Dag +82: Äntligen fri och ännu en bit på plats

För varje bit som sätts på plats så är jag ett steg närmare hel. Jag har varit ett isärplockat pussel under många månader, med bitar utspridda överallt. Massor av bitar. Huller om buller. Jag har verkligen varit på botten, både fysiskt och psykiskt.
Men för varje dag som går och för varje dag jag lyckas resa lite på mig så är det en pusselbit på plats. För varje vardaglig sak som jag orkar ta tag i så är det en bit på plats. För varje vardaglig rutin som jag får in så är det en bit på plats. För varje litet piller som läkarna plockar bort så är det en bit på plats. Och idag kom en väldigt viktig del på plats i pusslet! Ni vet, den där man har sökt efter så länge. Den som visar ganska tydligt hur bilden ska komma att se hur. Den som man skulle slita sitt hår över om den var försvunnen. Typ ansiktet på personen som är med i bilden. Nämligen att få operera bort medicinslangarna. Äntligen kan jag få känna mig lite mer fri och normal, det är inte längre något som varenda minut påminner mig om vad jag går genom.

Dom har varit i vägen på så många sätt. Skavt mot magen, kliat, svidit, spänt och ömmat. Det har bränt till vid halsen när jag har vridit huvudet på ett visst sätt och jag har fastnat i dom på nätterna. Men precis som jag skrev i går så har jag ändå kunnat skatta mig lycklig som har haft dom med alla dessa blodprover varje dag och dropp flera gånger om dagen.

Operationen utfördes på Njur- KBC (Konsult och BehandlingsCentralen), alltså avdelningen där patienter med njursjukdomar såsom njursvikt går. De som får dialys har också ofta en CVK inopererad och när Hematologavdelningen fick höra att man även kunde plocka bort slangarna där så startade dom ett samarbete för att inte behöva belasta Operationsavdelningen alltför mycket. Jag blev väldigt väl mottagen av två snälla sköterskor som visade mig in i ett rum där jag fick ta av mig på överkroppen och trä på mig en sådan där snygg vit sjukhusskjorta som man bara vill krypa ur så snabbt som möjligt. Sedan rullades jag in i operationsrummet där dom förberedde alla verktyg, tvättade mig med sprit och plastade in bröstkorgen och halva ansiktet. Läkaren var en ung och säker kille som hela tiden berättade noggrant vad han gjorde och tog det väldigt lugnt och försiktigt. Ena sköterskan assisterade honom och den andra satt bredvid, höll mig i handen och såg till att jag mådde okej. Jag bedövades med ett redigt antal sprutor runt om slangen och uppåt halsen till. Det tog ganska så fort och efter några test- nyp så konstaterade kirurgen att jag var tillräckligt bedövad. Han la ett snitt och satte i gång. Jag kramade om sköterskans hand när det drog och kändes för mycket, där emellan försökte jag tänka på att andas. Dessvärre började jag att hyperventilera omedvetet, precis som jag alltid gör när jag försöker att koppla bort något jobbigt. Det är anledningen till att jag hittills har fått lugnande vid liknande ingrepp. Det är ganska skönt under första minuterna som man hyperventilerar, för syrebristen som följer gör att man känner sig bedövad och avslappnad, ungefär som sekunderna innan man ska svimma. Det surrar i huvudet och man blir trött. Men sköterskan som satt bredvid upptäckte detta och sa åt mig att andas djupare och pratade hela tiden med mig. Efter ett tag resulterade mina korta små andningar bara i huvudvärk och illamående.

Hela ingreppet tog mellan 30-40 minuter. Det är en oerhört lång tid när man ligger och känner obehag. Kirurgen kapade av slangen och efter halva tiden så lyckades dom dra ut mesta delen av den som satt innanför huden. Det gjorde dom med en hel del lirkande och ett tryck på sidan om halsen. Detta var antagligen det mest obehagliga under hela tiden. Jag vågade knappt röra mig, svälja eller ens andas… Efter det skulle dom försöka få bort ”kuffen”. Det är som en liten strumpa på en del av slangen som ska växa fast så att inte slangen rör på sig under huden. Och den hade minsann gjort sitt jobb, fy vad den satt hårt! Kirurgen hade lokaliserat den precis vid nyckelbenet och där höll han på länge och skar i vävnaden som den hade vuxit fast i. När han till sist hade lyckats karva bort den så sydde han i hop mig med några snabba snygga stygn och sen tejpade dom över det nya ärret och hålet där slangen hade gått in. Just ingången syr man inte ihop för då finns risk för att man stänger in bakterier och liknande. Det kommer att dra ihop sig själv efter ett tag. Bedövningen släppte tyvärr när bara halva såret var ihop sytt och kirurgen ville genast ge mer bedövning men jag tyckte nog att jag kunde stå ut med dom sista stygnen och det gjorde jag. Jag måste erkänna att hela operationen var mindre smärtsam än jag var förberedd på, men precis lika obehaglig.

Jag fick sitta i väntrummet under 30 minuter och sen kollade sköterskan Annika att det såg bra ut. Vi fick plåstra om ärret en gång till och sen kunde jag åka hem. Under hela eftermiddagen så har jag varit väldigt trött och öm i bröstkorgen, halsen och framförallt nyckelbenet. Dessutom så stramar och svider det. Men jag är så lycklig över att slangarna är borta, stolt över att jag åkte dit och gjorde det ensam, lättad över att det är över och nöjd över att pusslet börjar likna något, så det överväger helt klart! Jag kommer att sova gott i natt.

Så här såg CVK:n ut när jag precis hade opererat in den. Fy vad ont jag hade dagarna efteråt…

Så här ser det ut nu. Snyggt omplåstrat och inget rinnande blod

Inga slangar som irriterar på magen.  En helt slangfri överkropp. SÅ FANTASTISKT SKÖNT!