Post-transplantationskontroller

Det har varit full rulle de senaste dagarna med tema ”uppföljning efter transplantation”. I måndags var det blodprover, läkarbesök och vaccinering. I går träffade jag fru psykolog för att prata om att gå tillbaka till jobbet och idag stod det gynekologbesök på schemat. Men en sak i taget…

Äntligen börjar febern minska, sakta med alldeles säkert! Jag är så glad. Även om jag fortfarande har lite temperaturförhöjning varje morgon och lätt blir matt av förkylningen, så är jag ändå piggare nu än för två veckor sedan. Provsvaren var dessutom fina, de värden som har varit nertryckta under en period håller nu långsamt på att återhämta sig. Det är bara mina röda blodkroppar som fortfarande är envist låga. Men jag har vant mig vid det så jag är inte lika andfådd längre.

Under läkarbesöket så undersöktes jag lite snabbt men det behövdes ingen djupare inspektion för att konstatera att jag är på bättringsvägen och professor Ljungman beslutade sig för att plocka bort ytterligare en av mina mediciner, nämligen Omeprazol. Den skyddar magen och han tycker att det räcker om jag tar det vid behov, det vill säga när jag känner av katarrsymptom. Tack vare dessa fina värden och min förbättrade hälsa så kunde jag äntligen starta enligt vaccinations- schemat.

Först ut var en studie- vaccination av influensa. Naturligtvis ställer man upp i de studier man kan i hopp om att bidra till vidareutveckling av behandlingarna. Egentligen skulle jag ha påbörjat vaccineringen redan i november, 6 månader efter transplantation, och det hade nog varit bra med tanke på allt jag åkte på under julen. Men då var jag i så pass dåligt skick på grund av CMV- viruset att det inte var någon idé. Nåja, bättre sent än aldrig. Första sprutan tagen nu med syster Carinas hjälp och nästa blir om cirka 2 veckor, då är det lunginflammation som ska förhindras.

Precis innan jag skulle gå så sprang jag på professor Ljungman i korridoren igen. Jag stoppade honom med ett ”hey, vet du vad jag gjorde i söndags?”. Det syntes att han var lite stressad och hade en patient som väntade på rummet, men han stannade ändå nyfiket upp, log och sa ”nej, vad?”. Jag avslöjade att jag hade joggat 2 mil i söndags, halvt stolt över min prestation, halvt galet nervös över hur han skulle reagera. Hans respons överraskade mig… han började skratta! Sedan kom han fram, tog mitt ansikte i sina händer och sa vänligt ”Hanna. Jag vet inte om jag ska säga vad jag tycker om det som läkare, speciellt inte vad gäller det mentala. Men rent fysiskt så är det ett otroligt framsteg!”. Sedan vände han sig om och gick in på rummet medan jag nöjd spatserade därifrån. Jag vet att han hejar på mig, kanske mer än någon annan.

På psykologbesöket igår så berättade jag att jag har fått ett brev hem från Försäkringskassan. Dom skriver att jag kommer att få en ännu lägre sjukpeng från och med den 8 mars, för då har jag haft mina berättigade 80% under 365 dagar. ”Hör vi inte något från dig så räknar vi med att du har börjat jobba igen. Önskar du fortsatt samma summa så krävs ett intyg som bekräftar att du är allvarligt sjuk”. Jag VET att dom bara gör sitt jobb och följer sina regelverk, men förbannat vad dom stressar en! Allvarligt sjuk är jag inte längre, men det dyker fortfarande upp komplikationer efter transplantationen. Personligen vill jag såklart börja jobba snarast och det har jag berättat för psykologen, men hon anser bestämt att jag bör ta några veckor till för återhämtning eftersom jag har varit sjuk så länge och det är först nu som jag kan börja vila upp mig ordentligt. Att börja jobba igen innebär en stress för kroppen som är rent skadlig i mitt läge och hon tror inte att jag är redo för det än.
Jag känner mig villrådig då jag å ena sidan verkligen längtar efter att få börja jobba igen, å andra sidan är rädd för att jag ska gå tillbaka för fort och inte orka… Usch, den frågan är alltid ett dilemma.
Jag ska ringa läkaren i morgon, det känns som att han måste avgöra det här.

Gynekologbesöket idag var helt på grund av komplikationer efter transplantation. Jag tänker inte gå in på detaljer av naturlig anledning, men som jag har nämnt tidigare så påverkas hela kroppen kraftigt negativt av cellgifter, strålning & transplantation. Det kräver bland annat täta gynekologbesök och extra provtagning. Jag är glad över att jag inte nöjde mig med utlåtandet från den flummiga gynekologen på Kvinnokliniken, för så här i efterhand så har jag fått veta att det kunde ha blivit riktigt illa. Men nu känner jag mig i trygga händer hos den proffsiga kvinna som jag går hos. Förutom hormoner som jag måste knapra i mig så skrev hon ut ännu en medicin idag och sedan sa hon att hon skulle skriva ett personligt brev till min läkare på hematologen och tillsammans med honom planera vidare medicinering.

Jag har verkligen det bästa teamet som tar hand om mig!