Dag +58: Många jobbiga tankar

Jag har gått med en klump i magen sen igår. Mötet med mannen i väntrummet väckte oron för att min transplantation inte ska ha fungerat, eller att cancern kommer tillbaka ändå. Jag känner mig extremt otrygg. Som jag har nämnt tidigare så får man lika mycket problem psykiskt som fysiskt när man slåss mot cancer (och en hel del andra sjukdomar). Depression, rädsla och dödsångest kommer som ett brev på posten. Om inte förr så senare, det är nästan bättre att ta tag i det direkt. Jag släppte inte ut några känslor första gången jag behandlades och det fick jag tillbaka med råge något år senare. Det blev en utdragen och lång process. För att undvika det den här gången så låter jag tankarna och känslorna flöda och så gott jag kan att sätta dom i ord. Jag vill verkligen att folk runtom förstår hur stor del det psykiska har i det här.

I natt så vaknade jag som vanligt med abstinens. Det kröp i kroppen och jag kallsvettades. När jag låg där vaken klockan 3 så kröp tankarna från dagen fram. Hur kommer jag hantera det om jag också får veta att transplantationen misslyckats? Hur skulle jag reagera om jag skulle få ett hemskt besked till? Hur skulle det se ut då? Vilken behandling skulle jag få? Hur tar man farväl av alla man känner? Hur lång tid kommer jag att ha på mig? Hur ont gör det att dö i ALL?

Allting har gått oväntat bra den här gången, men jag vågar absolut inte planera min framtid eller hoppas på att jag är frisk. Jag tror inte att jag kan ta en sådan besvikelse igen. Jag försöker däremot att inte vara cynisk och bara tänka deppiga tankar, utan hålla mig mer neutral och faktamässig. Så här är det, så här kan det bli och jag gör det bästa av varje dag. Som ung så är det lätt att känna att man är odödlig och har hela livet framför sig. Min sådan säkerhet rycktes från mig när jag var 15 år och redan då började fundera på om jag borde skriva testamente och jag anmälde mig till donationsregistret.
http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret

Idag, när jag är 27 år och blivit sjuk igen, så känns livet om möjligt ännu mer osäkert och skört. Det känns som att jag går på isen under våren. Benen skakar och jag försöker att gå försiktigt, men jag vet att när som helst kan isen ge vika. Vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt. Jag kan inte se någon pension för långt inne i hjärtat så känner jag att jag inte kommer att leva så länge. Men det är inte för att jag är bitter som jag skriver så, mer för att det är mitt sätt att förbereda mig på att det kanske inte blir som man hoppas. Som sagt, jag vill hellre bli positivt överraskad än besviken igen. Även om jag mår bra just nu och blir piggare och piggare så är jag livrädd. Den rädslan kommer inte försvinna i första taget, om än alls. Det finns inget som någon kan säga, inte ens läkarna, för att jag åter ska känna mig trygg. Men det är något som jag kommer att få lära mig att leva med.

Många går nog med rädsla för att dö, det är naturligt, och nästan alla i dagens samhälle känner eller känner till någon som har någon form av cancer. Men jag anar att det är lite annorlunda i tankesättet när man väl har varit till helvetet och tillbaka igen. Det blir liksom mer uppenbart att vi inte är odödliga.