Nu får jag se mig besegrad…

Idag fick jag ge upp. Jag vaknade med 38,4 i temp men den sjönk lite senare under dagen. Det värsta är magen. Jag mår så fruktansvärt illa hela tiden och magen svider och bränner konstant. 14:00 stod jag inte ut längre utan ringde till syster Kerstin. En timme senare ringde en underläkare upp från CAST- avdelningen för att höra sig för närmare om hur det stod till med mig. Ytterligare en timme senare ringde en annan sköterska upp och sa att jag skulle åka in till sjukhuset direkt för att ännu en gång bli inlagd på Infektionsavdelningen. Där skulle någon läkare möta upp mig.

Resan in blev minst sagt ett helvete. Jag hade så ont i hela magen att jag inte kunde sitta upp rakt i taxin. Till råga på allt så hamnade vi i eftermiddagsköerna så resan till Huddinge tog en timme… Plåga. Jag var så matt av smärta att jag svettades och grät när jag klev ur taxin. Lyckades ta mig dubbelvikt upp till avdelningen och fick ganska snabbt träffa en läkare från transplantationsavdelningen. Han ställde massa frågor och gjorde de vanliga kontrollerna. Sedan fick jag lämna diverse prover som jag hoppas att vi har svar på i morgon. Han kilade i väg ett tag men kom tillbaka en stund senare. Då hade han rådgjort med Olle Ringdén, framstående professor och forskare, och dom har spekulationer om att det jag lider av nu är ett tarmvirus eller så har GVHd:n blivit aggressivare. För att ta reda på det så är det beställt ett nytt koloskopi- prov med biopsi. Det känns verkligen fruktansvärt jobbigt, även om jag redan gjort det en gång. Men det var utan tvekan en av de jobbigare saker som jag gått genom.

Ikväll får jag kortison, både en snabbspruta och en annan extremt stark sort intravenöst i en timme. Den ger man tydligen bara vid ett tillfälle. Sedan väntas vätskedropp med lite extra mineraler under natten eftersom jag är både undernärd och uttorkad.

Jag är ledsen, förtvivlad, matt, energilös och trasig. Orkar inte med någonting.
Allt jag önskar är att få vara hemma. Jag trodde att jag, 6 månader efter transplantationen och 9 månader efter cancerbesked skulle förunnas en någorlunda normal vardag. Träffa vänner, julpyssla hemma, kanske gå ut på helgen, ha börjat jobba 25%…

För varje fight jag vinner så dras jag in i en ny. Utan någon vila däremellan finns inte mycket energi eller styrka kvar just nu är jag rädd. Därför svarar jag kort på sms. Därför svarar jag knappt alls i telefon. Uppskattar ändå allt stöd jag får lika mycket fortfarande  Jag hoppas få tillbaka en bit av mig själv snart igen så att jag har ork till respons. Framförallt önskar jag mer än allt annat att få fira en lugn jul tillsammans med min familj.