Dag +53: Skitdag, men på ett normalt sätt

Min första dag vecka 30 blev en riktig skitdag (ursäkta uttrycket). Jag lyckades somna in vid halv ett i natt men vaknade av krypningar flera gånger. Vände och vred mig men gick inte upp och tog någon tablett eftersom jag inte ville vakna dåsig. Det gjorde jag såklart ändå eftersom jag hade sovit så dåligt. Blev sen i väg till sjukhuset eftersom jag hade problem med ögonfransarna som skulle klistras på och dessutom sticker det runtom ögonen av de nya fransarna som poppar upp så det tåras hela tiden. Dock är det ju en välkommen irritation eftersom jag längtar efter att slippa allt pyssel med klister och fejkat hår. Hur som helst så kom jag fram till sjukhusets parkering 09:40 när jag skulle ha varit på avdelningen 09:30. Insåg till mitt förtret att jag hade glömt lägga plånboken i väskan och jag grämde mig över att jag använder så många olika handväskor. Men det gick över ganska snabbt; skor och väskor är en av mina passioner som jag inte kan få för mycket av. Kanske ska skaffa fler plånböcker och kreditkort istället? Jag kollade om parkeringsautomaten kunde betalas med sms, men det var lottlöst. Jag spenderade 30 sekunder med att stå handfallen innan jag beslutade mig för att jag inte hade annat val än att chansa, så jag rusade i väg.

När jag kom tillbaka till bilen så kikade jag framför ratten direkt… Ingen bot! Yes! I bland har man tur. Trodde jag ja… När jag precis skulle köra iväg så såg jag en alltför välbekant slip sitta fast på andra sidan om vindrutan, vid passagerarsätet. 450:-! ”Biljett saknas”. Jag svor och ringde tillbaka till avdelningen för att naivt fråga om dom kunde hjälpa mig på något vis, men tyvärr inte. Jag måste överklaga själv, och hur ska jag våga det när jag medvetet parkerade utan biljett?! Det slog mig när jag körde i väg att mamma kanske hade småmynt i handskfacket, så jag svor högt igen men bestämde mig för att inte se efter. Förvisso har jag fortfarande ett för lågt blodtryck som kan behöva höjas, men inte på det här viset. Jag var så upprörd över att jag hade klantat mig så och jag körde vårdslöst hem, jag erkänner. Efter att av misstag ha kört mot rött och nästan krockat med en röd Volkswagen i en korsning så började jag lugna ner mig. Jag skämdes som ett djur sista biten hem och när jag stannade bilen så svor jag högt igen. Många svordomar på väldigt få timmar. Men när jag väl hade kommit upp till lägenheten så log jag. Är det inte sådana här ”normala skitdagar” som jag har längtat efter? När allt bara går fel, men man vet i alla fall att man lever? Jo, jag tar mycket hellre en sån här dag än en dag på sjukhuset med smärta och cellgifter 🙂

Du vet hur knasiga tankar man får ibland, saker man blir sugen på att göra men självklart aldrig skulle? Till exempel att ta steget ut från en hög höjd, slänga sig framför tåget precis när det kommer eller köra av vägen när man åker i hög hastighet. Jag hoppas i alla fall att sådana idéer inte bara slår mig? Igår slog mig tanken ”undrar hur fort jag skulle förblöda om jag öppnade upp båda kranarna i min CVK?”. Jag frågade en nära vän som tyckte jag var sinnessjuk som ens tänkte tanken men när jag väl sått fröet så kunde jag inte sluta fundera. Tog därför oblygt upp frågan idag med syster Lotta som tog mina prover. Hon tittade såklart lite märkligt på mig men jag antar att hon har fått knasigare frågor än så och hon svarade snällt att det som dom har fått lära sig är att man oftast inte förblöder om man inte böjer sig framåt, och om man gör det så tar det lång tid med tanke på att en kvinnokropp innehåller 4-5 liter blod (en man har 5-6 liter) och de två rören är ganska smala. Om man skulle öppna båda ventilerna och stå rakt eller luta sig lite bakåt så skulle det bli ett insug av luft i stället och man skulle dö av en blodpropp. Jag frågade hur lång tid det skulle ta och hon berättade om en liten pojke för många år sen som råkade klippa av sina slangar när han skulle öppna en chipspåse med en sax… (låter som något jag skulle kunna råka göra). Jag frågade förfärat hur det hade gått men tack och lov hade mamman befunnit sig i rummet och agerat snabbt genom att knyta ihop rören innan hon ringde på hjälp. Jag frågade om man inte hade behövt operera om CVK:n då men tydligen kunde man laga rören vid det tillfället för att det var den gamla sorten. De här nya är svårare. Jag frågade om pojken hade fått problem med luft i kroppen eller blodförlust och hon svarade att det hade gått jättebra förutom att han var chockad. ”Jag vill absolut inte skrämma upp dig, det ska ganska mycket till innan man dör av just det. Men ha respekt för din CVK.” OM jag ska. Nu har i alla fall min sjuka fix- idé fått svar och jag kan tänka på annat.

Så här såg mina blodvärden ut idag:

Värde 17 juli 22 juli Normalt intervall
Hb 109 97 117-153
Neutrofila 1,4 1,1 1,6-7,5
Leukocyter 2,8 2,5 3,5-8,8
Trombocyter 116 102 165-387
Magnesium 0,63 0,58 0,70-0,95
Retikulocyter 30 43 18-78

Som synes så har samtliga blodvärden sjunkit förutom retikulocyter. För de intresserade så är det omogna röda blodkroppar som nyss släppts ut i blodbanan från bildningsstället i benmärgen. Dom mognar till fullständiga röda blodkroppar inom 24-48 timmar efter att de ”släppts ut” och de utgör något under 1% av de röda blodkropparna i blodsystemet. Genom att räkna retikulocyter så får man en uppfattning om produktionshastigheten i benmärgen! Min produktion verkar öka för varje vecka och när jag frågade varför den ökar medan de andra värdena sjunker så sa syster Lotta att det är helt normalt efter en transplantation. Ibland behöver man några blodtransfusioner innan allt är återställt och stabilt, men det behöver inte jag än.

Förutom det så såg njurvärdena lika bra ut som förra veckan och levervärdena har gått från något höga till normala, kanske för att jag har slutat med Alvedon nu.
Mitt favoritcitat från filmen Hitta Nemo:
”Fortsätt simma, fortsätt simma…”/Palettkirurgfisken Doris

Annonser