Dörren öppnas och stängs stup i kvarten

Det som knäcker mig allra mest här är bristen på att få vara i fred. Jag blir jättestressad av att min dörr öppnas hela tiden och att jag aldrig vet när någon kommer in. När jag är hemma i min lägenhet så både låser jag ytterdörren OCH hänger på säkerhetskedjan, bara för att vara helt säker på att ingen kan komma in. Jag tycker inte om överraskningar och jag är väldigt mån om mitt privatliv. Här har jag inget. Hela kvällen igår kantades av läkarbesök, provtagningar, kontroller och diverse annat.

Natten var verkligen skitjobbig. Det enda positiva var att de två nattsköterskorna som hade hand om mig, Lena och Klara, var helt underbara och gjorde det så behagligt för mig som det nu gick. Dom uppfyllde verkligen alla önskemål som jag skrev upp för en sköterska i inlägget ”Till alla sjuksköterskor” den 30 november och gav det lilla extra. Tack ❤
Skitnatten såg ut som följande:

23:00 Jag har väldigt ont i magen och frågar om jag kan få något mot smärtan. Syster Klara ringer och rådfrågar en läkare och kommer sedan in med lite morfin. Det gör omedelbart verkan! Smärtan lägger sig och som en extra bonus ”somnar” tarmarna in och slutar leva om och sparka mig inifrån. Jag är så lycklig och lättad efter flera dagars konstant smärta att jag nästan börjar gråta som ett barn.
Sista kontrollerna för torsdagen tas. Blodtryck, feber, saturation och puls. Allt verkar normalt inför natten. Droppet byts ut mot ett annat som innehåller ännu högre koncentration med kalium eftersom jag har en så kraftig brist på det. Det är ett mineralämne som är jätteviktigt bland annat för nerverna och hjärtats rytm. Vid rubbningar så kan man få symptom från i första hand musklernas arbete och hjärtats förmåga att pumpa runt blodet, därför ansågs det jätteviktigt att få upp halten så fort som möjligt. Dock inte för fort, då kan hjärtats rytm rubbas ytterligare. Eftersom jag har en besvärande psykisk koppling till dropp- pumpen och cellgifterna så bad jag att få slippa pumpen och enbart låta det droppa in. Det visade sig inte fungera så bra.

01:00 Klara väcker mig. Droppet rinner inte på i den takt som det ska så hon frågar snällt om hon kan få dra igång pumpen ändå eftersom hon är orolig för att jag får i mig kaliumet för långsamt. Jag tackar för hennes försök och går absolut med på det. Tack och lov är de en ”snäll” pump som inte låter så mycket. Jag slumrar in lite igen.

03:00 Lena kommer in igen och tänder lamporna för att ta blodtryck, puls, saturation och feber. Allt ser normalt ut. Jag har däremot fått jätteont i magen igen så hon hämtar Klara som ger mig en liten dos morfin till. Jag ligger klarvaken i en timme men smärtan försvinner inte.

04:00 Jag ringer på Klara igen och berättar att det har lugnat sig en aning, men att det fortfarande gör ont och lever om. Jag får en liten påfyllning morfin till som gör susen. Slumrar in på nytt och drömmer om sjukhus.

06:00 Morgonsköterskan kommer in och tänder alla lampor. Ingen hit, men jag förstår att hon måste se vad hon gör. 5 rör med blod tas ur armen efter två stick. Svårt att somna om…

07:00 Ännu en morgonsköterska kommer in och tar blodtryck, saturation, puls och feber. Blodtrycket är nere i 90/50 vilket är ganska lågt, men å andra sidan är det inte helt ovanligt för mig. INGEN FEBER! Bingo!

08:00 Väckning för frukost.

Sedan har morgonen löpt på i samma anda. Dörren öppnas och stängs hela tiden. Mediciner, feberkontroll, frånkoppling av dropp etc. etc. Fick halvpanik ett tag och låste in mig på toaletten för att få vara i fred, åtminstone för en liten stund. Hörde att dörren öppnades och jag satt knäpptyst till den stängdes igen. När jag kom ut därifrån så öppnades dörren igen och det var dags för städning av rummet. En kvarts lugn på toaletten stirrandes in i väggen, man får vara glad för det lilla.

Vet inte alls vad jag har att vänta i dag. Blodproverna får vi nog svar på, men knappast bakterieodlingarna som är de väsentliga just nu. Läkarbesök blir det i alla fall och antagligen koloskopi också *ryser*