Dag + 56: Ögonkontroll

Idag var jag på Huddinge för att besöka Ögonkliniken. Jag har vetat sedan i vintras att jag är astigmatisk (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Astigmatism/) och ser dubbelt, det har jag glasögon för som jag använder när jag ska se på tv eller läsa. Men sedan transplantationen så tycker jag att jag ser sämre och sämre… på morgnarna när jag vaknar så känns ögonen torra och dom svider som tusan. Men ju längre dagen går desto mer tåras och rinner dom. Dessutom blir det som ett tryck på ögonen som gör lite ont. Jag vet att tårkanalerna kan ta skada av strålningen och det ska rätta till sig av sig självt, men jag vill utesluta början på grå starr som också är en bieffekt och doktor Hans vill utesluta virus i ögat orsakat av GVH.

Tror att jag redan har nämnt hur känslig jag är med mina ögon. Jag har jättesvårt för att bli sminkad av andra, det känns till och med jobbigt att sminka ögonen själv! Jag avskyr ögondroppar och annat som ska in. Andras ögon har jag däremot inga problem med. Så naturligtvis såg jag absolut inte fram mot ett ögonklinik- besök… 

När jag var där på kontroll i början av maj så ville jag inte kolla trycket på ögat för jag rycker ändå bara undan när optikern ska puffa luft i ögonen. Då sa han till mig att han hade ett annat bättre redskap. Hans ”bättre” redskap var som en slags pistol som ”sköt” ut en tops in i ögat. HUR är det bättre undrar jag? Vet inte hur många gånger vi fick göra om det där för att jag ryckte undan. Dessutom så fick jag ögondroppar som sved utav bara den. Kanske inte jättekonstigt att jag var orolig idag.

Jag kom dit på pricken klockan 11.00 och blev uppropad nästan direkt. När jag gjorde syntestet så gjorde jag mina tappra gissningsförsök på bokstäverna men det blev nog inte många rätt för sköterskan konstaterade att jag behöver glasögon. Sedan kom det hemska luftpuff- testet för att mäta ögontrycket. Jag tänkte att jag skulle ge det ett ärligt försök eftersom jag ville undvika petande tops. Första ögat lyckades vi ganska bra med, mest för att hon överraskade mig. Men efter att ha känt hur obehagligt det var så kunde jag knappt titta in i maskinen igen. Det var många försök när jag blundade och ryckte bort ansiktet, men efter att ha tagit en paus så lyckades vi till sist få dit lite luft. Och hurra!, mitt tryck är bra!

Inne hos optikern så gjorde han det vanliga med att titta på ögonen i olika luppar och lysa med lampor. Vid ett tillfälle utbrast han ”Du har!…”. Tusen tankar flög genom mitt huvud i hans konstpaus. Har jag grå starr? Fel på ögat? Vad har han hittat? 

”Jag har vadå sa du?”. 

”Du har ju ögonfransar kvar”. Phew.

”Njae, det är mina minismå nyligen utvuxna fransar som du ser”.

Han fortsatte med att förklara att han skulle droppa vätska i mina ögon varav jag utbrast ”Nej! Jag går hellre till tandläkaren än gör sånt här!”. Haha, stackars herr Optiker. Han tittade förbluffat på mig och sa ”Ehm, jaha. Verkligen?”. Sen förklarade han att vätskan var som vatten och inte skulle kännas alls så jag gick med på det. ”Svidvätskan” som ska vidga pupillerna slapp jag tack och lov. Efter att ha tryckt på mina ögonlock med en tops och vänt ögonlocket ut och in (!?) till min stora fasa, så var jag alldeles svettig. Jag försökte lugna mig själv genom att prata strunt och frågade om det är någon normal människa som kan läsa nedersta raden på tavlan eller om den raden bara är där för att retas. Han log och sa att det finns en hel del som kan det, speciellt tjejer i 20- års ålder. Fnys. Antar att jag börjar bli gammal då, för mig såg det bara ut som mus- lortar eller flugor även på nära håll. 

Jag har ingen infektion och ingen början på grå starr. Så skönt! Men däremot en svag GVH- reaktion. Man har 20 stycken körtlar i nedersta ögonlocket och 25 i översta. Hos mig är det bara några få som fungerar efter strålningen och resten är igentäppta. Dessutom har jag fått uttorkade tårkanaler av strålningen så ögats hornhinna är otroligt torr och har fått små ”skrapsår”, det är därför dom gör så ont, dom är konstant irriterade. Han skrev ut en salva, Oculentum simplex APL, som jag ska smörja ögonen med 5 (!?) gånger om dagen i 2 veckor. Hur det ska gå till med min ögonrädsla är ett mysterium… Dessutom sa han att man kan se suddigt av krämen (ja det börjar jag ju bli van vid ändå) och gav mig några prover på ögondroppar, ”för de gånger du behöver se lite klarare”. Typ när jag kör bil?

Visst är det märkligt hur olika smärtgränser man har? Min mamma avskyr navlar, många av mina vänner klarar inte av nålar och sprutor. Några svimmar när dom ser blod. Mina svagheter är mina ögon, min tunga (jag klarar absolut inte av varma vätskor som nyligen bryggt kaffe och stark mat) och värst av allt… Mina ljumskar! Jag har en irriterande tendens att sparka med benen när läkaren ska känna i mina ljumskar och det har dom gjort rätt mycket eftersom det sitter lymfkörtlar där och i dom samlas infektioner och cancerceller. Dom får alltid hålla i mig medan jag skriker. Men ändå har jag ganska orädd under min uppväxt genomgått ungefär 8 operationer, 2 cancerbehandlingar, brusten blindtarm, diabetes och mycket annat.

Jag belönade mig själv med glass efteråt och i morgon är det sjukhusbesök igen.