Dag +80: Bröllopet och sviter efteråt

Sov hos min lillasyster natten till lördag eftersom vi ändå skulle åka tillsammans till mamma och sen vidare ut till Högmarsö dagen efter. Det var otroligt mysigt att umgås med henne och hennes fästman, vi åt en god middag och sen förberedde vi oss för dagen efter. Eftersom jag äntligen har fått tillbaka mina ögonbryn så hjälpte hon mig att noppa dom så att dom ser mer respektabla ut. Wow vad hårstråna växer fort och mycket nu! Jag fick dessutom chansen att ge henne de tre presenter som jag väntat så länge på att få överräcka. De första två var försenade födelsedagspresenter. Jag hade bakat ett fat med muffins, kakor och kex som hon kan ha till sitt födelsedagsfika om hon bestämmer sig för det. Sen hade jag gjort en fotobok från när jag, mamma, Emelie och min kusin var i Portugal på träningssemester 2010. Längtar så tillbaka och hoppas att min kropp är stark nog att följa med dom dit i vår. Båda sakerna blev väldigt uppskattade.
Men det som kändes mest speciellt var presenten som jag helst hade velat ge direkt efter transplantationen. Problemet var att den var så svår att hitta. Jag visste att jag vill ha en figur av Willow Tree. http://willow-tree.se/ och jag visste exakt vilken.

”Always”

Jag fick en sådan av mamma kort efter att jag hade fått återfall. Den föreställer en kvinna som kramar om ett hjärta och jag tycker att den symboliserar min mamma som håller om mig. Alternativt så är det en påminnelse till mig att uppskatta livet. Den heter Always och budskapet är ”I feel the strength of your love”. 

”Sisters by heart”

Den som jag ville ge till Emelie föreställer två systrar, vända mot varandra. Den heter Sisters By Heart och budskapet är ”Celebrating a treasured friendship of sharing and understanding”. Jag har sökt den och bett mamma att titta i butiker, men vi lyckades inte hitta den någonstans. Så till sist beställde jag den direkt från nätet och fick den skickad till mig från Skene utanför Göteborg. Den var så fin, precis som jag föreställt mig och det är en perfekt påminnelse till Emelie om vad vi har gått genom och vad hon har gjort för mig. Vi delar verkligen allt, även blod.

Det som blev jobbigt med att sova kvar där var alla starka minnen från i våras. När jag var i botten och mådde som absolut värst så bodde jag mycket hemma hos mina mamma och min syster, för jag klarade inte av att sova själv. När jag nu stod där i köket och hackade grönsaker till våra wraps så mindes jag tydligt hur jag några månader tidigare, i samma kök, satte mig ner på golvet stup i kvarten när jag och Emelie skulle göra i ordning frukost, för att jag inte klarade av att stå upp längre än någon minut i taget. Mina muskler var så förtvinade.
När jag tog en dusch senare på kvällen så kom jag i håg hur Emelie fick hjälpa mig ner i badkaret några månader tidigare och att jag satt och värmde min undernärda, utmärglade kropp under varmvattnet. Sen fick hon tvätta mig och hjälpa mig upp ur badkaret till en pall som stod precis bredvid för att jag inte skulle svimma medan hon hjälpte till att torka mig.
När jag kom in på deras lilla toalett så fick jag en första reflex att kräkas. Jag minns att jag vacklade upp dit på nätterna och satt där och mådde så illa. Kroppen värkte. Bara doften av tvålen på den toaletten väckte alla minnen till liv igen.
Men värst blev det när vi skulle sova. Som vanligt bäddade min lillasyster åt mig på den sköna stora soffan i vardagsrummet. Jag var jättetrött och såg fram mot att få sluta ögonen. Men när jag la mig där och min syster och hennes fästman gick in till sig så smög sig ångesten på. Så många nätter som jag har legat där med värkande kropp, tårar rullandes nerför kinderna och saknat min vardag. Jag har varit bitter över allt som ryckts från mig och jag har legat där och funderat på om det var slutet. Alla dessa tankar kom tillbaka nu och samlades som en tung klump i magen. Alex hade erbjudit mig att ta hans säng under natten men jag ville försöka sova på soffan. Jag vill få bort alla jobbiga minnen. Eller, sanningen är väl att det inte går och jag vet ju det. Inte helt i alla fall. Men jag ska åtminstone försöka att sudda ut dom med andra, positiva, minnen. Sinnena är så väldigt starka och som ett exempel så klarar jag inte av att använda Dove- tvål efter min förra cancerbehandling. Mamma gav mig en sån tvål att tvätta mig med på sjukhuset och varje gång som jag känner den doften nu så tänker jag omedelbart på cellgifter och blir illamående. Men jag vill inte att min lillasysters hem, eller min mammas, ska bli ställen som jag måste undvika på grund av jobbiga minnen. Jag ska skriva över dom med andra. Låg och funderade ett tag på om jag skulle gå upp och ta de ångestdämpande tabletterna som jag hade tagit med mig, men jag var så rädd att inte lyckas komma upp i tid dagen efter så jag lät bli. Somnade till sist i alla fall och sov djupt.

