Dag +37: Ytterligare ett steg i rätt riktning

Idag har jag tagit ytterligare ett steg i rätt riktning. Eller, 2000 meter framåt för att vara exakt! Idag tog jag nämligen min absolut första joggingtur sedan jag fick mitt cancerbesked för 121 dagar sen! Även om benen kändes som spagetti, hjärtat sprängde, lungorna sved och jag hade blodsmak i munnen redan efter 1 km, så tog jag mig runt 2. Det kändes så jäkla bra! Jag har gått och längtat efter den här dagen länge nu. Varje gång som jag har hört mamma och Emelie prata om löpning så har hjärtat svidit av längtan. Så idag när jag hade fått en god natts sömn, tagit det lugnt och mådde riktigt bra så bestämde jag mig för att det var dags. Trodde aldrig att jag skulle klara mig runt en så pass lång bit, jag vet ju hur svag jag är fortfarande. Men med viljestyrka kommer man långt 🙂 Och den adrenalin- kick som det gav efteråt var underbar, jag älskar löpning!! Det är en bra bit kvar till maraton, men jag har i alla fall tagit mitt första steg.

Jag har njutit vid mammas pool tillsammans med Emelie idag också. Hade smort in mig med solskyddsfaktor 50 och hade stor solhatt på för att inte utlösa någon GVH- reaktion. Vi åt jordgubbar, vattenmelon och skålade med alkoholfritt bubbel över att vi är ett sådant radarpar i fighten mot cancer. Vi har alltid känt att vi har en speciell relation, men nu är den om möjligt än mer speciell. Hon har gett mig chansen till att klara mig, och har delat med sig av sitt eget blod och kanske av ett liv. Det är helt underbart och häftigt på samma gång. Hennes blod flyter i mina ådror, bokstavligt talat! Vi känns som en.

Allting går så bra, ändå är rädslan så stor. Som jag har nämnt flera gånger så anser jag mig ha blivit lurad en gång när jag trodde att jag var frisk, och nu vågar jag knappt hoppas längre för att jag är så rädd att bli besviken. Jag vet ju att jag måste jobba bort det på ett eller annat sätt och att terapisamtal kan vara en början. Men det känns som att det sitter så djupt att jag kommer få svårt att bli av med det. Tänk om jag blir huggen i ryggen igen om jag vänder mig om? Hur som helst så tänker jag göra allt jag kan för att bli så frisk som möjligt igen och jag ska veta mot slutet att jag har gjort mitt bästa.
Nu är jag sådär skönt trött i både kropp och knopp som bara en härlig joggingtur i kvällssolen kan ge 🙂 Önskar dig en härlig lördagskväll!

Annonser

5 reaktioner till “Dag +37: Ytterligare ett steg i rätt riktning”

  1. Ja vad ska man säga. Jag är förvånad att du orkar jogga två kilometer 37 dagar efter en stamcellstransplantation…samtidigt är jag ju inte alls förvånad, när jag tänker efter! Du har en vilja av stål och jag blir mer och mer övertygad för varje dag som går att du är oövervinnerlig. Bästa du. ❤

    Gilla

  2. Vilka fantastiska framsteg och vilken optimism! Jätteroligt att läsa och få energi för dagen av! Spara lite av den här glädjen i en ask i hjärtat, så när du har tyngre dagar kan du lukta lite på den och minnas att det går upp och ner, och att du snart kommer att må så här bra igen!
    Stora kramar!

    Gilla

  3. Så fantastiskt underbart härligt att få dela din energi och fightingspirit!!! Ha ha sa ju det, snart är du ikapp mig i löparspåret! Och jag håller vad jag lovar, nästa sommar blir det löpning vid havet! Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s