Dag +57: Läkarbesök

Det är så typiskt att någon hade ändrat min läkartid från torsdag till fredag eftersom jag ändå var på Huddinge igår på Ögonkliniken, men det var bara att bita i det sura äpplet och åka in i dag igen. Syster Kajsa tog emot mig och tog blodprover och gjorde kontroller. Sen la hon om CVK:n på ett nytt sätt som ska hålla fast slangarna lite bättre. Jag fastnar i bland i dom så att tejpen rycks bort och det får absolut inte vara öppet där eftersom man lätt får svåra infektioner. Allting verkade okej så jag gick ner till Hematologimottagningen för att vänta på doktor Hans. Jag tillhör den grupp med extra infektionskänsliga som får sitta i ett eget litet väntrum så det var bara jag och en äldre man där. Han måste ha sett mina CVK- slangar och frågade när jag transplanterades. När jag svarade ”30 maj” så trodde han inte på det, han tittade på mig och försökte avgöra vilket år då. När jag sa att det var i år, för 2 månader sedan, så sa han att jag såg otroligt pigg ut för att vara så nära inpå. Han själv hade transplanterats i april och jag måste erkänna att han såg långt mer sliten ut än jag, och jag förstod snart varför…

Han lider av Hodgkins lymfom som är en lymfkörtelcancer (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Lymfom/) och han fick det första gången när han var 30 år, idag är han 60. Han har behandlats gång på gång med Mab-Thera, strålning, cellgifter och transplantationer men han har ändå återinsjuknat 6 gånger. Idag berättade han för mig att hans senaste transplantation har misslyckats och han var väldigt deppig. Han sa att det värsta han vet är folk som säger ”det löser sig” eller ”det kommer att gå bra” för han vet själv att det är nonsens, ingen kan lova sådant. Jag förstår mycket väl hans brist på positivitet och hans bitterhet. Jag blev själv ledsen, förbannad och cynisk till livet när jag fick reda på att cancern var tillbaka. Det kändes så orättvist efter att ha kämpat i 2,5 år. Tänk då att ha kämpat i 30 år med flera återfall! Jag sa till honom att det är okej att vara bitter och arg men att vi måste försöka vara positiva i bland för att underlätta i vardagen. Sen fick jag ge honom kostråd, hör och häpna! Han har tappat massor i vikt, speciellt efter att ha fått en allvarlig GVH på tarmen som gjorde att han inte kunde behålla någon näring. Han har ätit massvis med proteiner men undvikit fett, för han hade fått för sig att det inte var bra. Jag, som ändå kan en del och har jobbat som hälsokostrådgivare, berättade att protein är musklernas byggstenar. Han kanske går upp i vikt om han tränar hårt samtidigt men jag tyckte också att han skulle klämma in mer fett, på läkarens inrådan förstås (vet ju inte om det fanns andra anledningar till att han inte borde äta fett). Jag tipsade om mina viktökningsknep med grädde i maten, avokado, nötter och att äta många små mål lite hela tiden under dagen. Han tackade hjärtligt och sen blev han uppropad av sköterskan.
Tänk vilka öden det finns…

Doktor Hans verkade glad och avslappnad och jag förstod varför innan jag skulle gå. Han har semester nu i 3 veckor och sen slutar han på Huddinge. Så det blev vårat sista möte.
Han berättade att mina lever- och njurvärden såg bra ut, men att blodet var lite pressat, speciellt de vita blodkropparna. Allting har gått ner lite igen, men inte så pass att vi måste göra något åt det nu. Han var så vänlig och skrev ut alla mina provsvar från maj och framåt, det är rätt så intressant att jämföra svängningarna! Dessvärre hade han inte fått svar på chimerismprovet men han sa att allt tyder på att det fortfarande ser bra ut. Jag berättade att jag fortfarande har abstinens med krypningar, kallsvettningar och skakningar men han sa att det inte är konstigt och bad mig bara att ha is i magen. Jag frågade om det är okej för mig att äta vitaminer och det gav han okej åt, däremot inga andra kosttillskott eftersom man inte vet hur dom interagerar med medicinerna. Jag frågade även om träningen, om den är bra, om det kan bli för mycket eller om jag borde undvika något. Jag nämnde även lite försynt att jag är sugen på att springa Stockholm Marathon nästa eller nästnästa år. Han gav bara tummen upp och sa att träningen är superviktig just nu, till och med lite viktigare än medicinerna. Det stöder blodproduktionen och motverkar fatigue och posttraumatisk depression. Det bästa är att både klämma in kondition och styrka, precis som jag gör nu, och han sa att han absolut tyckte att jag skulle satsa på Marathon. Så underbart att få okej på det! Helst ska alla mediciner vara borta inom 1-2 månader om allt går bra och målet är att kunna jobba 25% i november/december. Längtar så!

Mammas hallonland!