Bröllopet var verkligen helt fantastiskt vackert. Jag är så otroligt lycklig över att jag kunde vara med! Det var en lagom stor tillställning på en fantastiskt vacker plats och hela naturen tycktes delaktig. Först duggregnade det lite under själva vigseln som hölls ute på bryggan, men absolut inte så pass att det störde och  det var varmt och milt i luften. Under bröllopsbuffén så regnade det rejält men då satt vi i ett partytält och myste medan regnet smattrade mot taket. Efter det sken de upp, solen tittade fram och himlen lystes upp av en stark och strålande regnbåge. Magiskt. Då tog brudparet tillfället i akt att dansa vals ute på bryggan. Så vackert!
Det hölls även en namngivelse- ceremoni för mitt underbara kusinbarn. Han är så mysig och gó, jag bar på honom under en stor del av kvällen igår och det känns i armarna så här dagen efter. Men det var det värt! Jag ville verkligen inte sätta honom i från mig. Känslan av att hålla en bebis i sina armar är så underbar. Jag älskar barn. Dom ger så mycket ren energi och är så oförstörda! Det är som att inget ont finns i världen. Det fick mig att påminnas om min egen längtan efter barn. Jag har haft den sedan jag var 15 år. Efter första cancerbehandlingen så var oddsen fortfarande ganska höga för att jag var fertil. Nu, efter en ännu elakare behandling, så har läkarna gett mig 5% chans att bli gravid. Oddsen är så små att det gör ont i hela kroppen. Till råga på allt svämmar Facebook över av nyheter om mina vänners nyupptäckta graviditeter och bilder av deras små barn. Jag är ju i den åldern då det är ganska vanligt att man bildar familj. Jag är så glad för deras skull, men samtidigt så gör det så ont i hjärtat. Jag vill också… Helvetes jävla cancer och det du har berövat mig.

Jag var ganska trött under eftermiddagen och kvällen. Antagligen var det en kombination av att ha varit uppe tidigt, mycket intryck och spänningar samt fatigue. Jag blev flera gånger erbjuden att lägga mig i ett rum och vila men jag ville verkligen inte missa ens en minut. Det här var det mesta jag levt upp på flera månader! Så med koffeintabletternas hjälp härdade jag ut och njöt av varje sekund. Sista timmen av kvällen sa det däremot stopp. Tröttheten blev överväldigande, huvudvärken smög sig på och tillslut sa magen i från… Det gjorde så satans ont! Jag försökte smyga undan lite och sätta mig i soffan för att bara vila, men det kändes som att varenda del i magen var i kramp och ville ta sig ut ur kroppen. Det sved i magmunnen, tarmarna vred och krampade sig och det värkte i magsäcken. Hur mycket jag än satt där och försökte vila så gav det sig inte, så fort jag reste på mig så fick jag vika mig dubbel och jag började må väldigt illa. Så medan de andra gästerna spenderade sista delen av kvällen ute på bryggan i solnedgången så satt jag för det mesta inne i soffan och försökte fokusera på att andas lugnt.

I bilen på väg hem så blev det värre. Jag frös, magen vred sig i kramper och huvudet dunkade. I morse när jag vaknade så hade jag 37,7 i feber och magen gjorde fortfarande ont, om än inte lika mycket. Så det blev en lugn dag för mig. Jag bestämde mig för att avvakta några timmar och se om det är helgens uppståndelse som ha upprört kroppen eller om det är en GVH. Så länge jag sitter ner så känns det okej, men när jag reser mig så gör det ont. Däremot har febern lagt sig lite och jag har ändå ett läkarbesök klockan 10 i morgon så jag väntar med att åka in till sjukhuset till dess, såvida det inte blir värre under natten. Tur att kanal 6 visar ”Battle of the idiots” idag. 5 timmar av Simpson- avsnitt!
Dessutom har jag legat och lyssnat på Kristian som berättade i somras om hur det är att dö långsamt i cancer. Det gjorde mig väldigt ledsen förstås, men jag kände också en tacksamhet denna annars så ångestfyllda dag. Jag har ju fortfarande en chans att klara detta, det har inte han. Jag har ont i magen, men han har praktiskt taget opererat bort hela sin. Jag brukar alltid proklamera att ”allt är relativt”, det vill säga att andras smärta inte tröstar ens egna. Likaså tycker jag att det är löjligt att försöka få barnen att äta upp på tallriken med orden ”tänk på de hungriga barnen i Afrika”. Att vi äter upp vår mat på tallriken i Sverige gör väl inte de hungriga barnen i Afrika mätta? Jag förstår att budskapet är att man ska vara tacksam, men resultatet blir ju bara att man mår illa av mättnad och DESSUTOM har dåligt samvete. Men i vissa fall så hjälper det faktiskt att tänka på de som har det värre, och i dag så hjälpte det mig. Tack Kristian.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071