Dag +92: En nutidsbild inuti mitt huvud och en talande dröm

Det här är ett så oerhört intimt och känsligt ämne som jag ska ta upp igen. Psykisk ohälsa. Tabubelagt. Sådant man inte ska prata om. Just därför måste jag fortsätta att skriva om det.

Jag var på återbesök på Psykologimottagningen igår, efter läkarbesöket och en härlig lunch med mamma innan hon for tillbaka till jobbet. I en timme gick jag och psykologen Marie genom lite av det som rör sig i mitt huvud. Hon försöker få grepp om vad hon ska försöka hjälpa mig med under de rätt få möten som vi kommer att ha. När hon frågade mig vad jag hade ”on top of mind” så var mitt spontana svar ”min totala brist på tillit till läkare, cancern och framförallt livet”. För så är det. Jag tror absolut att läkarna som jag har nu vet vad dom sysslar med, men jag tror ändå att man inte har forskat tillräckligt mycket för att kunna ge 100% rätta svar när det gäller cancer. Cancern i sig är det inte så märkligt att jag inte litar på heller, den vill ju se mig död. Den är elak, lömsk och väldigt aggressiv. Vad menar jag då med att jag inte litar på livet? Jo, jag menar att jag inte kommer kunna lita på friskheten igen. Jag kommer inte kunna koppla av, inte ens om läkarna påstår att jag är fri från cancern. Jag har blivit lurad en gång och den oerhörda besvikelsen vill jag skydda mig från igen så gott det går. Jag försökte första gången, jag var så säker på att jag skulle få återfall att jag inte ens gjorde några framtidsplaner efter 20 års ålder. Men ju längre tiden gick desto mer vaggades jag in i den falska tryggheten att jag hade klarat det. Jag började tänka längre. Men det rycktes i från mig så plötsligt att jag nog fortfarande inte har förstått vad som har hänt.
”Så det du känner nu är vad var det jag sa?” undrade Marie. Ja, jo, så är det nog.

Döden har länge flirtat med mig. Jag har nobbat honom
gång på gång…

”Känner du dig rädd? Rädd för att dö?” fortsatte hon. ”Nej” svarade jag bestämt. För det är jag inte. Jag är absolut livrädd för att behöva gå genom en till cancerbehandling, men själva döden är jag inte rädd för. Jag har varit beredd på den så länge. Väntat på den. Funderat över den. Och nu är beredskapen tillbaka igen. Jag berättade att jag hade skrivit ett eget testamente när jag var 15 år och att jag har varit på väg att göra det nu igen. Det förra slängde jag när jag började känna mig trygg i att jag var frisk igen. Marie frågade mig varför jag inte skrev testamentet i våras när jag först tänkte på det och jag svarade att när jag frågade min mamma om detta så sa hon att jag inte behövde göra det. Både för att jag inte har så mycket av ägo att det måste testamenteras, men också för att jag ska fokusera på att leva – inte att dö. ”Men har det faktum att du inte skrivit ett testamente gjort att du tänker mindre på döden nu?” undrade Marie med ett litet snett leende. ”Nej” svarade jag. ”Inte det minsta”. Hon frågade om jag har någon som jag kan prata om döden med, vän eller familjemedlem. Men i ärlighetens namn så känner jag inte att jag vill belasta någon i min närhet med så tunga saker. Jag vill att de runtom mig ska veta att jag gör mitt absolut bästa för att vinna det här kriget och för att få fortsätta leva, inte att jag förbereder mig på att det här kommer att gå åt helvete. Jag vill inte dela med mig av den tunga känslan att jag inte kommer att bli särskilt gammal, att jag igen ska få säga ”vad var det jag sa”. Människan vill i regel inte höra sånt. Marie gav mig rådet att skriva ett testamente ändå, det kan aldrig skada, och att hitta någon som jag kan prata med om att jag tror att mitt liv kommer sluta tidigt. Någon som inte svarar ”nej nej, så får du inte tänka”, för det gör jag ju ändå. Någon som jag kan berätta för var jag förvarar mitt testamente och kanske mina sista önskningar. Man ska inte vara rädd för att prata om döden. Det är det enda i livet som vi kan vara helt säkra på att vi kommer möta förr eller senare.

