På det fiktiva uppvaket

Mina inlägg blir glesare och glesare nu. Det har blivit så naturligt. Inte för att det inte händer något i mitt liv! Oh nej, full rulle. Men det återgår mer och mer till det normala och det finns mindre att rapportera nu vad gäller cancern.

Har du opererat dig någon gång? I så fall kommer du verkligen att kunna sätta dig in i min liknelse. Man vaknar upp, mosig i huvudet och med tung kropp. Man vet inte var man befinner sig eller var man är. Man ser sig sömndrucken omkring och med en eftersmak av narkosen i munnen faller långsamt minnets pusselbitar på plats. En efter en. När medvetandet efter några långa minuter äntligen klarnat så gör det ont i kroppen, det strålar ut från den punkt där kirurgen en stund tidigare karvat med skalpellen. Man vill inget hellre än att få åka hem, men en nedsövning kräver att man stannar kvar under uppsyn av sköterskor en bra stund efteråt. Timmar, en dag, två dagar… Allt beror på vilken sorts ingrepp man har gjort. Ju piggare man blir desto mer försöka man intala sköterskorna att man visst är redo att bli utskriven.

Där befinner jag mig nu. Det är en omfattande operation som jag har varit med om och tiden som det tog att vakna till liv igen kändes som en evighet. Jag har befunnit mig under uppsyn länge nu och med tanke på hur länge till jag måste fortsätta gå på regelbundna kontroller så har jag inte ens kommit en bråkdel på vägen. Men det blir glesare och glesare. Och jag blir piggare och piggare.

Försäkringskassan tjatar på mig. Jag tjatar på min läkare. Min läkare drar i bromsen… Att återgå till vardagen, om än bara till 25%, innebär en stress för kroppen. En stress som i sin tur inte alls är bra efter en stamcellstransplantation. En stress som kan resultera i fler biverkningar eller i värsta möjliga scenario; ett nytt återfall. Så jag förstår att jag hålls i koppel. Men oj vad jag vill springa fritt! Släpp mig fri och jag drar järnet.

Nu ligger det i alla fall i luften. Jag har satt bollen i rullning. Herr Ljungman har lämnat stan tillfälligt och återkommer inte förrän om cirka två veckor. Till dess ville sköterskan att jag skulle ha tålamod eftersom det är vanskligt att låta någon annan än han ta beslut om jag är redo att återgå till jobbet nu eller inte…

Mitt tålamod här är snart slut. Jag längtar ut!