Dag: 1 december, 2013

Första advent. En dag som väcker otroligt mycket inom mig, varje år. Tankar, minnen och ångest. Jag är livrädd för december. Jag får kalla kårar när den första snön faller. Jag har länge avskytt julmusik. Speciellt ”Tänd ett ljus” . Det var den sång som jag och mina närmsta vänner skulle sjunga tillsammans på skolavslutningen i St Eriks kyrka 2001. Mina vänner fick sjunga den utan mig. Jag låg på Astrid Lindgrens barnsjukhus, avmagrad med hög feber och säker på att jag inte skulle överleva vintern. Utanför sjukhusfönstret kunde jag se Norra Begravningsplatsen med alla dess gravstenar, jag undrade om det var där jag skulle begravas. Snön föll tätt från himlen. Innanför fönstret låg jag i cellgiftsdropp och spydde galla i kaskader…
När jag fick permission för att fira julafton hemma under några timmar så kunde jag knappt äta av den annars så härliga julmaten. Min mor och min syster gick ut i snön och byggde mig en snölykta som jag kunde se inifrån soffan.

Därför har jag avskytt vintern och allt vad den innebär. Jag brukade älska den som barn! Men enda sedan cancerbeskedet så har det känts som en fara hotar. Jag blir illamående, får ångest. Jag försökte under många år att trycka bort den här känslan och göra det bästa av julen. Men det har inte passerat en enda utan att jag gråter. Förra året fick jag nog, jag insåg att jag var tvungen att göra något drastiskt för att återta den mysiga julkänslan från cancern. Så jag drog ett streck över december, bestämde mig helt enkelt för att jag inte ville vara med. I vanliga fall älskar jag att fotografera, jag gör det mycket och ofta! Vart jag än går så är kameran med. Jag tittar genom bilderna jag tagit, framkallar de jag tycker om och fyller album efter album… Men december 2012 ville jag inte ha några minnen ifrån. Och jag har heller inga bilder från då. Jag julpyntade inte i lägenheten för första gången någonsin. Jag julbakade inte. Jag lyssnade inte på en enda julsång hemma och om jag råkade höra någon på annan plats så gick jag därifrån eller fokuserade på att tänka på annat. Och jag berättade för min mor att jag inte ville vara med och fira julafton. Det gjorde henne ledsen, för julen är en familjehögtid med traditioner som jag vet att hon håller väldigt kär. Men hon respekterade mitt beslut. Jag åt en snabb lunch hemma hos henne den 24/12, sedan drog jag in till stan och drack mig full på en krog med bekanta tills julafton äntligen var över. Jag blankade december 2012. Och jag behövde det.

Nu gick inte 2013 riktigt som jag tänkte mig. Jag hade sett framför mig en nystart efter min blankning. På ett sätt fick jag det ändå, men canceråterfall var inte riktigt inräknat kan man ju säga. Hur som helst så har jag bestämt mig för att det är dags att ta tillbaka julen från Grinchen efter 12 år. Julmys- känslan är min!

Jag började i torsdags. Min älskade far fyllde 73 år i november och beslutade sig för att hans tradition att baka havrekex skulle föras vidare till mig och min syster. Han skickade oss sitt recept och delade med sig av sina erfarenheter. Vi bestämde oss för att dela upp den här traditionen på vartannat år eftersom det tar ett antal timmar att baka så det räcker till hela familjen under en månad. Under två dagar har jag bakat 150 kex, och jag ska upp i 200 åtminstone. Är hittills riktigt stolt över resultatet, mina allra första havrekex! Dessa har vi i familjen ätit varje morgon under julledigheten framför julkalendern med julost, julskinka och pappas hemlagade senap som pålägg.

Så här ser vardagsrumsfönstret ut!

Igår vaknade jag inte bara med feber, utan även den årliga ångesten. Jag gjorde som jag brukar och ringde min mor för att prata av mig. Sedan hämtade jag upp den stora flyttkartongen märkt ”julsaker” från förrådet som jag inte har rört på snart två år. Jag drog igång mina gamla julskivor i DVD- spelaren, bland annat den med ”Tänd ett ljus”. Och jag julpyntade. Hela lägenheten. Och ja, jag grät i omgångar. Tårarna går fortfarande inte att hejda, inte heller de vidriga minnena och känslan av att vara på väg att dö. Men jag hade mammas kloka ord i huvudet; ”Låt det komma, stäng inte inne något längre”. Till en början var det jättejobbigt, men fast besluten att överkomma detta så fortsatte jag och mot slutet av eftermiddagen så var jag riktigt nöjd med resultatet. Min lägenhet är så julmysig nu!

Den här adventsmorgonen har jag tänt ett ljus traditionsenligt samt öppnat luckan på den roliga godisadventskalender som jag fick av min syster i fredags. Istället för choklad så ligger det olika sorters godis i varje lucka. I morse fick jag en liten rulle med jordgubbs- Mentos.

Nästa helg ska det bakas pepparkakor med mamma, syster och mormor. Precis som vi har gjort varje år så länge jag kan minnas (undantaget 2012).

Jag är inte ensam om den här typen av ångest. Kristian Gidlund börjar sin bok med att berätta om hur han fick sitt cancerbesked när han skulle äta pannkakor. Den associationen följde honom sedan fram till hans död. Vad jag vet så framgår det inte i varken boken eller bloggen om han kunde äta pannkakor igen efter det, men risken är stor att han inte förmådde sig till det. Jag misstänker att alla som har fått ett cancerbesked minns precis vad dom gjorde i det ögonblicket, vem som befann sig i rummet och vilka tankar som for genom huvudet.
Jag kan inte använda Dove- tvål, den får mig att vilja kräkas. Det var det enda jag tvättade mig med på sjukhuset… Många av dom här ångest- förknippningarna bleknar med tiden. Vissa biter sig fast. Och somliga måste man jobba bort.

Jag tänker klamra mig fast vid den här mys-julkänslan. December är min och den ska få mig att må bra. Det är dags att gå vidare.
Fuck you cancer.