I natt så drömde jag något mycket märkligt. Jag ska försöka berätta om det så gott det går, så mycket jag minns så här flera timmar senare. Jag har fått en tolkning av min mor, kanske finns det någon annan som läser detta som har en annan idé.

Jag ser en tidningsartikel som flashar förbi framför mina ögon. Det står om uppbrottet mellan drottning Viktoria och prins Daniel. Jag minns det, de hände för några år sedan. Sen blir jag plötsligt medveten igen om hur det ligger till nu. Jag är tillsammans med drottningen, vi ska gifta oss. Jag känner glädje över att ha någon vid min sida, någon som jag uppenbarligen älskar så mycket att vi bestämt att ingå äktenskap. Sedan blir jag iskall och mår illa. Jag kommer plötsligt på vilken publicitet det kommer ge. Och jag som är mitt uppe i en cancerbehandling! Är det verkligen en bild jag vill ge svenska folket av mig själv? Bröllopet ska vara litet, bara med de närmaste. Men media kommer ju med största sannolikhet vara där. Hur ska jag kunna sminka och klä mig så att jag inte ser sjuk ut? Speciellt bredvid min vackra blivande? Allt rullar på snabbt, plötsligt står vi vid altaret. Är jag verkligen kär i den här kvinnan? Varför känns det då så fel och svårt? Och alla kamerablixtar gör mig fruktansvärt osäker… Jag känner mig ful, som ett cancermonster. Det här kommer vara på löpsedlarna i morgon… Jag faller i sjön som vi står bredvid. Blir blöt, iskall. Sedan är vigseln över. Då får jag ett besked. ”Vi kan inte göra mer för dig nu. Du har tre veckor kvar att leva”. Tre veckor! Wow, hur ska jag hinna göra allt jag vill göra, ta farväl av de jag älskar och säga upp alla konton och avtal som jag har innan dess? Jag blir jättestressad, börjar med att betala alla räkningar…

När jag vaknade i morse, 2 timmar efter att klockan hade ringt (!?) så var det med en tomhet och ett hål i bröstet. Känslan av att stå vid avgrundens rand var så stark att jag kände mig gråtfärdig. Jag gick upp som i en dimma och hela förmiddagen kantades av dödsångest och psykisk stress.

Som jag har nämnt innan; jag har så mycket tankar i huvudet just nu. När jag är vaken, när jag sover, när jag är med vänner, när jag är på sjukhuset, när jag är hemma, när jag ser film… Det rinner över.

Annonser

En tanke på “Dag +92: En nutidsbild inuti mitt huvud och en talande dröm”

  1. Jag kan egentligen ingenting om drömtydning, men min amatörteori är att det handlar egentligen inte om vad som händer i drömmen, utom om vilka könslor man har i drömmen. Det är dom som behöver bearbetas, och då skapar psyket ett sammanhang att gestalta dom i, ur saker man sett, hört eller upplevt nyligen.
    I det här fallet skulle man kunna tänka sig att rädslan för publiciteten symboliserar en rädsla för hur det ska bli när du börjar jobba igen. Kommer alla bara att tänka på att du har varit sjuk, och kommer det att synas, mm?
    Sen kommer det där med 3 veckor kvar att leva, som ju tyder på att du är skräckslagen inför döden. Men det är du ju inte säger du, och det stämmer säkert. Kanske din skräck inte gäller döden i sig, utan hotet om att inte få leva vidare, inte få vara med längre. Kanske är det dom tankarna du behöver bearbeta?
    Det är lite kort vad jag tänker när jag läser din dröm.
    Hoppas vi kan ses snart!
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s