När jag för första gången insjuknade i Akut Lymfatisk Leukemi december 2001 så hanterade jag det på ett helt annat sätt än nu. Kanske dels för att jag den här gången har varit med om det redan, men framförallt för att jag är 27 år idag och bara var 15 år då. Kommer du ihåg hur du var när du var 15? Antagligen var det en massa hormoner som for runt i kroppen och du höll som bäst på att hitta dig själv. Vem är jag? Vad vill jag göra? Jag var dessutom, som så många andra tonåringar, väldigt osäker på mig själv och ville helst inte sticka ut. Jag föredrog att vara en i mängden. Det sprack ju direkt när jag fick cancer.
Jag hade varit borta från skolan en del till och från under hösten för att jag gick med konstant småfeber. Men som jag har nämnt tidigare så är jag otroligt envis och jag gick ofta till skolan ändå, för jag hade ändå inga andra symptom. Jag levde på Alvedon under november och december för att orka ta mig upp ur sängen och för att försöka trycka ner febern. Till en början fungerade det, men ju mer cancern tog över kroppen, ju högre feber fick jag och desto mindre hjälpte Alvedon. Till sist gick jag på maxdosen 8 tabletter om dagen men lyckades ändå inte bli feberfri. I slutet på november började jag också få svårare att andas och ett tryck över bröstkorgen som tilltog varje dag. I mitten av december så kändes det som att någon stod på mitt bröst. Tilläggas ska också att vi sökte läkarvård 4-5 gånger under de här två månaderna men mina symptom avskrevs på alla möjliga vis utan ordentliga kontroller. ”Du har åkt på en kraftig förkylning”. ”Du har järnbrist, säkert på grund av kraftig menstruation”. ”Du har antagligen början till en hjärtmuskelinflammation, så se till att bara vila”. Mina sjukdagar blev fler och fler vilket jag tyckte var extremt jobbigt, både för att jag hade så svårt att hänga med i skolan och för att mina vänner började undra vad som var på gång.
När jag hade fått min diagnos och blev inlagd på sjukhuset så ville jag knappt ha några besök, jag sov mest bort tiden. Jag ville inte titta på tv, inte läsa böcker, inte lyssna på musik. Jag ville inte existera. Jag pratade väldigt lite, svarade bara på tilltal och jag visade extremt lite känslor. När jag väl började träffa folk igen så ville jag inte låtsas om att jag var sjuk. Jag avskydde fråga ”Hur mår du?” för jag visste aldrig hur jag skulle svara. ”Bra” var en lögn, för man kan omöjligt må bra när man får cellgifter och kortison och ”Dåligt” hade lett till följdfrågor. Samtidigt så var det jättejobbigt när mina vänner inte visste hur dom skulle prata och agera runt mig, några undvek mig helt (det har jag märkt händer även idag, när man är vuxen…) och jag kände mig som en pestsmittad. Känslan av att vara smutsig blev starkare och starkare och jag försökte än mer att låtsas om att jag inte var sjuk. Ändå tryckte jag i mig uppåt 30-40 tabletter om dagen i form av olika skydd (mage, lever, njurar…), cellgifter och kortison. Dessutom var jag tvungen att åka in på sjukhuset med jämna mellanrum för kontroller och behandlingar intravenöst eller i sprutform. Så att helt ignorera det gick såklart inte. Men jag gjorde vad jag kunde. I gymnasiet så följde jag inte efter alla mina vänner till den närmaste skolan, utan jag valde en i en helt annan kommun, där jag kunde få vara anonym.
Så jag pratade väldigt sällan om cancern, jag ”stängde av” mig själv när jag blev tvungen att åka in till sjukhuset och jag vägrade att se mig själv i spegeln eller att fotas utan peruken. Jag avskydde mitt sjuka utseende och därmed mig själv. Jag ville knappt gå utan peruken när jag var hemma, tänk om någon såg mig genom fönstret? Eller ringde på dörren? Så jag drog på mig den i mitt mörka rum så fort jag vaknade på morgonen och tog inte av den förrän läggdags. Varmt, svettigt, kliande och irriterande. Mina fotoalbum 2001-2003 innehåller extremt få bilder på mig.
Med det föraktet för mig själv som bara växte så lät jag cancern få övertag, den styrde hela mitt liv. Den här gången bestämde jag mig för att inte låta det hända. Samma dag som jag fick mitt cancerbesked, den 7 mars i år, så gick jag ut med det på Facebook. Så många som möjligt skulle få veta. Jag har haft massor av besökare när immunsystemet varit starkt nog och när det inte var det så hade jag kontakt på mobil, chatt och sms. Jag har tränat på att prata om min sjukdom och mina behandlingar för alla som frågar och nu känner jag inte längre att det är ett problem, jag kan till och med skämta till det emellanåt. Dessutom gör jag det hellre ofta än att behöva dra hela historien från början en gång. Därför startade jag även den här bloggen, för det är svårt även för mig att hålla koll på allt som händer. På det viset kan mina nära hålla sig uppdaterade och vi kan prata om det mest aktuella när vi ses. Jag har låtit mig fotas och jag står ofta framför spegeln och försöker acceptera hur jag ser ut just nu.
Om jag hade kunnat ge mitt 15- åriga jag ett råd så hade det varit detta: GÖM DIG INTE. Det finns så många människor runtom som kan ge dig styrka, mod och glädje. Tillåt det. Ju fler man är desto bättre. Du är drabbad av en vidrig och ful sjukdom, det är inte du som är vidrig och ful. Folk tycker inte illa om dig, dom lider med dig. Visa att du är stark nog att stå rakryggad så kommer dom även att se upp till dig. Keep on fighting.
Kriget i min kropp 