Dag +93: Nyfödd, rädd och osäker

Jag har börjat känna stress igen. Det är på gott och ont. Dels är det såklart ett friskhetstecken. Jag vill göra saker igen och jag börjar få energi till att planera lite. För ett tag sen så låg jag bara på soffan, utslagen av cellgifter och strålning, jag varken orkade eller ville lyfta ett finger ens. Nu är det helt plötsligt för mycket jag vill göra för att min kropp och mitt psyke ska orka med.
Men dels är det inte alls bra med stressen för jag vill inte tappa den mindfulness som jag har känt senaste månaderna, jag vill absolut inte springa förbi allt underbart igen som vi annars tar för givet. Men när jag i går vaknade med känslan av dödsångest och att jag inte har så lång tid kvar på jorden så blev jag stressad. Vad gör jag av min tid? Jag är hemma heltids- sjukskriven, det är oerhört frustrerande. Jag är bara 27 år, det borde vara fart och fläkt. Jag ska vara ute, upptäcka. Inte sitta här och fundera på hur man hanterar ett eventuellt dödsbesked. Det känns dessutom som att jag belastar samhället och det ger mig väldigt dåligt samvete. Den känslan är helt min egen, naturligtvis är det ingen annan som ens har hintat om detta till mig. De jag pratar med ger mig tvärtom rådet att ta de lugnt, låta kroppen hämta sig och absolut inte gå tillbaka till jobbet för tidigt. Men jag sitter ändå här hemma och känner skuld.

Samtidigt så blir jag stressad av tanken på att gå tillbaka till jobbet också. Jag är verkligen inte redo för det, psykiskt eller fysiskt. De fysiska anledningarna nämnde jag för några dagar sen. Men de psykiska är svårare att ta i, svårare att förklara. Jag tycker till exempel fortfarande att det är jättejobbigt att gå och handla. Jag tycker att folk tittar på mig, att det står cancer i min panna och jag märker att jag kryper i hop, ser ner i golvet. Jag möter inte folks blickar, inte ens kassörskans, och jag känner mig som en utstött. Allt sitter i mitt huvud, jag vet. Men jag har svårt att påverka det just nu. Jag är så osäker. Så liten. Så… nyfödd. Varje gång jag träffar en bekant eller vän så är jag livrädd. Tänk om dom inte ska se mig som den Hanna jag var och vill vara, den innan jag blev sjuk? Tänk om deras bild av mig har ändrats? Hur ser den ut nu? Även med dessa människor som jag känner så väl är jag osäker. Jag vet inte längre hur dom ser mig, jag inbillar mig att det är helt annorlunda nu från då och plötsligt vet jag inte vem jag är i andras ögon längre.

Jag har blivit rädd för att gå utanför dörren och bara tanken på att ta mig någon annanstans från lägenheten än till sjukan gör mig vettskrämd. Reaktionen av att ha varit dödssjuk och isolerad under lång tid antar jag. Mitt egna sikte är inställt på november. Då vill jag kunna sätta min fot i vardagen igen, toucha lite. Vid det laget har jag varit borta från min arbetsplats i 8 månader totalt. Det är en väldigt lång tid att befinna sig i en osäker, tung och mörk tillvaro. Kanske inte så konstigt att jag är rädd för det stora livet utanför, samtidigt som jag längtar?