Äntligen en liten vändning!

”Nothing is permanent in this wicked world – not even our troubles.”/Charlie Chaplin

Vikten har jag lyckats hålla stabil och blodtrycket är bra. Morgonens blodprover lyckades vi droppa ut med nöd och näppe. Den rara sköterskan som kom in hit klockan 06:00 var förtvivlad och tappade självkänslan när hon hittade ett i sina ögon perfekt blodkärl, träffade det helt optimalt men ändå inte fick ut blod. Jag tröstade henne med att hon hade gjort ett utomordentligt jobb men att det är så här det har varit senaste två veckorna och att hon absolut inte ska ta det personligt. Jag erbjöd henne vänligt att sticka mig på nytt i ett annat kärl och då gick det faktiskt mycket bättre! Vi skrattade lite åt att hon var så förvånad över att det inte lyckats i det ”perfekta” kärlet och att hon kände sig som en dålig ”stickerska”. Jag berättade att hon var en av de bästa och att min sämsta dag så hade två olika sköterskor stuckit mig sex gånger i vad dom också ansett vara perfekta blodkärl.

Men nu har jag bara 5 mg Prednisolon (kortison) kvar så jag hoppas blodkärlen återhämtar sig snabbt. Jag märker också en radikal skillnad på hur speedad jag var i början av förra veckan, ända fram till 02:00 på nätterna, och att jag faktiskt känner mig trött redan 21:00 på kvällen nu. Som sig bör. Vi har dessutom helt plockat bort Prograf (immunhämmande). Min medicinlista ser ut som följande:

Den kvinnliga läkaren som kom förbi idag hade inga nya besked att ge och hon sa att vi kanske inte kommer få några svar alls på vad det var för virus eller sorts bakterier som orsakade febern och smärtorna, men huvudsaken är att febern går ner och att de vita blodvärdet går upp innan dom kan överväga att skicka hem mig. Odlingarna har fortfarande inte visat något och blodvärdena är fortsatt dåliga, vissa till och med sämre, än igår. Just de neutrofila som vi var mest nyfikna på hade inte tagits märkligt nog? Jag påpekade att jag har varit feberfri i 24 timmar nu men hon sa att man vill se det i 72 timmar för att det ska räknas. Så jag får väl se till att den fortsätter hålla sig borta helt enkelt.

Hon kom tillbaka efter lunch igen med en infektionsläkaren som ville kolla läget, lyssna på mina lungor och klämma på min mage. Han lyssnade också på den med stetoskop och konstaterade att monstret är i full gång med morrandet där inne. Jag svarade att jag är glad så länge det inte hörs ut, som det gjorde hela dagen i går. Misstänker att byggnaden mitt emot stördes av oljudet.

Infektionsläkaren lät i alla fall lite mer optimistisk om mina utsikter att få komma hem inom närmsta dygnen. Han sa att jag nu börjat svara på antibiotikan eftersom den höga febern gett med sig. Men han sa att de inte kan släppa hem mig så länge jag är så här infektionskänslig, däremot borde det börja vända snart också. Det ska göras en överläggning några läkare emellan huruvida vi ska vidarebehandla CMV-viruset som ju fortfarande cirkulerar hotfullt i kroppen, om än i mindre skala nu. Uppenbarligen fungerar Valcyte jättebra eftersom jag har svarat på det, men det som är mindre bra är hur mycket stryk benmärgsproduktionen har tagit av det. 

Det man funderar lite över är om  man vågar minska dosen och kanske balansera blodvärdena lite med Neupogen- sprutorna som jag fått ta senaste dagarna. (Har lärt mig att sätta dessa i magen helt själv nu. Är väldigt stolt och det känns skönare än att någon annan ska göra det. Man kan så lätt komma åt en nerv och om jag gör det lite långsammare själv så kan jag parera.)

Alternativet är att byta behandling helt men då innebär det intravenösa mediciner och det gör hela situationen mer komplicerad så det vill man helst undvika. Vad dom kommer fram till hoppas jag på att få reda på i morgon.

Under eftermiddagen smet jag ut ur rummet för en liten promenad runt sjukhuset innan solen gick ner. Sedan har jag läst ut boken ”Analfabeten som kunde räkna”, tagit en lång dusch och nu vankas middag. Jag mår bättre idag än igår, magen gör inte alls lika ont och den tacksamma frånvaron av febern gör att jag har varit mycket piggare. Känner mig mer hoppfull och önskar inget hellre än att få besked om att åka hem i morgon eftermiddag.