Åh vad jag inte kommer att sakna dig min vän. Ändå kallar jag dig nu för just vän, för det har du varit ändå, trots att jag aldrig har tyckt om dig. Du har inte orsakat några problem. Inga infektioner eller onödiga obehag. Blodet har runnit problemfritt ut och medicinerna har gått lika smidigt in. Utan dig skulle jag ha sett ut som en violett nåldyna. Men nu är vår tid äntligen över. Snart slipper jag obehag i halsen, blickar från folk som passerar på gatan, skav mot magen och att trassla in mig på nätterna. Hädanefter blir det stick i armen minst en gång i veckan och det kan jag stå ut med.
5 månader med slangar ur bröstkorgen, varav 98 dagar med just den här dubellumen som jag har nu. Den lär ha vuxit fast ganska så ordentligt… Ändå kommer jag varken bli nedsövd eller få lugnande den här gången. Jag fick en mindre chock när jag hörde det idag! Jag minns fortfarande hur ont det gjorde när man skulle plocka bort den andra jag hade och då fick jag ändå en hel del med lugnande, både innan och under. Men det enda jag kommer att få nu är tandläkarbedövning. Man kan ju bara bedöva huden så jag kommer fortfarande att känna vad som händer innanför, det vill säga hur dom rycker och drar… Ser verkligen inte fram mot själva ingreppet. Ringde min pappa idag när jag hade fått höra det, jag behövde några tröstande och stärkande ord. Jag frågade honom hur jag skulle tänka och förbereda mig inför något som jag vet kommer att vara fruktansvärt obehagligt och antagligen göra ganska så ont. Min pappa är stålmannen själv, krutgubben nummer ett, han oroar sig sällan för något. Hans tips var ungefär detsamma. ”Varför oroa dig för något redan idag som ändå kommer ske i morgon?” sa han. ”När du väl ligger där, OM det blir obehagligt eller gör ont, så kommer du att hantera det där och då på ett eller annat sätt. Du behöver inte börja göra det redan nu. Livet är för kort för att ägna åt ängslan”. Kloka pappa, du har så rätt. Jag ska försöka. Sen ska jag fira. Oj vad jag ska fira! Ännu ett steg bort från cancerbehandlingen.
Så imorgon tar jag en taxi in till avdelning M87 för bortplockande av CVK klockan 14:00. Sen är jag fri från slangar!
 |
| Så här såg min första enkellumen CVK ut, den som opererades in i mars |
 |
| Här går slangarna in och skaver mot nyckelbenet |
 |
| Långa nog att trassla in sig i och fastna med |
Kriget i min kropp 
Det ska jag göra. Tack för beskrivningen. Låter som det gick rätt bra i alla fall! Jag får väl bärga mig och läsa i kvällens inlägg!!!! 😉
GillaGilla
Jaså, ska du ta bort din imorgon? Grattis! Det var lätt att hitta M87. När du går in genom huvudentrén så ligger Medicingatan den första till höger. Följ den så långt bort du kan komma och åk högst upp. Om det är Annika som tar emot dig också så kan du hälsa och tacka från mig. Dom var otroligt rara och omvårdande.
Kramar!
GillaGilla
Då slår du mig med en dag när det gäller CVKn! Berätta gärna var M87 ligger, för jag har bara fått tiden på telefon – ingen utförlig kallelse! Tänker på dig och hoppas det inte blir för besvärligt!
Kram!
GillaGilla
Tänker också på dig imorgon gumman. Förstår din oro men du har gått igenom värre saker… Så detta kommer du att klara galant. Puss
GillaGilla
Imorgon klockan två ska jag tänka extra mycket på dig. Då vet du det och så kan du dela med dig av det onda – om det behövs… Imorgon kväll hörs vi på facebook och försöker hitta ett datum.
Bamsekram till dig!
GillaGilla