En mindre epifani i väntrummet

Man måste verkligen ha ett starkt psyke i bland när man ska på läkarbesök. Jag tillhör än så länge gruppen ”infektionskänsliga” och vi har ett eget litet väntrum på Hematologavdelningen för att minska smittorisken. Här sitter alla nyligen transplanterade med olika sorters cancer, nästan uteslutande blodcancer. Väntrummet är väldigt litet och som mest har vi suttit fyra stycken där samtidigt. Majoriteten är skalliga eller bär peruk (man lär sig snabbt se sådant när man har varit i den situationen själv). Sedan är det några undantag som har fått sitt hår tillbaka och ser relativt friska ut men som ändå går på regelbundna besök av olika anledningar. Jag är äntligen en av dom senare.

Det är inte ovanligt att man från en okänd människa bredvid får frågan ”hur långt har du kommit?”. Internt så syftar det på hur långt efter transplantationen man är. I måndags så satt jag och väntade tillsammans med en något äldre kvinna. Hon såg sliten ut. Skallig, kortisonsvullen och trött. Jag satt som vanligt och fokuserade på tidningen som jag hade i handen då hon plötsligt frågade när jag fick mitt cancerbesked. Jag berättade att det här var ett återfall och att jag transplanterades i maj. Hon gav mig komplimanger om mitt hår och delade med sig av sin historia. Jag hade inte frågat något eller bett om att få höra den, men det märktes direkt att det här var något som hon verkligen behövde få prata om med någon. Och vilken historia sen…

Hon fick leukemi förra året och transplanterades i september med hjälp av okänd donator. Hon går fortfarande på ganska hög dos kortison vilket förklarar hennes uppsvällda ansikte. På sitt läkarbesök i måndags så skulle hon be om att få flyga hem till Finland, även om hon inte trodde att hon skulle få okej till det. Men hon ville det så gärna eftersom hennes syster ligger för döden i en allvarlig Parkinson som kommer att sluta i kvävning vilken dag som helst nu… Hon sa att det kändes ofattbart tungt då dom har stått varandra väldigt nära. Dessutom dog hennes bästa väninna för ett år sedan i levercancer och hennes arbetskamrat har precis fått samma besked. Hon berättade, utan att ändra tonläge till någon form av bitterhet, att hon även har en bror som röker flera paket cigg om dagen, dricker mängder med alkohol och äter på tok för mycket salt, men ändå är han friskast i deras familj. Vi konstaterade att sjukdomarna inte tar hänsyn till om man lever rätt eller inte, man kan drabbas oavsett, hur orättvist det än är.

Man kan tycka att en kvinna som henne borde känna bitterhet till livet, hon bör vara förtvivlad och det vore inte orimligt om hon kände hopplöshet. Men hon lät mer sorgsen än arg.
Hon sa att hon önskade få ta farväl av sin syster innan hon tog sitt sista andetag.
Hon sa att hon inte brydde sig om hur cancern hade förstört hennes utseende, bara hon fick bli frisk. ”Håret kommer tillbaka, men förlorar du hälsan så är det kört”.
Hon önskade få se sina barnbarn växa upp.

Det är inga stora drömmar och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får detta.
Allt är relativt. Många som träffar mig tänker säkert ”okej, jag bråkade med min man/fru/chef idag. Men det kunde ha varit värre”. I måndags inför den här kvinnan så tänkte jag själv ”okej, jag har cancerbehandlats i ett års tid nu. Men det kunde ha varit värre”. För det kan alltid vara värre. Man ska inte förminska sina problem, men man måste kunna se dom ur olika perspektiv.
Jag såg mitt liv ur en annan vinkel där i det lilla väntrummet och plötsligt kände jag mig starkare.