Jag tycker inte att jag ser så anskrämlig ut, inte längre i alla fall. Antar att jag börjat vänja mig så gott det går vid mitt cancer- utseende. Jag tycker till och med att jag är riktigt fin när jag har gjort mig i ordning. Som jag har nämnt förr så känner jag mig friskare när jag ”maskerar” cancern och fräschar till mig. Som idag, jag tog på mig en sommarklänning, sminkade mig och plockade fram lite smycken. Även om det inte är många som ser mig så är det ju för min egen skull som jag gör det. Både för att jag är utseendefixerad (ja, jag erkänner) och för att jag ska kunna må lite bra i den kropp som jag känner har svikit mig. Jag blir ändå påmind varje morgon när ja kliver ur sängen.
Men idag råkade jag se en kommentar på Facebook, detta eländiga sociala nätverk. Det var en tjej som hade kommenterat att hon ville tatuera in färg i sina ögonbryn för att det är ”så jäävla skönt att inte se ut som cancer när man är osminkad!” Tilläggas kan ju att hon hade ett par fina välnoppade ögonbryn som ramade in ögonen och här sitter jag helt utan. Jag var sugen på att kommentera men såg snabbt att min beskyddande lillasyster redan hade skrivit en perfekt dryg kommentar; ”Shit! Ja det måste vara jobbigt att se ut som cancer! Hur man nu ser ut då…”. Hon hade reagerat på samma sak som jag. Dom som ”ser ut som cancer” (kan man ens se ut som en sjukdom?) och faktiskt HAR cancer, som jag, har verkligen inte valt det och det finns inget som jag kan göra åt det. Jag skrev och tackade Emelie för att hon hade stått upp för mig och många andra sjuka, sen gick jag in i duschen. Tänkte inte mer på kommentaren förrän jag klev ut ur duschen… Där i badrumsspegeln, när jag var naken och osminkad utan lösögonfransar och påmålade ögonbryn, så såg jag återigen cancern som jag försöker dölja varje dag. Observera! Det jag ser är cancern i mig, inte att jag själv ser ut som cancer som muppen på nätet uttryckte sig.
Jag kände mig fruktansvärt liten och ful, speciellt när det slog mig att det finns klumpiga människor som använder min sjukdom för att beskriva ett ohyggligt utseende. Det är väl klart att ingen vill se så kal och hemsk ut som jag! Men jag har inte valt det och kan bara göra det bästa av det. Därför bör man tänka sig för innan man skriver en sådan kommentar på nätet. Det sårade, trots att jag inte känner människan ifråga, och jag har känt mig ledsen hela eftermiddagen till jag ryckte upp mig och återigen försökte göra det bästa av det med sminket igen.
Jävla cancer, det är inte så här jag ser ut… Men det är den här jag är (det kan cancern inte komma åt) och det får räcka för nu. Snart är jag tillbaka där jag var, med fransar, bryn, muskler och allt annat som tagits från mig, och såklart utan slangar som hänger ut från kroppen. Jag kommer vara frisk då, men många andra kommer att fortsätta vara sjuka. Använd aldrig någon annans handikapp som en liknelse när du inte själv förstår vad det handlar om…
Tack Emelie, jag älskar dig över allt annat ❤
Kriget i min kropp 