Dag +79: Fortsatt läsning om någon annans öde och mina tankar kring det

Jag har fortsatt att läsa om Kristian. Tänker följa honom från början till slut. Just nu skriver han inte så mycket dock, bara två inlägg i augusti hittills. Han är väldigt illa däran…
Fler ord som lika gärna skulle kunna vara skrivna av mig:

Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll jag måste få in.

Jag hade resor inplanerade under året. En nystart. Jag hade fått en ny tjänst på jobbet, skulle flytta till en annan del av staden. Äntligen skulle jag lämna all skit bakom mig och börja om på nytt. Men så rasade allt och jag fick stryka, sudda och använda TipEx. Precis som Kristian. Jag fick riva ut hela 2013 ur min kalender, för sedan i mars så har jag inte haft någon kontroll över mitt liv, jag har inte varit den som suttit vid ratten till min vardag. Jag har bara följt med som en passagerare. Utanför fönstret så ser man alla andras liv rulla på som vanligt, man hör om deras semesterplaner, jobbintriger, resor att göra, hav att bada i, grillningar och picknickar att närvara på. Själv kan man bara se på. Läkarna förvarnade mig i våras. ”Det blir ingen sommar för dig i år, glöm den. Det är ett måste för att kunna få många somrar framöver” och ”snart är du tillbaka igen”. Men de framtida somrarna och tomma löften om att snart vara tillbaka var såklart ingen tröst för mig då, inte när jag hade hela kampen framför mig.
Däremot har jag insett en sak. Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror inte man ska måla upp en specifik dag i framtiden då man ska ändra på allt som känns fel och sedan spendera tiden med att gå och vänta på den, det blir för stort. Varför inte börja smått redan idag? Varför vänta till i morgon med att kasta gammalt skräp? Varför vänta till nästa vecka med att banta? Varför köpa gymkort nästa månad? Varför starta ditt nya liv den 1 januari 2014? Börja lite smått redan idag. Det har jag gjort. På nyårsafton vill jag stå stark och redo för det nya året, inte som ett sönderfallet vrak som ska börja med att bygga upp sig själv. Jag försöker ändra mina tankar och mitt liv redan nu. Då är jag också mer redo för eventuella nya motgångar nästa år.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.

Människor i ens närhet vill muntra upp och försöka hitta det positiva i det man går genom. Det är av omtanke och kärlek. Men vissa dagar är man helt enkelt inte mottaglig. Man behöver få vara bitter och arg. Det spelar ingen roll hur många fördelar och erfarenheter som jag får ut av att genomgå två cancerbehandlingar, för det är fortfarande inte värt det! Hur stark jag än kommer ut på andra sidan, hur mycket mina värderingar än förändras så skulle jag aldrig i helvete ha gett mig in i det här om jag hade haft ett val. Så det finns inte någon summa av positiva saker som får mig att känna att det här blir lite lättare. Att ”allt ser ut att gå bra”, ”håret växer ut”, ”musklerna kan du bygga upp igen”, ”du kommer älska livet mer än någon annan sen” och ”det kommer fler soliga dagar” vet jag ju redan. Men med huvudet under vatten så kämpar man bara med att få luft. Man tittar upp på de som står runt omkring en ovan ytan och andas utan att tänka på det och man blir arg för att man måste jobba så hårt för något som är så naturligt för andra. Hur ska jag kunna finna styrka i att behöva slåss för saker som ska vara en självklarhet? Varför ska jag vara tacksam över vardagen när andra får den gratis?
Jag vet hur irrationellt det här låter. Tacksamhet är en känsla som är få förunnad och jag tycker om att ha den. Dessutom har jag fortfarande en chans att faktiskt få fler dagar, veckor och år. Kristian har inte det, han och många andra. Jag vill bara försöka förklara varför man blir så bitter i det här.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Två ord. Fuck Cancer.

Kristians blogg ”I kroppen min”: http://ikroppenmin.blogspot.se/

Annonser

En tanke på “Dag +79: Fortsatt läsning om någon annans öde och mina tankar kring det”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s