Nu får jag se mig besegrad…

Idag fick jag ge upp. Jag vaknade med 38,4 i temp men den sjönk lite senare under dagen. Det värsta är magen. Jag mår så fruktansvärt illa hela tiden och magen svider och bränner konstant. 14:00 stod jag inte ut längre utan ringde till syster Kerstin. En timme senare ringde en underläkare upp från CAST- avdelningen för att höra sig för närmare om hur det stod till med mig. Ytterligare en timme senare ringde en annan sköterska upp och sa att jag skulle åka in till sjukhuset direkt för att ännu en gång bli inlagd på Infektionsavdelningen. Där skulle någon läkare möta upp mig.

Resan in blev minst sagt ett helvete. Jag hade så ont i hela magen att jag inte kunde sitta upp rakt i taxin. Till råga på allt så hamnade vi i eftermiddagsköerna så resan till Huddinge tog en timme… Plåga. Jag var så matt av smärta att jag svettades och grät när jag klev ur taxin. Lyckades ta mig dubbelvikt upp till avdelningen och fick ganska snabbt träffa en läkare från transplantationsavdelningen. Han ställde massa frågor och gjorde de vanliga kontrollerna. Sedan fick jag lämna diverse prover som jag hoppas att vi har svar på i morgon. Han kilade i väg ett tag men kom tillbaka en stund senare. Då hade han rådgjort med Olle Ringdén, framstående professor och forskare, och dom har spekulationer om att det jag lider av nu är ett tarmvirus eller så har GVHd:n blivit aggressivare. För att ta reda på det så är det beställt ett nytt koloskopi- prov med biopsi. Det känns verkligen fruktansvärt jobbigt, även om jag redan gjort det en gång. Men det var utan tvekan en av de jobbigare saker som jag gått genom.

Ikväll får jag kortison, både en snabbspruta och en annan extremt stark sort intravenöst i en timme. Den ger man tydligen bara vid ett tillfälle. Sedan väntas vätskedropp med lite extra mineraler under natten eftersom jag är både undernärd och uttorkad.

Jag är ledsen, förtvivlad, matt, energilös och trasig. Orkar inte med någonting.
Allt jag önskar är att få vara hemma. Jag trodde att jag, 6 månader efter transplantationen och 9 månader efter cancerbesked skulle förunnas en någorlunda normal vardag. Träffa vänner, julpyssla hemma, kanske gå ut på helgen, ha börjat jobba 25%…

För varje fight jag vinner så dras jag in i en ny. Utan någon vila däremellan finns inte mycket energi eller styrka kvar just nu är jag rädd. Därför svarar jag kort på sms. Därför svarar jag knappt alls i telefon. Uppskattar ändå allt stöd jag får lika mycket fortfarande  Jag hoppas få tillbaka en bit av mig själv snart igen så att jag har ork till respons. Framförallt önskar jag mer än allt annat att få fira en lugn jul tillsammans med min familj.



Annonser

6 reaktioner till “Nu får jag se mig besegrad…”

  1. Jag har lika många diarréer och är lika svag och svullen i ansiktet m.m., men sprutmålar inte toan lika mycket längre, så jag tolkar det som en liten förbättring i alla fall. Har dragit ner kortisonet till 20 mg/dag+ 3 Entocort/dag utsan återfall, och det är ju också positivt, så jag får nog säga att det går åt rätt håll!
    Har läkarbesök på måndag. Tror du jag kan komma förbi då?
    KRAM

    Gilla

  2. Nej nej, ta inte tillbaka det min vän. Det var inte klumpigt utan rätt. Jag inser också, även om allt känns becksvart nu, att det är det ända rätta. Om vi inte försöker tänka positivt så kommer vi aldrig orka det här. Just nu orkar inte jag tänka positivt men andra gör det åt mig och det får räcka för nu. Doktor Gustav från CAST poängterade idag att trots all skit just nu så går det bra för mig ur cancer- synpunkt, och det är trots allt huvudsaken.
    Är jättebesviken över att jag missar middagen… Hade verkligen sett fram mot den 😦
    Hur mår du min vän? Hur är din GVH? Lika illa?

    Många kramar

    Gilla

  3. Men lilla hjärtat vad du får gå igenom! Jag tar tillbaka allt jag skrev igår i ett klumpigt försök att se saker ur ett positivt perspektiv. Det här är skit! Det får man tycka! Säg till om det finns nånting över huvud taget som jag kan göra för dig! Fråga läkarna om du smittar eller om man kan hälsa på när du mår lite bättre. Middagen har vi kvar att se fram emot när det blir bättre i alla fall.
    Tänker jättemycket på dig!
    AK

    Gilla

  4. Hej gumman, så tråkigt att höra att inte fick vara hemma någon längre tid men känns ändå skönt att du är under uppsikt (om jag får vara självisk). Nu hoppas jag att dom får bukt med detta en gång för alla så att du slipper åka som en jojo fram och tillbaka och framförallt att så längtar jag tills du kommer hem och vi får fira julen som vi alla önskat med att alla mår bra. Puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s