Idag har jag tagit ytterligare ett steg i rätt riktning. Eller, 2000 meter framåt för att vara exakt! Idag tog jag nämligen min absolut första joggingtur sedan jag fick mitt cancerbesked för 121 dagar sen! Även om benen kändes som spagetti, hjärtat sprängde, lungorna sved och jag hade blodsmak i munnen redan efter 1 km, så tog jag mig runt 2. Det kändes så jäkla bra! Jag har gått och längtat efter den här dagen länge nu. Varje gång som jag har hört mamma och Emelie prata om löpning så har hjärtat svidit av längtan. Så idag när jag hade fått en god natts sömn, tagit det lugnt och mådde riktigt bra så bestämde jag mig för att det var dags. Trodde aldrig att jag skulle klara mig runt en så pass lång bit, jag vet ju hur svag jag är fortfarande. Men med viljestyrka kommer man långt 🙂 Och den adrenalin- kick som det gav efteråt var underbar, jag älskar löpning!! Det är en bra bit kvar till maraton, men jag har i alla fall tagit mitt första steg.
Jag har njutit vid mammas pool tillsammans med Emelie idag också. Hade smort in mig med solskyddsfaktor 50 och hade stor solhatt på för att inte utlösa någon GVH- reaktion. Vi åt jordgubbar, vattenmelon och skålade med alkoholfritt bubbel över att vi är ett sådant radarpar i fighten mot cancer. Vi har alltid känt att vi har en speciell relation, men nu är den om möjligt än mer speciell. Hon har gett mig chansen till att klara mig, och har delat med sig av sitt eget blod och kanske av ett liv. Det är helt underbart och häftigt på samma gång. Hennes blod flyter i mina ådror, bokstavligt talat! Vi känns som en.
Kriget i min kropp 