Kan jag använda min situation för att peppa?

Jag älskar att skriva. Jag brinner för det. Jag älskar det svenska språket och jag älskar det skrivna ordet. De är till stor del därför som det har varit så enkelt för mig att ha den här bloggen. Jag tänker inte mycket innan jag skriver, det kommer rakt inifrån. Och det är extremt sällan som jag backar tillbaka och raderar text eller skriver om. Det händer nästan uteslutande bara vid stavfel. Men den här bloggen ska ändå ha ett avslut är det tänkt, både för att den faktiskt handlar om cancer och jag vill försöka kliva i från det mer och mer ju längre jag är ”ren ” från den. Men också av den underbara anledningen att ju längre in i den friska normala vardagen jag kliver, desto mindre tid vill jag lägga på att blogga om min sjukdom! Det finns mycket roligare saker att göra och skriva om. Tanken med den här sidan var ju först för att hålla mina nära uppdaterade om min situation utan att jag skulle behöva ringa runt till alla var dag. Sedan utvecklades det till att bli en informationskälla, en ren faktablogg om man vill säga så. Hur jag ska utnyttja den för att fortsätta sprida kunskapen om hur en cancerbehandling och transplantation kan se ut återstår att se. Jag spånar fortfarande. Jag har även försökt att upplysa om de tyngre delarna på sidan om cancern, då menar jag de psykiska påföljderna. Nu funderar jag på hur några bra avslutande inlägg skulle kunna se ut.

Det första som slår mig är; hur gör jag för att orka fortsätta kämpa? Hur tänker jag för att förmå mig till att resa mig upp gång på gång trots att livet fortsätter att leverera käftsmällar? Och då menar jag inte vardagliga små bekymmer utan rejäla livs- smällar som innebär att man kastas ner i djupa hål och måste kämpa för att lyckas nå marknivå igen.
För att orka ta sig genom becksvarta mörker så måste man hitta ljuspunkter att fokusera på.

En sak har blivit väldigt tydlig inom mig. Det är lättare att vara lycklig när man väljer att vara lycklig för lite. Om man hela tiden strävar efter mer och alltid vill ha det bättre så kommer man aldrig att bli nöjd och tillfredsställd. Då kommer man att famla i mörkret utan något som håller modet uppe.

En av alla mina fiskar

Jag är lycklig för väldigt lite och väldigt enkla saker.

Av att få vakna i min egna säng och inte på sjukhuset.
Av att få se en solnedgång.
Av att orka jogga runt kvarteret.
Av att titta på mina fiskar i akvariet.
Av att äta en god frukost framför tv:n.
Av att umgås med min familj och mina vänner.
Av att ligga och läsa på kvällen innan jag somnar.
Till exempel.

Joggingtur runt vackra Vinterviken

Jag mår väldigt bra av fysisk aktivitet och har alltid gjort. Oavsett hur sjuk man är så är det bra att röra på sig, både för att motverka att till exempel få vatten i lungorna som man får om man ligger ner för länge samt ont i kroppen, men också för att lymfkörtlarna ska kunna forsla bort gifter och slaggprodukter ur kroppen. När jag var på botten, nedtryckt av cellgifter och isolerad på Huddinge sjukhus, så beordrade läkarna några minuters motion under dagen och sköterskorna kom in på rummet och såg till att det blev av. Det spelade ingen roll om jag hade 40 grader feber, allt handlade om anpassning. Rörelserna var extremt viktiga för återuppbyggnad och tillfrisknad.

Mina första träningspass efter transplantationen handlade om att gå ett varv runt sängen, att plocka upp något från golvet eller att få sjukgymnastik med hjälp av mamma. Det var otroligt tungt ska ni veta. Nu springer jag 2 mil på söndagarna. Allt är relativt och man får utgå från där man befinner sig. Alla kan göra något.

Förutom att det är vetenskapligt bevisat bra för kroppen med fysisk aktivitet så ger det mig mindfulness. Jag låter tankarna flöda fritt under träningen och jag känner mig stark. När jag är klar så är jag skönt utmattad och lugn i sinnet.

Vad njuter du av? Vilka små stunder i vardagen och under en dag gör dig lycklig? Och stannar du någonsin upp för att konstatera eller reflektera över detta? Jag tror att det sista är ganska viktigt. Men det är svårt och inte något som kommer av sig självt. Att hitta dessa små stunder och kunna greppa dom är något som har kommit med cancern. De var det som min mamma skrev om den 15 januari. Jag älskade hennes mening: ”Alla dessa stunder är många fler än tuffa stunder, när man börjar se dom.”  För det är precis vad det handlar om. Att faktiskt se dom härliga stunderna. 



Feberfri!

Jag är ÄNTLIGEN fri från febern! Det känns fantastiskt! Jag tappade räkningen efter 10 veckor… Inte konstigt att det har slitit på min ork. Jag går på en ny behandling nu som innebär lokal kortisonbehandling mot en inflammation som man har hittat. Antagligen har den kuren redan börjat hjälpa eftersom febern till slut, efter många om och men, packade väskan och flyttade ut.
Och så är jag precis hemkommen från sjukhuset igen. Det är fortfarande en del åkande fram och tillbaka. Igår var jag inne för att lämna blodprover och för att besöka psykologen. Vi pratar mycket om att gå tillbaka till vardagen och hur man ska anpassa sig utan att rusa på för fort efter att ha varit sjuk så länge.
Idag var det dags för sprutor igen. Förra veckan deltog jag i en s.k. studievaccination. Det är en influensa- vaccination som man ganska så nyligen har börjat med och som ska studeras under några månader. Det jag fick idag var de första två av dom vanliga posttranplantatoriska vaccinationerna, dvs mot influensan och lunginflammation. Två sprutor i samma muskel efter varandra… aj. Dessa ska ”fyllas på” två gånger till och sen följer en del andra sprutor. Allt för att bygga upp mitt inre försvar igen!