Dag: 20 november, 2013

Hela det här virusbehandlings- förloppet går verkligen lika mycket upp och ner som börsen. Det stormar värre just nu än nere vid Kap Horn. Ingen dag är den andre lik. Ingen timme heller för den delen. Det gör det väldigt svårt för mig att försöka planera min vardag ens det minsta för tillfället.

Först var jag i New York (oh, lyckliga dagar), sedan kom jag precis innanför dörren då det bara blev till att vända om och läggas in på sjukhus i 8 dagar. När jag äntligen till min stora lycka återvänt inom hemmets trygga väggar så fick jag ett samtal från en hantverkare. ”Jag har fått order om att komma och riva ditt badrum. Jag kommer på tisdag klockan 8”. Ödets gäckeri. Packa väskan för tredje gången inom loppet av tre veckor och halvt flytta in till mamma. 

Jag har verkligen sett fram mot att få badrummet renoverat. Jag har jagat på och tjatat sedan i somras. 

Men. Varför. Nu?

Helgen var ju ganska bra. Måndagen också för den delen. Har haft ont senaste två dagarna. Riktigt ont faktiskt. Magen är den som är värst. Min stackars krigszon till mage… Monstret bråkar och river, lever runt. 

Men natten till idag var det en helt annan smärta som väckte mig, en ny.

Eftersom hantverkaren skulle komma så tidigt på tisdagen så var även jag uppe innan tuppen för att hinna äta frukost i lugn och ro samt packa i hop mina grejer. Höll sedan i gång hela dagen, trots att jag hade behövt någon liten powernap. Men jag hoppades på en rejäl och djup natts sömn de kommande 8 timmarna. Somnade tung och totalt slut kring midnatt. Magen högg första gången klockan 02:00. Nåja. Jag börjar bli ganska van vid att inte få några sammanhängande sömntimmar. Lyckades somna om ganska snart ändå. Men när jag nästa gång kollade på klockan så var hon 04:00. Jag hade vaknat av att något högg till under foten. Första tanken var att någon kört in en blyerts- udd i min trampdyna. Jag kände efter men det var inget där. Kände dragningar i båda fötterna men tänkte att det kunde vara överansträngning. Kort senare vaknade jag igen. Nu var jag helt säker på att någon hade stuckit en kniv i varje knäskål. Fy sate vad ont det gjorde! Det drog och krampade i båda fötterna, knäna dunkade och ilade som om något drog och slet i mina senor och jag kände kramper i båda händerna. Jag var förvirrad och rädd. Vad händer med mig? Är det viruset som spridit sig? Eller är det medicinerna? Eller dör jag nu?

Jag stod ändå ut bra länge ändå innan jag till sist stapplade ner, svepte två Alvedon brus och med min mammas sambos stöd tog mig upp i sängen igen. När tabletterna snart började verka så somnade jag djupt. En timme senare ringde väckarklockan (behöver jag ens skriva att jag är ändlöst trött idag?). Hade det inte varit för det inbokade gynbesök som jag så länge efterfrågat så hade jag utan eftertanke stängt av alarmet men en smäll och sovit länge till, men idag gick inte det. Jag ringde till syster Kerstin på Hematologimottagningen och frågade vad det var som hände i natt. Hennes första spontana svar var ”kortisonet”. Åh detta förbannade rävgift till mirakelmedicin… Jag frågade om det är rimligt att det dyker upp sådana kraftiga biverkningar nu, när jag ändå har börjat trappa ner på det och hon svarade att det dessvärre händer. Speciellt nattid. Hon bad mig försöka härda ut dagen med Alvedon och ta upp det med professor Per Ljungman i morgon. Så fick det bli.

Det kändes riktigt tryggt och skönt att få komma till min privata gynekolog idag på Aurorakliniken. Vad man måste förstå är att en cancerbehandling förstör otroligt mycket av kroppens olika organ och det som kanske tar allra mest stryk hos en kvinna är hennes livmoder och äggstockar. Det är ett känsligt och väldigt intimt ämne men just därför något som måste tas upp. Inte nog med att man mer eller mindre trasas sönder, reducerar chansen för fertilitet till det minimala och slutar att fungera, man riskerar cellförändringar som i sin tur leder till livmoder- och äggstockscancer (cancerbehandling kan alltså resultera i… mer cancer). Därför har jag förbannat den läkare på Kvinnokliniken så mycket för att han gav mig tvetydiga svar, dubbla budskap och agerade allmänt förvirrat. Det känns inte acceptabelt i ett läge som detta. Att nu få ett utlåtande från den kvinna som jag litar på allra mest i det här ämnet kändes inte bara väldigt lättande, det var ett nödvändigt ont.

Hon började med att byta ut de hormoner som jag fick utskrivna på Kvinnokliniken. Inte för att dom var helt fel, men dom är alldeles för svaga för en ung kvinna som mig. Sedan tog hon nya cellprover eftersom jag inte litar ett dugg på de som togs senast. Vi pratade också länge och genomgående om det jag har gått genom, vilka mediciner jag äter nu, vad allt detta har gjort med min kropp och hur min framtid ser ut. Den tänker jag dock inte dela med mig av. Dels för att det handlar om integritet, men också för att varje cancerpatient i just det här området är väldigt individuell och behöver ett eget utlåtande. Men jag kan lämna ämnet med konstaterandet att jag återigen känner mig i kompetenta och trygga händer, som kommer att kalla mig för återbesök var sjätte månad och följa upp.

Jag upplever mig så kompakt, samtidigt som jag är enormt svag. Kroppen känns just nu nästintill ohanterlig. Jag är så tung att jag knappt orkar ta mig uppför. Magen spänner, ansiktet putar. Allt är plufsigt och vätskefyllt. Huden känns för trång. Jag accepterar att jag måste härda ut. Hårt måste med hårt besegras. Men måtte det inte ta alltför lång tid… Mitt energiförråd sinar fortare nu än för någon vecka sedan.

Nu; nytt försök till återhämtningssömn! Än har jag inte gett upp hoppet om att få sova i 100 år. 

Eller ja, okej, åtminstone 4 timmar i sträck 🙂