”. Jag fick automatiskt en utrensning bland mina vänner 2001 för första gången. När jag fick cancerbeskedet så var det många som slutade höra av sig. Kanske av rädsla, kanske för att man inte riktigt visste vad man skulle säga. Det är en förklaring som jag helt förstår och jag väljer inte bort en person som vän enbart på grund av detta. Men de som slutade att höra av sig då och inte heller gjorde det senare, dom räknade jag om som ”bekanta” eller till och med ”känner inte längre”.
Jag har personligen inga problem längre att prata om cancer och död, inte som jag hade 2001. Hade det varit så fortfarande så skulle jag ju såklart inte heller ha bloggat om det… Men vissa vill absolut inte tala om det eller kanske till och med låtsas som ingenting. Min fantastiska vän Malin var en av dom. Hon ville helst intala sig att hon inte var sjuk och hon ville inte veta hur allvarligt det var, det fick hon mig att förstå så snart vi lärde känna varandra. Jag var med på det, så vi fokuserade alltid på att prata positivt om framtiden, nämnde sjukdomen så sällan vi kunde och försökte hitta guldkornen mitt bland allt det svarta. Att någon av oss, eller båda, skulle förlora kampen fanns inte på kartan.
Idag under löpningen med Team Stockholm Marathon så stiftade jag en ny bekantskap. Vi springer alltid två och två för att inte ta upp för stor plats på trottoarerna. Ofta springer jag bredvid Emelie för att få hennes pepp och stöd. Idag kom det sig så att vi helt plötsligt hade bytt partners med de två kvinnorna bakom oss. På något vis kom vi in på ämnet att jag har cancerbehandlats och transplanterats. Båda två blev fascinerade över Emelies donation samt att jag har kommit så pass långt i min återhämtning som jag har gjort. Den ena kvinnan visade mer intresse och det var henne som jag kom att hamna bredvid under de två timmarna som vi tog oss runt på Stockholms blöta gator. Hon berättade sorgset för mig att hon förlorade sin far för två år sedan. Han fick reda på att han hade cancer i levern och två veckor senare så var han död… Det fanns ingen räddning. Vi pratade under många kilometer om hur hemsk den här sjukdomen är, vad jag har tvingats gå genom och hur hennes fars sista dagar i livet var. Hon var väldigt imponerad av mig och jag kände mig mer tacksam än vanligt över att vara vid liv.
Under sista kilometern tillbaka till Stadion så frågade jag henne hur hon hade velat ha det efter pappans död – ville hon prata om det eller ville hon låtsas som ingenting? Hon sa att hon hade stängt in sig och absolut inte ville prata om det, varken med de andra i familjen eller med vänner. ”Jag försökte bara att fokusera på att äta och sova. Att prata om det smärtade för mycket.” Det var först efter något år som hon kunde börja bearbeta det som hänt genom samtal med de närmsta och inte förrän nu, två år senare, så kan hon prata öppet om det.
Jag tycker att det är skönt att prata om min cancer. För varje gång så bearbetar jag det ytterligare lite till. Jag svarar gärna på frågor som folk har och jag uppskattar att man visar intresse! Jag har själv blivit väldigt intresserad av vad som händer i kroppen och suger åt mig av all medicinsk fakta. Känslorna däromkring brukar jag också kunna prata om och är det något som känns för känsligt så har jag inga problem att svara ”det där vill jag helst behålla för mig själv”.
Fundera över de personer som har försvunnit ur ditt liv på ett eller annat sätt.
Om du skulle få höra i morgon att den personen har dött, skulle du då ångra något du aldrig sa eller gjorde? Var det en person som fick dig att må bra och vars umgänge gav dig något?
I så fall kanske det är dags att ta kontakt igen! Många bråk är inte värda osämjan om den ena plötsligt går bort. När jag var liten så sa min mamma alltid ”somna aldrig osams”. Det ligger något mycket djupare i det.
Bättre sent än aldrig.
Ta aldrig människor för givet för du vet aldrig när den personen inte finns längre.
Men som sagt, alla är olika. Det råd jag kan ge till dig som känner en cancerdrabbad (eller någon som råkat ut för något annat fruktansvärt) är:
Våga fråga ”jag har hört vad som har hänt, vill du prata om det eller vill du att jag ska prata om allt annat istället för att få dig på andra tankar?”. Då kan personen i fråga själv få bestämma hur du bäst kan vara ett stöd.
Kriget i min kropp 