Var hemma hos mamma idag och fick tillbaka två oväntade saker som hon hade hittat när vi rensade klädkammaren. Det var två smycken som jag fick när jag döptes. Det ena var en liten silveramulett med en fyrklöver och ordet ”Tur” på. Väldigt överraskande, speciellt med tanke på att en f.d. kollega och kär vän mms:ade en bild på en fyrklöver idag som hon tyckte att jag skulle ha! Så den kan jag bära runt halsen nu.
Det andra var ett litet litet armband med mitt namn ingraverat. Jag log när jag såg det och skojade med Emelie om att hon skulle sätta på mig det. Som om jag skulle kunna ha ett armband nu som jag hade när jag var bebis tänkte jag! Men jodå. Det gick. Aningen snopna blev vi nog allihop, men sen fick jag en känsla av pånyttfödelse. Det är kanske det de är dags för nu? Nu är jag så avskalad och har blivit så nertrampad som jag kan bli. Bör vara dags att resa sig nu, att börja om igen? Joggingen 2 km igår var ju en början. Ett steg närmare jobb, vardag och maraton. Så jag bestämde mig för att jag börjar om på nytt idag, med armbandet runt handleden 🙂 Det känns som en lång väg tillbaka, jag tyckte ändå att jag hade kommit så långt efter förra cancern (9 år för att vara exakt), men det känns ändå som att det går lite fortare nu tack vare att jag inte behöver äta mer cellgifter nu. Det är som sagt mest rädslan för återfall och för att någon liten cancercell ska ha gömt sig som jag måste arbeta extra hårt med.
Har träffat min älskade kusin och vän Elsa idag. Vi hade väldigt mysigt i solen och avslutade kvällen med att se tillbaka i fotoalbum från när vi var små ❤ Lyckades även jobba på min vikt genom att äta en sådan här:
Kriget i min kropp 