Dag +78: En annan blogg

Jag har snubblat över en annan blogg om en cancer. En som är mycket mer känd och läst än min, jag hoppas att min får ett annat slut. Kristian heter han och han har cancer i magen. Jag fick höra talas om honom för några månader sedan, bloggen är så populär att den har blivit bok. Jag har inte velat kika på den innan, för när jag har varit mitt uppe i mitt eget kaos och min egen rädsla så har jag inte velat blanda in någon annans också. Av naturliga skäl. Hans kamp mot cancern går nämligen inte så bra… Det såg lovande ut till en början men han fick ett återfall och cancern visade sig obotlig. Nu är han döende. Jag vill att andra som får cancer ska kunna läsa om någon som har blivit frisk, för att deras styrka ska hållas uppe. Jag vill att dom ska kunna läsa min blogg och tänka att det kan gå bra. Hoppas att jag kan ge dom det i slutändan. Men dom senaste större bloggar eller böcker som jag har läst handlar mest om öden som inte har slutat så väl.

DÄRFÖR har jag inte velat läsa just den här bloggen innan. Jag måste bibehålla min positiva tro och tränga bort rädslan och skräcken för att jag inte ska överleva det här återfallet, eller få ännu ett. Men nyfikenheten tog till sist över och jag började läsa. Det gör så ont i mig, för mycket av det han skriver känner jag igen mig i. Ja, det mesta faktiskt. Jag har inte kommit så långt i hans blogg än, han har skrivit sedan mars 2011, men här nedan följer några av de delar som han har skrivit med ord som lika gärna hade kunnat vara mina:

Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.

”Ett måndagsexemplar”. Jag log faktiskt när jag läste detta för det är exakt så som jag har beskrivit mig själv under många år. Som vi har skämtat om, mamma, pappa, Emelie & jag. Så, eller som ”familjens svarta får”. Jag råkar ut för så mycket och min kropp är inte fullt så funktionell som den borde vara. Psykologen sa det senast till mig i onsdags, att min kropp är skör. Mamma och pappa, vad gjorde ni för fel? För mamma var jag första barnet, men vad kan du skylla på pappa? Jag är nummer 5 i ordningen för dig, du hade gott om tid att träna! Och Emelie som har varit relativt ”normalt” sjuk sedan hon föddes, hur gjorde ni för att lyckas med henne? Jag fick en trasig magsäck som resulterade i bråck, en skev blindtarm och inte ens en hel uppsättning med tänder… Jag saknar en tand och därför sitter en mjölktand kvar, för det finns ingen som knuffar på under. Men jag älskar er ändå. Så. Himla. Mycket.
Kan Emelies blod ge mig ett friskare liv? 

Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.
Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.

Exakt så känner jag med. Som jag beskrev det igår; döden flirtar med mig. Hur mycket tur har man? Hur många gånger kan jag klara mig? Jag är rädd att liven liksom börjar ta slut. Jag har inte råd med så många fler risker. Människor runtom mig säger att jag tar hand om all olycka nu, att jag kommer bli världens friskaste och äldsta människa sen! Men jag är för cynisk för att tro på det, världen fungerar inte så. Den är mycket mer orättvis. Jag tror att jag kommer sluta mitt liv på ett ytterst ironiskt vis. Nu när jag har överlevt så mycket konstigt och kanske klarar mig två gånger från cancer så kommer jag säkert halka nerför trappan en dag och slå ihjäl mig. Eller få en istapp i huvudet på vägen till jobbet. Eller bli påkörd rakt utanför min port av en bil som fått vattenplaning. Fort. Utan förvarning. 

Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå.

Jag önskar att jag också hade ett svar, ett för dig och ett för mig. Varför drabbas vissa? Varför överlever några? Jag vet att det inte gör någon skillnad om man får svar eller inte, men den bitterhet som många cancerdrabbade går runt med skulle lindras lite om man visste vad som hade gått snett. Är det någon yttre påverkan som jag hade kunnat undvika? Brända kanter på det rostade brödet? Chips? Någon speciell hudkräm? Eller till och med om jag hade kunnat gjort något annorlunda. Ätit mer tomater. Skrattat oftare. Kunnat stå på händer. Vad som helst! Jag skulle bli arg för att jag inte hade haft vetskapen innan, men jag skulle ändå få en lugnande Aha- känsla. Nu går jag med den ständiga frågan ”varför?!”. Och mina spekulerade svar är inte särskilt snälla.
Jag skulle också vilja träffa cancern. Prata direkt med den skyldiga. Berätta vad jag tycker och vad jag tänker. Sen skulle jag gå på med de få muskler jag lyckats bygga upp och ge tillbaka. Sparka, spotta, slå och utplåna. Alla mördare borde få sina straff. Även den här.

Fick ett samtal i morse från läkaren som jag träffade i onsdags angående min CVK. Eller, snarare så hade jag ett missat samtal, men han hade pratat in på mobilsvar. Jag försökte ringa upp under morgonen och till sist så nådde jag Allo- sköterskan Kerstin. Hon frågade hur det var med CVK:n och bad mig att ta en titt på den. Den är inte så ilsket röd, bara lite lätt rodnad runt om ingången. Det kliar enormt och ömmar kring den, men det gör inte fasligt ont som det skulle göra om det var en akut infektion eller inflammation. Dessutom har det bara runnit lite var sen sist, så det har alltså inte blivit värre. Vi kom därför fram till att avvakta med antibiotika så länge och jag lovade att höra av mig om det på något vis blir värre under helgen. Annars kanske jag får en operation på tisdag, men det kommer jag inte få veta förrän på måndag. Så det är bara att avvakta och se.

Lycka att få åka ut till Högmarsö och gå på bröllop i morgon!